Hur länge kan vi hålla på
innan himmelen säger adjö
och blir det så många ändå tror
… en illusion
Hur många bilder på barn
som är sagor utan lyckliga slut
ska vi behöva se för att förstå
… vårt vansinne
Hur många nattsvarta dagar
där solen bär sorgdräkt
krävs för att vi ska söka en gryning
… när ingen somnar
Vår son döptes igår. Jag blev ombedd att säga något. Så jag tänkte, skrev och ändrade lite (mycket). Till sist blev det en blandning av saker jag tänkt, sagt och funderat kring i både skriftlig och muntlig form under åren. Det här är talet till vår son.
Ordet sekunder rymmer ordet ordet under. Tänk då hur fantastisk vår värld är, Gustav. Vi har fått ha dig hos oss i tre månader och 23 dagar. Det är nästan tio miljoner sekunder.
Det blir många under. Fast, egentligen är det bara ett under som räknas – du.
… för
Varje ny dag är en saga ännu ej berättad
Varje andetag poesi som fyller hela världen
Varje i dag en sång som skänker tro om i morgon
Varje bebisord en förklaring som skingrar vansinnet
Du är hopp och en motvikt till regnet utanför
Du ryms i vår famn, men är större än Vintergatan
Du är faktiskt större än allt, förutom din storasyster
Du är en vykortsvinter och sommar i november
Varje vecka med dig är en upptäcktsfärd till himlen
Varje timme är kärlek utan krav, men så total
Varje minut är en längtansfull cliffhanger till nästa
Varje leende på skötbordet gör det som väntar lättare
Du är framtid och det gör framtiden ljus
Du är hjälplös och det gör oss än starkare
Du är oförstörd och det gör oss mer beskyddande
Du är du – och får springa vart du vill … eller bara stanna här
Allt med dig är totalt, men också delat med Svea
Allt vi gör är för ditt bästa – sprutor är bra
Alla sömnbefriade nätter är en belöning
Alla vakna stunder en högvinst
Du är lupindalen vid slutet av grusvägen
Du är soluppgången när älvorna fortsätter
Du är alla beskrivningar en penna kan skriva
Du är, utan omskrivningar, väldigt älskad
Kul att du är här, lillebror.
[och så kom ett något orepeterat tillägg]
Det sades i bibeltexten nyss att Jesus sa: låt barnen komma till mig. Förlåt mig, men Jesus får vänta. Vi tänker behålla dig väldigt, väldigt, väldigt länge.
Det var det, det. Dopet var fantastiskt, med en härlig utläggning om Emil och Snickerboa samt just den musiken på orgel och piano och skönsång (oannonserad) från kusin Agnes. Lysande.
Hennes lillebror kom i januari. En älskad krabat, men också en konkurrent.
Vi visste det. Vi har försökt tackla det. Lyssna mer. Leka mer. Men, naturligtvis märker hon att hon inte alltid kan sitta i mammas knä just när hon vill. När lillebror måste äta, då måste han äta – nu.
Det har varit tufft för henne. Tuffare än för oss. Vi visste. Vi förstår. Vi har läst allting. Vi har övat. För henne bara small det till.
Hon är två år och plötsligt är det fullt hus i hennes tidigare enväldiga rike. Och hennes föräldrar har varit så trötta. Nattsömnen lika sammanhållen som en sönderhackad gurka. Vi orkar inte alltid. Tålamodet förkortas. Nödlösningarna i form av iPad och tv tar över.
Hon klarar det fantastiskt. Hon klappar sin lillebror. Dansar. Skrattar. Hoppar. För varje dag är stegen lättare och lättare. Det är makalöst att se.
Visst. Det är tufft, och det blev inte bättre av tre veckors dagiskarantän på grund av vattenkoppor, men hon klarar allt som händer bättre än någon annan. Hon var störst av allting förr. Hon är ännu större nu. Jag önskar jag var lika stor i allt det här som hon är.
Världens bästa storasyster.
Hon vacklade till. Föll ihop. Medvetslös. Folk rusade fram. Från höger och vänster, men också från de mörkaste av vrår.
”Hela hennes system har kollapsat”, sa någon.
”Så går det när man inte sätter gränser”, sa någon annan.
”Äsch, hon behöver bara lite andrum”, sa en tredje.
En läkare kom fram och undersökte henne. Han lyssnade länge och väl på bröstet. Hans min mer och mer bekymrad.
”Jag kan inte höra hennes hjärta slå. Fort, hon måste till akuten.”
En röntgenmaskin slogs på. Fler läkare rusade fram. Jo, hjärtat var där. Det slog, men så tyst, så tyst.
De röntgade resten av hennes kropp. Tog alla prover som kunde kommas på. Sedan slog de ihop sina kloka huvuden (fast inte bokstavligt, då det hade varit oklokt). Läkarnas ord flög omkring i luften i rummet.
Inget verkar tokigt. Allt fungerar. Faktum är att hon tycks må fantastiskt fint. Hennes system fungerar. Hon har allt som krävs för att må utmärkt. Och ändå är hon förlamad. Hon verkar inte kunna vakna till liv.
