Tiggarna som inte försvann

Förr styrde kråkfåglarna ensamma på den bortglömda Hedens öde grus. De satt där, luggslitna, grå och lätt sorgsna. Deras tjatter fyllde träden när de kröp ihop i stora, mörka sjok. Ibland flydde de i märkliga formationer, fast de återvände alltid till det ointressanta gruset. Som om de gav upp, inte kunde flyga bort eller hem.

Idag är det här även tiggarnas utgångspunkt. De värmer sig i väntsalen vid den dystra busshållplatsen. Eller så sover de i lappade bilar. Deras tvätt hänger från träden ibland. Emellanåt ligger där små drivor med skräp. Ibland känns de lika uppgivna som kråkorna och kajorna.

Och jag tror tyvärr att folk i allmänhet känner mer värme för fåglarna.

Själv vet jag inte vad jag ska göra, tycka och känna längre. Är en krona en del av lösningen? Är varje mynt ett sänke som drar ned tiggarna ännu längre? Jag vet vad hjärtat säger, men diskussionen rasar inom mig ändå.

En gång såg jag en tiggare utanför min ICA-butik. Dagen efter var hon mindre, dagen efter det ännu mindre och till slut var hon så liten att hon var osynlig. Men, hon var inte försvunnen. Ingen av dem försvinner. Fast, visst syns de både mer och mycket mindre för varje dag som går?

Några av dem sjunger vackert. Andra håller upp dörren till McDonald’s med ena handen och skakar muggen med den andra. Några sitter bara där i gathörnen. Andra följer dig längs gatan och tjatar för mycket. Några vaktar utanför sin butik. Andra slåss med Faktums försäljare om att minska sin utsatthet med en bättre försäljningsyta. Några har sina barn med sig. Andra är ännu barn. Några har skrivna lappar som beskriver nöden. Andra berättar sin sorg så fort de öppnar ögonen.

Jag har ingen bra lösning på problemet och utsattheten.

Är de organiserade? Ja, säkerligen. Är det en maffiarörelse? Jag har ingen aning, men det kan inte vara den mest lukrativa grenen i så fall.

Det gör ont i mig när jag ser dem. Och ändå kan jag inte bortse från vågskålen inom mig. Jag vill hjälpa, men jag vill inte bli påhoppad och forcerad i mitt hjälpande. Tiggarna förtjänar en bättre tillvaro, men jag vill inte gå över ett skräpigt Heden där felparkerade och lappade bilar står på ständig tomgång.

Kanske är det mitt dåliga samvete och vetskapen om hur vriden världen är som gör att jag inte kan titta upp när jag går in i affären. Jag har ingen lösning. Ibland lämnar jag några kronor när jag har dem, men det känns inte lättare inom mig efteråt.

Vyssan lull, koka kittelen full, det kommer tusen vandringsmän på vägen …

Vaggvisan har fått ny text, men den somnar oss lika effektivt. Fast, borde vi inte vakna? Jag tror det, men lik förbannat somnar jag och sover oroligt ett tag till. Väl medveten om att jag någon gång måste vakna. Frågan är bara: hur ser dagen ut då?

Minnesluckor

Jag gjorde allt för att komma ihåg allt.

Dokumenterade vartenda steg på Facebook, checkade in överallt. En snitslad bana som beskrev mitt liv in i minsta detalj.

Jag twittrade om allt från världsomvälvande saker till icke-händelser under oväsentliga promenader.

Mitt instagramkonto flödade över av nedslag i min verklighet.

Bloggen skrev ut hela min existens för alla att se.

Det fanns inget i övrigt att önska.

Jag hade kartlagt, rapporterat och förevigat allt. Det fanns där, i molnet, på nätet, några klick bort var jag än var.

Där var allt i tryggt förvar: bilderna på allt som hänt, namnen på människorna jag mötte och händelserna jag annars skulle glömma bort.

Plötsligt stod jag där en dag, utan uppkoppling.

Och jag hade jag inga minnesbilder alls.

Vår värld är inte ett schackbräde

Okej, det kändes lite så igår. Ännu ett vansinnesdåd. Tolv människor slaktade i Paris. Jag följde det via nätet. Läste för mycket. Såg filmen när en polisman bad för sitt liv och fick en dödande kula till svar. Sen såg jag en bild på honom när han levde, skrattade och log mot kameran. Det gjorde ont att förstå att han inte var mer.

