Kategori: Vardagsbetraktelser

Tåget mot … ingenstans?

Klockan är 04.45. Regnet har knappt vaknat än. Tre hemlösa sover utanför Pressbyrån på Drottningtorget. En av dem lutad mot bänken, två i sovsäckar.

Det är än jobbigare att se än det jag såg på Heden igår. Den igenimmade bilen med ett par barnskor instuckna under. På ett sätt är det fint. Pojken som sover där, långt från sitt hem och sina vänner, tar av sig blå gympaskor fulla med spring när han kommer hem. Samtidigt är det så värdelöst. Han borde drömma om morgondagens lek och skola, inte vakna till ännu en dag i ett kallt, regnigt land.

Jag fortsätter in på Centralstationen. En flyktingfamilj sover på bänkarna där. En mor håller om sitt utmattade barn. De slumrar tryggt, men så obekvämt. Inga bomber väntar här, men däremot en så osäker framtid. Så många frågetecken innan de får den ro som behövs för att läka såren från kriget de lämnat.

Utanför ökar regnet. Det har vaknat och det är på dåligt humör.

Jag går ombord på tåget. Avgång 05.05. Innan jag ens anar ett morgonljus utanför har tåget passerat så många städer, så många trygga hem, så många möjligheter att hitta någonstans för fler. Men också så mycket ödemark, på alla sätt.

Det är mörkt ute, så mörkt. Inte ens några brinnande flyktingförläggningar, dessa moderna, vidriga vårdkasar bryter av mörkret och får mig att förtvivlat fortsätta fundera hur jag ska kunna göra mer och bättre.

Det står Eskilstuna på min biljett. Jag har en returbiljett till Göteborg. Jag kommer hem till upplysta fönster där dotter, sambo och kommande lillebror väntar. Men, ändå sköljer frågan över mig gång på gång:

Vart är jag och den här världen på väg?

Att överleva i dagens värld

Bäst att undvika stora folksamlingar. Åtminstone om jag vill undkomma terroristerna.

Bättre då att gå ensam på öde gator.

Fast, där kanske bovarna väntar på mig.

Hmm, kanske ändå bäst att leva som jag borde.

Men, undvika allmänna platser. De är särskilt utsatta.

Suck.

Men om jag lyssnar på nyheterna då? Och försöker filtrera bort ryktena? Då kanske jag får bättre koll. Ursäkta, vad har jag för källa på det uttalandet egentligen? Vems ärenden går jag? Vilken sanning försöker jag egentligen pådyvla mig? Vad har jag för dold agenda? Svara mig!

Jag blir knäpp. Världen är rund, men ingen skit tycks glida av.

Det är nog bäst att stänga av verkligheten och bara stanna hemma.

Då dör jag inte i alla fall.

Bara inombords.

Den rosa nallen

Förra veckan, torsdag. De står utanför Migrationsverkets lokaler i Gårda. En familj som väntar på att dörrarna ska öppna. Barnen kommer ut från porten mittemot. Någon har låtit dem värma sig. Vid fasaden står deras packning. Några nötta väskor, ett par bärkassar. På toppen av dem en stor, rosa nalle. Kanske är det allt som finns kvar av deras ägodelar.

Vi spolar framåt ett par dagar. Tomheten lyser i våra ögon. Vi har precis förlorat guldet på Ullevi. Folk strör ordet runt sig. Det alldeles för stora ordet. Katastrof. Katastrof. Katastrof. Jag har själv använt ordet för ofta. Det är skit, men just skit.

Sen rinner det undan. Några barer senare är jag hemma igen. Besviken, men hemma. Somnar i sängen med tvååringen alldeles intill mig. Hennes lilla hand lägger sig på mitt bröst och hon verkar så lugn. Allt är bra. Allt är som det ska. Jag rullar matchen på näthinnan. Men, det går över. Det kommer fler säsonger. Tvååringen sover tryggt. Hennes lillebror väntar på att få komma ut. Allt är bra. Allt är som det ska.

Hos oss, vill säga.