De tittade på henne igen. En stark lampa lös på henne. Hon låg stilla, men skuggan från hennes kropp rörde sig. Den vibrerade våldsamt. Skakade, som av skräck.
”Vad är det”, sa en läkare. ”Hur kan skuggan röra sig när kroppen ligger blick stilla?
Ingen visste svaret. Ingen såg att i skuggan dolde sig något hon nästan hade förlorat
Ingen såg att nutiden hade smittat och förvirrat hennes själ så att den, hennes lilla inre barn, nu vred sig i förtvivlan. Förkrossad över att dess värld bara var mörker. Än mer förfärad över att det gick en skarp gräns där ljuset började och att den inte tycktes få tillträde dit.
Läkarna ryckte på axlarna, släckte ljuset och gick ut ur rummet.
Ett kort tag var mörkret skönt för själen. En lisa. Men, den ville inte somna. Den visste att sanningsmardrömmarna skulle komma då.
Den somnade.
Vaknade den?
… det blev inte så.
Utsålda världsturnéer. Miljonkontrakt. Beundrande blickar vart jag än kom. 234556 likes på Instagram så fort jag skriver ‘morning’.
Inget av det hände.
Men, jag har i alla fall framträtt i kväll.
Om det gick bra?
Jag vet inte. Publiken somnade någon gång under extranumren.
Rock!
”Vad gör du?”
”Skänker pengar till tiggaren.”
”Är du inte klok? Det lockar bara fler.”
”Han är hungrig och frusen, mat skadar inte.”
”Det löser inga problem på lång sikt.”
”Men, han behöver inte gå hungrig idag.”
”Skänk pengar till någon av de stora välgörenhetsorganisationerna istället.”
”Det gör jag. Också.”
”Fast, jag lade ned det. Nu får jag ju inte dra av 25 % av de 6000 kr jag skänkte. Absurt.”
”Men, du kan ju fortfarande skänka. Om inte annat 4500 kr.”
”Viktigt att markera mot regeringens klåfingrighet tycker jag.”
”Fast, hjälpen behövs mer än någonsin nu.”
”Det är en principfråga. Alla borde göra som jag så politikerna fattar.”
”Vad ska du göra för pengarna du får över?”
”Jag tänkte köpa en robotdammsugare.”
”Kanske bättre att ge någon jobb, du vet RUT-avdrag.”
”Som regeringen också slaktat. Viktigt med principer även där.”
”Men alla som kommer hit då? Alla som behöver vår hjälp.”
”Inte mitt problem.”
”Det blir det om de kommer hit. Vad ska vi göra då?”
”Tja, om vi alla har 4500 insparat + pengar vi sparar på att inte anlita RUT, då har vi rätt mycket pengar. Det räcker nog till en rätt hög mur, tycker jag.”
”Ska vi stänga dem ute?”
”Vi har inte råd att hjälpa dem.”
”Men, om vi inte bygger muren då?”
”Jag vet. De kan få bygga den. Billigt. Från utsidan. Så får vi pengar över till en robotdammsugare också. Plus en mur. Snacka om win-win.”
”Det blåser kallt här.”
”Jag vet. Vi borde bränna en flyktingförläggning och värma oss.”
”Skoja inte om sånt.”
”Jag skojar inte.”
”Det är människor vi pratar om. Människor som behöver oss.”
”Vi kan hjälpa dem på plats.”
”Hur då? Det är krig.”
”Varför ska jag ha alla svar? Vad jobbig du är. Nu måste jag köpa en robotdammsugare.”
”Om du nu inte skänker pengar till flyktingar kan du väl i alla fall sluta köpa onödigheter och tänka på miljön.”
”Global uppvärmning, va? Nyss frös du. Nu är Jorden varmare än någonsin. Det där är bara en bluff.”
”Hur vet du det?”
”Jag såg det på internet.”
”Jag orkar inte mer.”
”Ska du med och köpa robotdammsugare. Köper man två får man 30 % rabatt.”
”Okej. Men, det här är sista gången jag går med på detta.”
”Naturligtvis. Ett julbord efter det?”
”Vi åt ett till lunch. Det är så onödigt.”
”Barnen i Afrika svälter oavsett om vi föräter oss eller ej, så varför snåla. Sluta vara så redig.”
[Tystnad. Tomhet.]
Klockan är 04.45. Regnet har knappt vaknat än. Tre hemlösa sover utanför Pressbyrån på Drottningtorget. En av dem lutad mot bänken, två i sovsäckar.
Det är än jobbigare att se än det jag såg på Heden igår. Den igenimmade bilen med ett par barnskor instuckna under. På ett sätt är det fint. Pojken som sover där, långt från sitt hem och sina vänner, tar av sig blå gympaskor fulla med spring när han kommer hem. Samtidigt är det så värdelöst. Han borde drömma om morgondagens lek och skola, inte vakna till ännu en dag i ett kallt, regnigt land.