Jag kände bara uppgivenhet. Som om den här världen bara är ett schackbräde där jag kanske står på en vit, ljus och vacker ruta, men där jag bara är en bonde som kan ta ett steg framåt, rätt in på en svart, mörk och dyster ruta.

Och när som helst kan någon annan hota mig, slå mig, eliminera mig för att försvara sin kung, sin Gud, sitt land, sin girighet eller helt enkelt sin ondska. Eller så slår jag till först för att försvara min kung, min dotter, min sambo, mitt land eller min otillräcklighet.

Jag läser kanske för mycket. Kanske minns jag för mycket.

76000 döda i Syrien i fjol – över 200 människor varje dag. Min syster var strax utanför Nairobi när shoppingcentret stormades. Breivik mördade dussintals och åter dussintals barn. Polis lämnar över 43 studenter till drogkarteller i Mexiko. Hundratals barn skjutna på en skola i Pakistan. Nästan 30 mördade i en amerikansk dito. Människosmugglare lämnar flyktingar drivande på ett ogästvänligt hav. Drönare som styrs med joystick från USA råkar döda några afghanska familjer istället för de verkliga måltavlorna. En man som åker till Syrien för att hjälpa får halsen avskuren i en propagandafilm.

Stopp!

Ni förstår att den där listan är så enormt mycket längre.

Ett schackbräde. Antingen står du på en vit ruta, eller så står du på en svart och slår blint mot en annan bonde för att den står på en ljus. Fast, fan vet om inte det är många som tror sig stå på ljusa rutor och slår de på de uppfattat mörka för att sprida sitt påhittade och falska ljus.

Bonde slaktar bonde. Bönder utan namn dräper andra bönder utan att veta vem, varför eller hur det ska ta slut. Eller så rusar någon av de tyngre pjäserna och slår ut dig. Asymmetrisk krigföring. Collateral damage. Ett bondeoffer. Gud sa till mig att göra så, eller om det var kungen, presidenten, generalen, någon av de sju dödssynderna eller kanske något av mina hjärnspöken.

Vem dog? Jag vet inte. Okej, då var det nog inte någon som dog då.

Jag var slagen igår. Så trött på allt. Så beredd på att bygga en gigantisk mur runt min ljusa ruta, väl medveten om att den skulle skuggas för alltid. Men, ändå. Redo att huka där, skyla och skydda mina närmaste. Gömma mig för allt.

Så kommer jag hem.

Svea är 20 månader. Hon skrattar åt filmen på teve. Hon äter kyckling, ärtor och pasta – visar stolt upp maten som jakttroféer. Hon tar mig i handen och vill leka i sitt rum. Vi ritar, bygger tågbana, kör med bilar, staplar Duplo som ett lyckat Babels torn. Hon läser Ludde kanin och kan säga (okej, lite som tvååringar uttalar saker) allt jag pekar på. Vi sjunger Vyssan lull och hon ligger på mitt bröst till hon är redo, då rullar hon över, säger ’Tea tåva’ och somnar.

Och när jag ligger i det mörka rummet rinner mörkret av mig.

Inte sorgen. Bara uppgivenheten.

Hon måste få se mer än min ruta. Hon är 20 månader. Hennes värld och hennes tid är här och nu, men också 75-80 år framåt och överallt.

När jag ser henne vet jag att världen trots allt inte är ett schackbräde. Det är en böljande galenskap; fantastiska berg med utsikt över både dödsskuggans dal och ängarna där jag lekt, där hon ska leka och där någon alltid ska leka.

Mörkret finns. Natten kommer så orättvist för alldeles för många. Stjärnorna önskade nog att de kunde vända vår värld ryggen ibland. Ändå stiger dess närmast utsände varje morgon. Tränger fram, värmer, tröstar och lyser så att vi kan se det som inte är mörker. Den skickar glittret som suddar ut den enkelriktade vägen till Hades.

Världen är inte ett schackbräde. Jag får fan inte tro det. Även om det på ett sätt vore lättare att lägga in allt i en fyrkantig matris där allt är svart eller vitt, gott eller ont, ljust eller mörkt.

Det är inte så.

Fast, visst är jag matt. Jag är tokmatt. Men, hennes kritor ritar på papperet – det är en banan säger hon när hon klottrat ett tag. Hon känner inga gränser. Jag får inte ruta in henne.

Jag pussar henne när hon sover och lovar mig själv att alltid hålla min penna vässad.

Jag måste säga adjö innan jag dör.

Jag måste säga adjö innan jag dör.

(Men, tänker nog vänta 40-50 år).