Kanske sover flickan med den stora, rosa nallen någon annanstans i min stad. Eller så har de redan åkt vidare. Jag ser nallen framför mig där och då. Tänker att den jobbar hårdare än någonsin nu. Den är i ett främmande land, men hinner inte vara rädd själv. Den måste trösta den lilla. Hon som sover, och kanske drömmer om en raserad värld, döda vänner, förlorat hopp och allt som inga barn ska behöva uppleva. Allt är inte som det ska. Inget är bra. Även om det är så mycket bättre för henne än de som sover för alltid. Dödade av bomber eller slukade av havet. Bortvisade av en rik kontinent som känns allt fattigare inombords. Som bygger murar för att bevara sin tomhet intakt.

Jag undrar ibland om inte nästa toppmöte om Syrien borde få lite andra besökare än sist. Kanske borde flickan sitta vid bordet tillsammans med den rosa nallen och bara ställa en enda fråga: Varför gör ni så här?

Och jag tänker. Precis som jag tänkt så mycket sedan jag vaknade upp i den här flyktingkatastrofen och insåg att det räcker nu.

För dig, Svea. För dig, lillebror. För dig, flickan med den rosa nallen. För alla barn som för alltid vilar någonstans där våra själar skamset stoppar om er och viskar förlåt oss för att vi inte räddade er. För er, för alla barn måste jag göra mer.

Det finns ett kall i allt jag vill göra från och med nu. Jag bygger långsamt en idé, en väg som kommer att få mig att kämpa hårdare än jag gjort förut. Ofta har allt varit för enkelt för mig, jag har gått på sparlåga och ändå klarat mig med bravur. Det här är nästan omöjligt. Men, just därför måste det göras.

Jag måste bidra till en bättre värld, rosa nallen. Så att du blir den där efterlängtade kompisen som flickan kan prata med. Så att du slipper bli hennes enda fyr i en förstörd evighet.

Det finns så många rosa nallar. Jag måste hjälpa er.

Fortsättning följer …

Jag hade för många röster i mitt huvud

Alla dessa röster i mitt huvud blev för många. Och de höll på att få mig att bli galen. Ständigt gick tankarna åt fel håll. På jobbet, hemma, dagtid och nattetid. Ständigt hörde jag dem. De störde. De brusade (upp).

Till slut hade jag nästan förlorat hoppet om att den här förbannade världen skulle kunna komma på rätt köl igen. Sörjan av misstro bröt igenom alla fördämningar. Den blev till sanning. Fast så många olika sanningar.

Ondskan kom från vänster. Nej, den kom från höger. Blått är brunt. Rött är batikhäxor. Vi ska rädda världen, vi ska bara tjafsa in absurdum på hemmaplan först. Attack, attack, attack. Inget försvar? Nej, vem behöver det om man ständigt attackerar utan motivering.

Domedagsprofeterna stod överallt och vrålade i mun på varandra: Slutet kommer när ryssen invaderar. Nix, invasionen är den där vandrande armén av flyktingar. Jänkarna är de verkliga svinen.

Alla mot alla. 24-7. Kuddkrig med betongfundament. Misstro. Illvilja. Ofred. Okunskap. Medvetna missuppfattningar. Knivhugg i ryggen. Mobbning.

Och jag var en förlamad värnpliktig i armén av de som tycker om allt, men knappast tycker om allt. Snarare armén som inte tycker om något eller någon som inte tycker som vi tycker.

”Bygg fler skyddsvallar, hämta fler skygglappar, blunda med ett öga, idiot. Hur ska du annars kunna förbli enögd, Anjo? Följ fler, bli en i flocken, styrkan sitter i numerären. Lägg 140 sandsäckar där. Säkra dem med en hashtagkoppling. Storebror kanske ser dig, men vi vet vad som är bäst för dig. Retweeta om förstärkningar. Framåt marsch så att vi kan sluta cirkeln. Världen är inte ett klot. Världen är ett ekorrhjul. Och det är vi som får hjulet att snurra.”

HJÄLP!

Jag satte mig i ett hörn. Bad en bön, stilla mumlande, till den enda Gud vi alla rimligen måste kunna tro på.