Jag vill inte vänta för länge däremot. Inte stanna kvar långt efter den jag är försvunnit eller kapslats in bakom en mur av sjukdom.

Men jag vill inte heller ha för bråttom. Inte bara försvinna i en krasch, bom, bang.

Jag vill säga adjö på mitt sätt och tänker mig så här:

Det är som en vanlig frukost en morgon som alla andra. Fast, ändå inte. Vi pratar minnen tills de rostade bröden sedan länge hunnit kallna. Istället för vad ska vi göra idag handlar allt om vad vi egentligen gjorde då.

När tiden sedan är inne reser jag mig och säger adjö. Jag tar min favoritjacka, bilderna av de finaste, och går till min bil. Och jag kör mot horisonten. Den här dagen väntar horisonten på mig. Den gömmer sig inte vid just horisonten, den låter mig komma fram och försvinna in i ljuset. Jag smiter in i den där skarven vi alla ser varje dag, men aldrig når fram till. Inte förrän den där dagen.

Å andra sidan. Kanske – om jag har tur – har de hunnit längre med rymdskepp än jag vågar tro. Kanske säger jag adjö och tar istället nycklarna till mitt rymdskepp. Jag lägger bilderna av de jag älskar bredvid mig och trycker på start. Sedan far jag mot den ständiga natten och slår inte av raketerna förrän det enorma som var mitt liv och min planet är en försvunnen fläck långt bakom mig. Väl där låter jag stjärnorna krama mig tills alltid tar slut.

Jag kan inte vaddera din värld

IMG_2542

Jag har önskat att jag kunde det ibland. Vaddera din värld.

Du får nöja dig med att jag delar korven i mindre bitar, skär bort för hårda kanter på smörgåsen och låter dig vila på min mage när det oändliga universum som är din säng känns för stort och svårt.

Jag kan inte fila bort de fula kanterna på den här runda planeten. Jag kan inte förklara varför det ser ut som det gör i norr, söder, öster och väster. Jag har alla orden, men kan inte lämna svar om saker som saknar all mening.

Jag lovar att jag är din skyddsväst om våldet vänds mot dig. Ett tryckförband mot det som är osynligt, men lik förbannat kan få dig att förblöda.

Men, det är just det. Jag kan skydda, reagera och reparera. Jag kan inte vaddera din värld. Inte garantera, bara finnas där och göra mitt bästa.

Jag kommer att berätta vad jag tror, tänker, vill och hoppas att alla ska göra. Jag låter dig lyssna, tolka och ta till dig i din takt. Kanske gör det världen lite bättre i teorin, men så var det det här med praktiken. Jag lovar att hålla din hand i motvinden, lyfta dig över låga, höga och oupptäckta hinder om det önskas. Jag är din krockkudde, din kraschtestdocka, din munskänk, den där typen som doppar tån i vattnet innan du hoppar i och vad du vill.

Men, jag kan inte vaddera din värld. Inte i praktiken.

Jag har satt petskydd i alla uttag. Jag tittar till dig när du står på för höga platser. Jag letar efter hörn, kanter, utstickande dumheter och hårda saker som du kan slå dig på och försöker undvika dem när det går. Vi har tippskydd på spisen, knivar och saxar är utom räckhåll. Samtidigt håller jag aldrig någonsin tillbaka dig. Du får klättra hur högt du vill, vart du vill, när du vill och hur du vill. Det är din värld och ditt liv att utveckla, upptäcka och uppleva.

Jag fångar dig om och när du faller. Stoppar kraschlandningarna när det går. Tröstar när det inte går. Blåser på bulor, klappar på kinder och vyssjar bort gråten. Vill du ha ett plåster – utanpå eller innanför skinnet – så har jag en oändlig förbandslåda.

Men, jag kan inte vaddera din värld.

Jag kan och ska lära dig allt jag vet. Du ska få sova ut, men inte sova bort dagarna. Du ska få smaka på allt, men jag lovar att korv, ost, bröd, mjölk och kaka kommer att finnas på hyllorna då och då. Jag ska peka på bokstäver och siffror, men låta dig sätta ihop dina egna sagor, sanningar och slutsummor. Jag ska förhöra dig när skolan kräver det, men lovar att tejpa fast så många tomma blad du vill efter varandra så att du kan berätta vad du vill utan att någonsin stoppas av en sista rads begränsningar. Men, jag kan inte hindra dig från att få papperssår. Inte ens där kan jag vaddera världen (okej, just det där är ju en författares krigsskador och således lite mer acceptabelt).

Jag ska visa dig världens skönhet och de fyra årstidernas magi. Men, jag kan inte skönmåla. Du kommer att få se regnet likväl som den gassande solen, bländas av den gnistrande snön och häpna över de vackra höstlöven bara för att sedan se desamma försvinna i smutsig slask respektive novemberblöta.

Jag kan inte vaddera din värld, oavsett hur många stycken braskande löften jag skriver.

Så jag tror att jag slutar nu.

Kanske vill jag egentligen inte vaddera din värld inser jag nu. Vi ska ut på fantasins hav tillräckligt mycket du och jag. Verkligheten ska jag inte rucka på. Det hade bara skapat en ömtålig såpbubbla i ett vansinnigt flipperspel och jag tror inte att det hade givit dig några extraliv.

Fast, jag kommer alltid att skära din korv i mindre bitar om du vill. Och jag kommer att se till så att du får en trygg, blåvit uppfostran.

Politikern och opinionssiffrorna

”Ja, du Åsa Lööfven-Reinstedt-Fridåfröjdlund, vad säger du om Sifos nya siffror som visar att ert parti går tillbaka med 2,1 procent?

”Det är bara en opinionsmätning och jag känner en tydlig medvind när jag talar med väljarna.”

”Fast, det här är ju en statistiskt säkerställd minskning?”

”Ja, fast det är ändå inget jag fäster mig vid, jag kan bara se till hur det är i verkligheten och där går vi framåt.”

”Men, här kommer visst en ny mätning från Novus. Där går ni framåt med 1,3 procent. Kommentar?

”Det här är ett tydligt tecken på att vår politik fungerar. Nu har det vänt, det är uppenbart.”

”Fast, ökningen ligger ändå inom felmarginalen.”

”Det här är en glasklar siffra. Vi går framåt. Inga tvivel om det.”

”Oj, här var det rykande färska siffror från SCB. Ni backar 0,9 procent i den stora undersökningen de alltid gör, den som är bombsäker.”

”Nu vill jag inte dra några växlar på en opinionsundersökning, den säger egentligen ingenting.”

”Stoppa pressarna. Enligt Ipsos går ni framåt 0,2 procent.”

”Det är inte förvånande. De här siffrorna är beviset för att vi verkligen har vänt skutan. Nu är det fullt i proppskåpet och lamporna är tända.”

”Men, vänta. Ipsos har gjort ännu en undersökning. Där backar ni 0,7 procent, trots att de frågade samma väljare som i den förra. Hur känns det?”

”Bra! För jag hänger inte upp mig på opinionsmätningar alls. De betyder inget. Jag vet att vi har ökat, kommer att öka mer och göra ett kanonval.”

”Demoskop säger -3,4 procent, det är katastrofsiffror och ni kan kana ur riksdagen, hur känner du inför det?”

”Jag tror inte att vi har hunnit nå ut med vårt budskap än, när vi gör det – då vänder det.”

”Fast, enligt YouGov har ni ökat med nästan fem procent. Hur förklarar du det?”

”Väljarna har tagit till sig vårt budskap, det är tydligt det. De här siffrorna känns precis i paritet med hur vi känner valvindarna blåsa.”

”Åter till studion.”

 

Jag har tittat ut i en biltvätt den senaste månaden

Nja, inte riktigt. Men, det är så det har känts och sett ut (förlåt). Ett sår i vänster hornhinna blev inflammerat. Jag fick ett taskigt råd via telefon, gick hemma i fem dagar med rejäla smärtor och sen blev det allvarliga miner hos läkarna (varför kom du inte in direkt?). Att ligga med stängda ögon och få satans jävla ont så fort ljuset knackade på, dessutom när det var som varmast och skönast i somras, det var inte kul. Stort otack för det sjukvården, men från att jag kom in den 29 juli har det varit fint, om än oerhört frustrerande att det inte bara blir bra.

När inflammationen uppdagades följde två dygn med droppar varje timme (även nattetid), några strängar salva på det och stränga order om att hålla ögat stängt. Återbesök på det, det såg illa ut, till och med sämre. Remiss till akuten. Där var de lite mer positiva, men allvarliga. De bytte salvan mot en annan, drog ned droppdosen till varje vaken timme (yeah!) men slängde också in lite pupillvidgande droppar. Dessutom plåtades ögat och jag fick med en CD så att jag kunde åka på återbesök under min semester.