Vår Värld, du som kan vara en himmel,
men av oss förvandlad till ett helvete.
Låt din verkliga prakt bli sedd.
Låt din framtid bli ljus IRL och på nätet.
Låt din dröm leva, på slagfält så som i cyberrymden.
Ge oss idag den storhet vi behöver.
Och förlåt oss vår litenhet,
liksom vi förlåter offerkoftorna som stjäl vår energi.
Och utsätt oss inte för foliehattar,
utan befria oss från troll och halmgubbar.
Din är Jorden och Naturen och Alltet,
vår är plikten att få rädda dig
undan vår meningslöshet.
Amen.

Sen reste jag mig och avföljde en mängd enkelriktade åsiktsmaskiner, olyckskorpar, förminskningsexperter och besserwissrar på twitter*.

Krigen tog inte slut för det. Flyktingarna sov inte tryggt bums. Det fanns fortfarande arbetslöshet, bostadsbrist, ensamma, utsatta, smältande poler och så vidare. Men, jag hörde plötsligt andra och bättre röster i mitt huvud. Röster som hade försvunnit i träsket jag hade verkat i.

Och jag återfann tron på att den här världen var större än många vill förminska den till (skitsnack på max 140 tecken). Och att det definitivt var en värld värd att kämpa för.

—

* Okej, en del andra rök också. Det fanns för många (även bra) röster jag lyssnade till. Så många att jag egentligen inte hörde några alls. Ta det inte personligt om jag inte hör dig längre, ok? Jag lyssnar bättre nu.

Politisk debatt på twitter i sammandrag

Det finns mycket att debattera just nu. Från den allvarliga flyktingkrisen till det säkerhetspolitiska läget, från arbetslöshet till bostadsbrist. Och det görs. Men ingenstans görs det som på twitter. Denna fantastiska kanal där allvetande skräphögar är genialiska på max 140 tecken.

Här följer nu hur typiska debatter (ur)artar sig. Ämnet är valfritt, men tänk gärna klassiska höger- och vänsterfrågor som brukar röra upp känslor.

  • Den kort-korta versionen

”Är du vänster (alt. höger)?”

”Ja.”

”Du är dum i huvudet.”

”Jag blockar dig nu. Hej då.”

  • Den normala versionen

”Åh, du är ett sånt troll.”

”Du är en halmgubbe.”

”Vilken trött, rasifierad kommentar från en vit kränkt man.”

”Åh, spelar du rasistkortet. Glöm inte offerkoftan.”

(Noterbart, ordet rasist kan med fördel användas även om ämnet är, säg vägbyggen i östra Småland. Nu fortsätter vi …)

”Om du tar av dig foliehatten kanske jag kunde ta dig på allvar.”

”Troll.”

”Slut på argument? Då brukar man ta till sånt om man är tjock och ful.”

”Rasist.”

”Kommunist.”

”Det är du som är kommunist.”

”Du är den verklige rasisten.”

”Sosse.”

”Troll.”

(upprepa i all oändlighet tills någon blockar)

  • Den extremt ovanliga versionen

”Så här tycker jag i det här ärendet [Infoga valfri vänster- eller högeråsikt]”

”Vi tycker olika, men förklara. Jag är genuint intresserad av hur du tänker.”

Klart. Slut.

Investeringar för en bättre värld

Bäste sparare.

Jag har satt samman ett litet paket för dig som inte nöjer dig med mindre än en avkastning som bidrar till en bättre värld.

Allmänt råd

Investera med såväl hjärtat som hjärnan och lita på din magkänsla. Det sistnämnda gäller inte om du är en magsur jävel utan empati. Fast, är du det har du nog redan slutat läsa och slagit fast att jag är en nyttig idiot eller möjligen en landsförrädare.

Föreslagen investeringsstrategi.

Notera att jag enbart anger några exempel inom varje kategori. Det finns många fler att upptäcka. I stort alla är väldigt bra.

  1. Satsa globalt

Självklara vinnare när du satsar här är barnen. Genom att ge fler av dem chansen att växa upp bereder du vägen för en långsiktigt lyckligare värld. Vi kan inte hjälpa Alan som väckte så många av oss när han dog. Det dör mängder av barn på grund av krig, svält och fattigdom varje dag. Men, vi kan rädda de som föds och de som ännu finns kvar.

Några stabila placeringar som aldrig är bortkastade är Radiohjälpen, Unicef, UNHCR, Röda korset, Rädda barnen, Action Aid och Läkare utan gränser.