När jag besökte ögonkliniken i Kristianstad minskades dropparna till varannan timme (hurra), men i övrigt ändrades inget. Däremot suckade överläkaren över att ingen resistenstest hade gjorts på min bakterieodling. Vi kan helt kort nämna att någon skrapade mitt öga med något vasst. Inget kul!

Fortfarande såg jag uruselt. Det var verkligen som att sitta och stirra ut genom bilrutan i en biltvätt. Och solen var rätt ovälkommen, vilket nog jag var ensam om att tycka i kungariket.

Nästa besök visade lite framsteg. Men, den framgången var utraderad nästa gång. Istället för ett snabbt det-här-ser-bättre-ut-besök väntade 2,5 timmars behandlingar och väntan. Nya odlingar togs – och jag kan väl tillstå att när läkaren bad om ett främmandekroppsinstrument såg jag rätt läbbiga scener från ett rymdskepp och aliens framför mig.

Det pupillvidgande hade inte hjälpt. Så, här testades två tuffare varianter. De fick nästan pupillen att lossa från linsen. För att fixa det beordrades kokainsalvan fram. Det var en upplevelse. Nog om det. Huvudvärken när salvan klingade av kändes …

Hur som helst. Jag gick därifrån med recept på sex olika droppar och tabletter. 19 doser per dygn.

Besöket efter det – gissa vem som nådde upp till frikortsbeloppet?

Nu var det klart bättre, även om synskärpan var 0,1 (0,5 om de satte fast ett miniteleskop på ögat). Jag fick gå ned till 12 doser per dygn och behövde från och med nu bara hålla reda på fyra olika preparat med totalt kundovänliga produktnamn.

Där är vi nu. Nytt besök på onsdag. Och nu ser jag bättre ut. På nära håll vill säga. Att läsa något ett par meter bort är bara att glömma.

Så, nu kan jag skriva igen och det är tid för den här bloggen att explodera – herregud vad inlägg jag har på gång. Å andra sidan, sist jag sade det blandade sig hornhinnan i.

Vi får se hur det går … hoppas jag.

Allt är alla andras fel

Allt var judarnas fel, sa man. Så, då gjorde man gjorde slut på judarna.

Men, det gjorde inte världen till en mer kosher plats.

Då måste det vara muslimernas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på muslimerna. Och man fick god hjälp av sunni som dödade shia, och vice versa. För att inte tala om hur moderata och mer radikala anhängare till Al-Qaida slog ihjäl varandra för att bevisa att de ändå hade mer rätt än den andra som i alla andras ögon tyckte samma sak.

Inte heller det gjorde världen ett dugg mindre självmordsbenägen.

Det är nog kommunisternas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på kommunisterna.

Men, den goda världen blev inte mindre rödmärkt för det.

Det är nog de giriga kapitalisternas fel, sa man sen. Så, man slog ihjäl dem, en efter en.

Men, världen blev inte rikare för att fler röjdes undan.

Det måste vara bögarnas och flatornas fel, slog man fast efter det. Så, då såg man till att göra sig av med dessa också.

Men, världen blev inte ett dugg mer kärleksfull för att regnbågen försvann.

Det var nog hinduernas fel, och de där lugna buddhisterna, de måste väl ha något lurt i görningen? Sagt och gjort, man gjorde sig av med dem också.

Det reinkarnerade inte en bättre värld och inte kom någon närmare nirvana.

Sedan förstod man att det var feministernas fel. De som öppnat munnen och skapat så mycket osämja, ifrågasatt så mycket. Så, man tystade dem också.

Inte blev mannen bättre för det.

Då måste det vara mansgrisarnas fel slog en fast. Så en dödade en mängd män.

Konstigt nog ökade inte jämlikheten för att en ny grupp slaktades.

Det måste vara syndarnas fel, slog man fast sen; oavsett om de var vita, svarta, gula, kvinnor, män, barn, rika, fattiga så var de väl de som var skyldiga till det onda? Så, man drog ut och slog dem till marken i ett försök att bereda väg för den gode herren.

Men, när döden följde ivrigt i dess spår, då skapade inte ett korståg en vackrare väg framåt.

Då bestämde man sig för att det var de kristnas fel. Det fanns liksom inte så många andra att skylla på längre, nu när bara de fromma fanns kvar. Så, för att bevisa vem som var frommast och bäst lämpad att ta till sig Jesus budskap om frid så höjde protestanterna sitt svärd mot katolikerna … som drog ut i strid mot mormonerna … som gav sig på vittnena … som attackerade missionärerna … som överföll baptisterna … som lade sig i bakhåll för filadelfia … som försökte förinta kopterna … som rusade mot de ortodoxa … som klubbade ned anglikanerna … som hämnades på presbyterianerna … som förklarade krig mot Frälsningsarmén … som stack en kniv i ryggen på metodisterna … som slogs besinningslöst mot protestanterna.