En extra bonus. Den här investeringen räddar även deras föräldrar, far- och morföräldrar, kompisar, syskon, släktingar. Människor som de flesta av ser som en självklarhet att ha runt oss i våra liv.

Och för att bevaka såväl människors som djurens och naturens framtid finns goda alternativ som Amnesty, WWF, Naturskyddsföreningen och Greenpeace.

  1. Krydda med fjärrplaceringar

Lyssna och fråga folk du känner. Fråga. Det finns enormt många solskenshistorier som väntar på ett förverkligas. Ett tips är Kenswed. Jag, min sambo och flera familjemedlemmar har satsat i den här skolan i Kenya. Att höra om barn som gladeligen går flera timmar om dagen till och från skolan visar hur enorm avkastning även en liten investering kan skapa.

  1. Fyll på med tillväxtplaceringar

Det finns många mikrobanker som erbjuder lån till nyföretagare över hela världen. Kiva har exempelvis lånat ut över 750 miljoner dollar och varje cent bidrar till att ge någon chansen.

  1. Kör på Sverigeplaceringar som gör gott

En bra investeringsmix tänker även på hemmaplan. Samtidigt som du vill att den stora bilden ska bli så bästa möjliga, glöm inte bort allt som gör skillnad här hemma. Starka köprekommendationer är livräddare som Barncancerfonden, Cancerfonden, Hjärnfonden, Hjärt-lungfonden, Strokefonden, men också Min Stora Dag som ger sjuka barn anledning att le lite extra.

  1. Gräv där du står

Beroende på var du bor finns allt möjligt från soppkök och loppisar till allsköns hjälporganisationer. Sök och du skall finna utmärkta investeringar. Några exempel på min hemmamarknad Göteborg är Stadsmissionen och tidningen Faktum.

Tänk också på att allt från ensamma gamla till små barn kan ha det extremt knapert och knappt mat för dagen. De som till exempel jobbar för att ge barn som aldrig lämnat hemkommunen en utflykt till kusten är hjältar de med – och värda att investera i.

Och, oavsett om du vill säga till såväl alkoholister på bänkar som migranter utanför butikerna att de borde ta tag i det, så behöver de hjälp. På ett eller annat sätt.

  1. Ont om kapital? Här är några vinnaralternativ

Se om soppkök behöver hjälp. Vid en stor flyktingkatastrof som nu kan kläder och annat vara enormt viktiga gåvor. Volontärer, gode män, stödfamiljer och kontaktpersoner är alltid välkommet.

  1. Politiska investeringar är ett måste

Investera för bövelen i vettiga politiker. Läs på och satsa på de som bidrar till en bättre värld för alla och styr istället för att snacka. Här är det extremt viktigt att du är en aktiv placerare. Levererar de inte efter fyra år – byt ut dem.

  1. Indirekta investeringar

Allt vi konsumerar tillverkas någonstans. Från Arlas bönder till sömmerskan i Bangladesh är det viktigt att det finns en rättvis ersättning och schyssta villkor. Det har inget med höger och vänster att göra. Det är ren mänsklighet. Glömmer du bort den här tanken och bara tänker mer-mer-billigare-billigare-nu-nu är du egentligen inte intresserad av ett bättre i morgon och bör omedelbart omvärdera din insats och attityd innan du förlorar allt.

Notera att det här inte är prylhat eller asketism. Unna dig god mat. Res på semester. Dröm om ett hus vid havet – och köp det för all del om du har råd. Att se ditt barn skratta för att det får en fin julklapp är en bra investering.

Konsumtion skapar intäkter, jobbtillfällen och bidrar till tillväxt. Men, tänk på vad du lägger pengarna på och cementera inte ett beteende som du mår dåligt av och som sliter sönder såväl människor som planeten.

Några råd till …

Tänk så här: Alla kan inte investera i allt. Men, alla kan ha en vilja att göra något – och det är en viktig början. Omfattningen av din investering kan bara du avgöra, men försök att vara långsiktig och uthållig. Ser du inga omedelbara resultat? Ge inte upp och köp en onödig pryl till. Ge världen tid. Det kommer att löna sig.