När stridens vansinne tystnat fanns bara två människor kvar på vår planet.

Två bröder.

Kain tittade på Abel …

Dansör i cementfyllda skor

Hon drar mig mot golvet
”Nej”, säger jag
Hon insisterar
Jag protesterar
”Jag måste gå på toa”, säger jag
Hon ger upp
Jag fullföljer lögnen 
Låtsas pissa … igen
Historien upprepar sig
Om och om igen
År ut och år in
Jag tittar på dem
Det rycker i mig
Något sliter åt andra hållet
Minnet av en tidig dans
Den totala inlevelsen
Skratten från flickorna
Var det femte klass?
Skratten ekar än
De är snabbstelnande betong
I mina längtande skor
Kväver rytmen
Tynger själen
Ett löjligt bagage
En väska med dubbla lås
”Dansa med mig”, säger hon
”Måste gå på toa”, säger jag
Några GT senare …
”Dansa med mig”, säger hon
Jag är fullare nu
Låtsas ge mig hän
Dansar som om alla ser mig
Alla andra som om ingen ser dem
”Jag måste gå på toa”, ropar jag
Smiter taktlöst mot nödutgången
Låtsas pissa ännu en gång
Tittar in i en spegel utan nåd
Där bleknar en dansör
I sina fula cementfyllda skor
Jag tänker för mycket
Och dansar för lite. 

Ett torterat barn är fler än 16400 flyktingar

I helgen publicerade DN en annons från Debattförlaget kring en bok som berör invandring och dess omfattning, kostnader med mera. Det skapade en rejäl palaver, DN beskylldes för rasism, debattörer dissekerade siffrorna och DN försvarade sig.

Jag tänker inte snacka om den där boken, med ett undantag. Boken påpekar nämligen att 16400 syrier fått uppehållstillstånd i Sverige under det treåriga inbördeskriget i Syrien.

Det var den mest glädjande siffran jag läst på sistone när vi talar Syrien.

Låt mig lista några andra siffror, hämtade från Oxford Research Group:

  • Antalet dödade i inbördeskriget: 113735 människor. Det är ungefär som att totalt utplåna alla som bor i Lunds kommun – ALLA!
  • Av dessa dödade är 11420 barn. Smaka på den siffran. Mår ni illa? De flesta har sprängts till döds.
  • 2806 barn har skjutits ihjäl.
  • Av dessa avrättades – ja, vi pratar om barn som avrättades – hela 764 barn.
  • Och, inte mindre än 389 barn har med vett och illvilja skjutits ihjäl av krypskyttar. Nästan 400 gånger har alltså en vidrig ursäkt till människa sett ett litet barn i sitt kikarsikte och tryckt av.
  • Slutligen finns det tydliga bevis för att minst 112 barn, inklusive spädbarn, har torterats och mördats. Läs gärna den meningen igen. Och igen.

Så många mördade och skändade barn. Jag vet inte vilken Gud de skyldiga bekänner sig till, men den Guden sparar inga platser i paradiset för detta avskum.

16400 är en hemsk siffra. Att så många tvingats ta sig hit med kanske några få ägodelar hoprafsade, men med ett otroligt tungt bagage i form av minnen, förlorade familjemedlemmar och alla de trauman krig för med sig – det är fruktansvärt.

Däremot kan jag inte för en sekund känna att deras närvaro här på något sätt kostar mig något av det liv jag lever, tvärtom – jag känner stolthet att vi kan hjälpa. Vi kan inte hjälpa alla, varje dag exploderar en oroshärd i världen, men det vi gör är inte för mycket. Vi kan aldrig rädda för många liv, aldrig investera för mycket i en bättre framtid för vår värld.

16400 syrier är här, det är en ytterst liten del av de över sex miljoner syrier som är på flykt i eller utanför sitt hemland.

De som antyder att 16400 är för många, kostar för mycket och inte har här att göra, jag kan inte förstå dem. För mig är ett torterat barn långt fler än 16400 flyktingar.

Vi i Sverige är vana vid att låta våra barn leka  utan rädsla för att en krypskytt ska mörda dem. Kan det någonsin kosta för mycket att ge andra barn och föräldrar den tryggheten?

Tack för ordet.