Friskrivning

Världshistorisk utveckling är inte någon garanti för framtida nivå på din avkastning. Prognoser om framtida världsutveckling baseras på antaganden som kanske inte slår in. Vid placering enligt det jag föreslår riskerar du att hela eller delar av kapitalbeloppet kommer till än större nytta än vad som rimligen kan antas om det är så att fler följer mina investeringsråd.

För bästa avkastning, undersök om din placering är legitim. En bra början är att besöka Insamlingskontrolls hemsida. Där finns alla godkända 90-konton med.

Lyssna inte på de tomma tunnorna

Ovan valda placeringar kommer förstås många att ha åsikter om. Vissa menar säker att den och den organisationen tar för stor del av det insamlade, andra menar att den och den är höger/vänster/religiös och därför omöjlig att stötta.

Eftersom världen inte är perfekt och behovet av investeringar enormt kan du högaktningsfullt skita i allt det snacket (som ofta är grundlöst). Din investering hjälper. Så är det bara. Se istället till att ta reda på fakta och välj den investering – antingen enligt ovan eller totalt annorlunda – som du tror bäst gagnar världen.

Hur mycket du investerar är egalt. Varje droppe är mer än ingen droppe och varje droppe kan förhindra en ännu ogråten tår.

Lycka till med dina investeringar

Anjo.

Från nazist till paria på fem dagar

Dag 1:
Nyinflyttad i det nya kvarteret i det nya samhället tänkte jag göra ett gott intryck.
”Hej”, sa jag och räckte upp högerhanden till hälsning.
”Jävla nazist”, sa grannen.
”Va”, sa jag.
”Komma här och göra Hitlerhälsning så där. Att ni inte skäms”, sa grannen.
Trots att denne var ute i ogjort väder, så bestämde jag mig för att ändra på mitt, förvisso allt annat än nazistiska, beteende. Bättre att underordna sig, även om jag var oskyldigt anklagad.

Dag 2:
Solen sken och jag gick för att hämta tidningen. Eller, den hade jag förstås i min iPad, men jag tog ändå en promenad till brevlådan.
”God morgon, vilken härlig dag”, sa jag och knöt vänsternäven för att uttrycka: Oj, vad många möjligheter den här dagen bär med sig.
”Vi gillar inte kommunister här”, sa grannen.
”Va”, sa jag.
”Upp till kamp, sträckt vänsternäve. Du vill förstås att våra villor bränns ned och att vi tvångsinterneras”, sa grannen.
Trots att denne helt missuppfattat mitt hälsande och naglat fast mig i ett politiskt hörn käftade jag inte. Jag bestämde mig för att motbevisa istället för att argumentera. Det senare ledde sällan någonstans numera. Debattklimatet var inte solsken i landet. Även om det ofta var högtryck så regnade det snålt mest hela tiden, understött av blixtrande och dundrande åt höger och vänster.

Dag 3:
Det var ännu en vacker morgon och jag gick ut för att swisha över lite pengar till den där Grindslanten-pojken. Grannen var där.
”Ännu en kanondag”, sa jag och sträckte båda händerna mot himlen, som för att bjuda in dagen att fångas.
”Överfall, du försöker våldta mig”, sa grannen och pepparsprayade mig bums.
”Absolut inte”, sa jag när jag kunde fokusera igen. ”Jag är verkligen inte sån. Bara för att vissa gör det så gör inte jag det.” Samtidigt visste jag att det var ett vekt försök till ursäkt, ett som inte hanterade den större frågan egentligen.
Jag fick en rejäl spark mellan benen och därefter en otrolig smäll underifrån, så att jag slog huvudet på spiken och insåg det fruktlösa i även detta meningsutbyte.

Dag 4:
Det var mulet, men alltjämt uppehåll. Jag var solbränd, hade börjat få lite skägg och var allmänt slapp. Jag gick ut, såg grannen och gick förbi, med händerna i fickan, och nickade en tyst hälsning.
”Vad har du i fickorna? Åh, herregud, det är en bomb. Du är en sån där självmordsbombare”, sa grannen och ringde 112. Samtidigt motades jag bort till ytterkanterna av kvarteret av en hastigt Facebookinsamlad mobb utan djupare insikt i ärendet.
”Men, vad fan”, sa jag. ”Varför tror ni att jag är terrorist? Är det bara utseendet som får er att dra såna slutsatser? Jag är ju en helt vanlig Svensson.”
När sirenerna, massmediapsykosen och allt annat dundrade in var jag redan i skogen. Men, jag såg den inte för alla träskallar. Ungefär som mina grannar inte kunde se mig för att det var så många vanföreställningar i vägen, tänkte jag. Det var ändå inget att göra åt. Det var som det var nu. Bättre att knipa och streta på. Bara vara ingen alls.

Dag 5:
Jag gick ut, mötte grannen, tittade ned i marken och gick förbi.
”Hälsar du inte?”, sa grannen. ”Vad är du för en jävla granne? Hur tror du att man ska kunna leva tillsammans om man inte pratar med varandra. Det är sånt som skapar missförstånd, problem och hat. Det är såna som du som förgiftar landet inifrån.”
Jag lyssnade inte. Istället öppnade jag brevlådan. Jag hade fått brev från kommunen och slet upp det. Besvikelsen var omedelbar. Jag hade fått avslag på min bygglovsbegäran att återuppföra Bullerbyn.
Så, jag trampade tillbaka i de nya hjulspåren som redan verkade alldeles inkörda och enkelriktade. Det hade börjat regna i hela det här förbannade landet.

På frågan om jag tror freden kommer …

Den lille pojken, ännu fylld av hopp och nyfikenhet, frågade mig:

”Tror du att det blir fred någon gång?”

Jag funderade på vansinnet i Irak, Syrien, Afghanistan, Nigeria, Ukraina, Egypten, Libyen, Mali, Somalia, Kenya, Kongo, Jemen, Pakistan, Nordkorea, knarkkrigens Mexiko, det polisbrutala USA, massmördandet i Mellanamerika, flyktingkatastroferna i Medelhavet och i Sydostasien och så (inget) vidare ända ned till gatugängens krig i Göteborg. Jag öppnade munnen för att säga något, men så tänkte jag till. Det måste gå. Kan människan bli så vansinnig, då måste den också kunna gå åt andra hållet. Krig tar slut. Folk inser till slut. Väl?

Sen tänkte jag på hur jag själv retar upp mig över de som slänger plåtbord i förpackningsinsamlingen och ställer spisar utanför miljöhus.

Mitt återkommande förbannande av idioter som kastar ciggfimpar där barn leker.

Att jag konstant dömer ut folk som fullständigt värdelösa efter en tweet.

Den illvilliga önskan jag när att cyklister som kör som idioter ska plöja ned i en djup grop.

Min inställning att allt från fotbollsförbund till politiker, från ouppmärksamma expediter till folk som inte lämnar plats på spårvagnen när min dotter vill sitta bör dra dit pepparn bara växer om Satan odlar den i sin köksträdgård.

Hur jag ofta drömmer om att bli en osynlig superhjälte så att jag kan lägga fälleben för folk.

Min aversion mot bondjävlar, stockholmsjävlar, skånejönsar, lappjävlar och alla dessa satans förbannade goa gubbar som förstör den här stans rykte.

För att inte tala om gubbjävlar, kärringjävlar, kapitalistsvin, kommunistjävlar, miljötomtar, ungjävlar, pensionärsrussin, foliehattar, klapphattar och alla dessa offerkoftor.

Eller de extremt störiga kappvändare, bloggidioter, besserwissrar, messerschmittar, vegantöntar, kötthuvuden, feminister, jämställdister, vänsterdårar, högeridioter, GT-journalister, svenskar, invandrare, finnar, norrmän, jänkare, ryssar, tjockisar, hurtbullar, Facebook-aktivister, slacktivister, jag-hoppar-på-allt-reaktionärer och LCHF-jihadister som finns överallt.

Och framförallt den överskattade och oroliga svenska humoreliten.

Jag tittade på pojken och svarade:

”Möjligen om jag försvinner från Jordens yta.”

Den sorgliga välgörenhetsfilmen

Scenen utspelar sig på en valfri innerstadsgata i Göteborg och skådespelarna är dels jag, dels en välgörenhetsarbetare från Greenpeace, Amnesty, FN, Röda Korset eller liknande.

Den idealistiske och glade välgörenhetsarbetaren:
”Hej, har du tid en minut?”

Mitt eftertänksamma jag:
”Du menar, kan jag avvara 1/1440-del av min dag, vilket motsvarar cirka ett sandkorn i den rätt behagliga öken som är mitt, enligt statistiken, cirka 80-åriga liv? Ett liv som innehåller något i stil med 42 000 000 minuter? Skulle jag ha tid att lägga en av dessa minuter på att lyssna på dig när du upplyser mig om något som betyder evinnerligen mycket mer för mig och för många andra än vad än jag är på väg till just nu? En minut som absolut förtjänar en timme? Skulle jag ha tid att lägga en minut på att låta dig prata, vilket i jämförelse med den tid jag lägger på att kolla Facebook, twitter, tv-serier jag inte vill se och bläddra i tidningar jag inte bryr om är verkligt väl använd tid? Skulle jag kunna offra en minut och kanske åstadkomma något som förbättrar livet i många herrans år, det vill säga miljontals minuter, för djur, människor och den här rätt misshandlade planeten?”

Den rätt hoppfulle välgörenhetsarbetaren:
”Ja.”

Mitt patetiska jag:
”Nej.”

Scenen avslutas med att jaget tar en omväg – på flera minuter – för att undvika ytterligare välgörenhetsarbetare.

Regnet faller tungt under hela scenen. Och långt efter att densamma slutat.

Snöblandat regn

23 mars. Snöblandat regn.

Ser knappt dottern genom fönstret till förskolan. På vägen utanför ligger en död hare. En enorm trut pickar i sig från dess kranium. Jag kan skrämma iväg fågeln, men bara så långt. Och jag har ingen spade, ingen bibel, inga vackra ord, ingenting som kan ge haren ett sista avsked och ha det fint i harhimlen.

Det är 23 mars. Snöblandat regn. Det är en dag när Göteborg är som en skilsmässoplatta.

Vemodet finns på gångvägarna som ännu inte befriats från gruset. Melankolin fyller de ständigt försenade spårvagnarna. Längtan bort syns till och med i bilarnas strålkastare.

Jag älskar den här staden sådana här dagar. Konstigt nog. Kanske är det poeten i mig. Han som undrade vad som hände när jag blev lycklig familjefar. Sådana här dagar kan hans palett få verka fritt.

Jag är så mycket Göteborg jämfört med Stockholm, men jag är så mycket mer Tomas Andersson Wij än Håkan Hellström. Den stillsamma rösten som pratar om Fruängen, gröna vagnar och annat hade sett Göteborg som jag om han var född här. Håkan är Göteborg säger så många, men hans svårmod är ändå klätt i sjömanskostym och sprittande goa gubbar-glädje. Inget fel i det, men det är inte jag.

Göteborg. Jag har sagt det förr. Den här staden är som en ståplatsläktare utan tak i november. Oavsett vilken månad det är.

Här är segregationen enorm. Både när vi snackar stadsdelar och vad folk tycker om trängselskatt. Politikerna föraktas. Folk tittar ned i gatan. Tiggarna och kråkorna delar utrymmet på Heden. Köer i trafiken. Köer i barnomsorgen. Klyftor. En delad stad på så många sätt. Förort mot förort. GT mot vettet. Ja mot Nej. Stora frågor drunknar i små människors käbblande. KF är en polsk riksdag i staden Ankeborgs stökigare delar för ofta.

Ändå älskar jag Göteborg. Tror på staden. Tror att den reser sig från förra veckans mord. Tror att de försenade spårvagnarna ändå knyter ihop på något sätt och att det finns fler beröringspunkter än klickkåta journalister vill få det till när de braskar på. Tror att vi överlever Västlänkens vara eller icke-vara.

Och vem vet. Kanske lyser solen i morgon. Jag älskar Göteborg sådana dagar också.

23 mars. Snöblandat regn. Det övergår i det vanliga regnet innan jag skriver klart det här. Det där regnet vi knappt noterar för att det så ofta finns här.

Vägarbeten. Knutar. Trafikinfarkter. Två dagar till lön. Snöblandat regn. Skilsmässodrömmar och förnyad förälskelse i varenda steg jag tar.