Jag fortsätter in på Centralstationen. En flyktingfamilj sover på bänkarna där. En mor håller om sitt utmattade barn. De slumrar tryggt, men så obekvämt. Inga bomber väntar här, men däremot en så osäker framtid. Så många frågetecken innan de får den ro som behövs för att läka såren från kriget de lämnat.
Utanför ökar regnet. Det har vaknat och det är på dåligt humör.
Jag går ombord på tåget. Avgång 05.05. Innan jag ens anar ett morgonljus utanför har tåget passerat så många städer, så många trygga hem, så många möjligheter att hitta någonstans för fler. Men också så mycket ödemark, på alla sätt.
Det är mörkt ute, så mörkt. Inte ens några brinnande flyktingförläggningar, dessa moderna, vidriga vårdkasar bryter av mörkret och får mig att förtvivlat fortsätta fundera hur jag ska kunna göra mer och bättre.
Det står Eskilstuna på min biljett. Jag har en returbiljett till Göteborg. Jag kommer hem till upplysta fönster där dotter, sambo och kommande lillebror väntar. Men, ändå sköljer frågan över mig gång på gång:
Vart är jag och den här världen på väg?
Bäst att undvika stora folksamlingar. Åtminstone om jag vill undkomma terroristerna.
Bättre då att gå ensam på öde gator.
Fast, där kanske bovarna väntar på mig.
Hmm, kanske ändå bäst att leva som jag borde.
Men, undvika allmänna platser. De är särskilt utsatta.
Suck.
Men om jag lyssnar på nyheterna då? Och försöker filtrera bort ryktena? Då kanske jag får bättre koll. Ursäkta, vad har jag för källa på det uttalandet egentligen? Vems ärenden går jag? Vilken sanning försöker jag egentligen pådyvla mig? Vad har jag för dold agenda? Svara mig!
Jag blir knäpp. Världen är rund, men ingen skit tycks glida av.
Det är nog bäst att stänga av verkligheten och bara stanna hemma.
Då dör jag inte i alla fall.
Bara inombords.
Förra veckan, torsdag. De står utanför Migrationsverkets lokaler i Gårda. En familj som väntar på att dörrarna ska öppna. Barnen kommer ut från porten mittemot. Någon har låtit dem värma sig. Vid fasaden står deras packning. Några nötta väskor, ett par bärkassar. På toppen av dem en stor, rosa nalle. Kanske är det allt som finns kvar av deras ägodelar.
Vi spolar framåt ett par dagar. Tomheten lyser i våra ögon. Vi har precis förlorat guldet på Ullevi. Folk strör ordet runt sig. Det alldeles för stora ordet. Katastrof. Katastrof. Katastrof. Jag har själv använt ordet för ofta. Det är skit, men just skit.
Sen rinner det undan. Några barer senare är jag hemma igen. Besviken, men hemma. Somnar i sängen med tvååringen alldeles intill mig. Hennes lilla hand lägger sig på mitt bröst och hon verkar så lugn. Allt är bra. Allt är som det ska. Jag rullar matchen på näthinnan. Men, det går över. Det kommer fler säsonger. Tvååringen sover tryggt. Hennes lillebror väntar på att få komma ut. Allt är bra. Allt är som det ska.
Hos oss, vill säga.
Kanske sover flickan med den stora, rosa nallen någon annanstans i min stad. Eller så har de redan åkt vidare. Jag ser nallen framför mig där och då. Tänker att den jobbar hårdare än någonsin nu. Den är i ett främmande land, men hinner inte vara rädd själv. Den måste trösta den lilla. Hon som sover, och kanske drömmer om en raserad värld, döda vänner, förlorat hopp och allt som inga barn ska behöva uppleva. Allt är inte som det ska. Inget är bra. Även om det är så mycket bättre för henne än de som sover för alltid. Dödade av bomber eller slukade av havet. Bortvisade av en rik kontinent som känns allt fattigare inombords. Som bygger murar för att bevara sin tomhet intakt.
Jag undrar ibland om inte nästa toppmöte om Syrien borde få lite andra besökare än sist. Kanske borde flickan sitta vid bordet tillsammans med den rosa nallen och bara ställa en enda fråga: Varför gör ni så här?
Och jag tänker. Precis som jag tänkt så mycket sedan jag vaknade upp i den här flyktingkatastrofen och insåg att det räcker nu.
För dig, Svea. För dig, lillebror. För dig, flickan med den rosa nallen. För alla barn som för alltid vilar någonstans där våra själar skamset stoppar om er och viskar förlåt oss för att vi inte räddade er. För er, för alla barn måste jag göra mer.
Det finns ett kall i allt jag vill göra från och med nu. Jag bygger långsamt en idé, en väg som kommer att få mig att kämpa hårdare än jag gjort förut. Ofta har allt varit för enkelt för mig, jag har gått på sparlåga och ändå klarat mig med bravur. Det här är nästan omöjligt. Men, just därför måste det göras.
Jag måste bidra till en bättre värld, rosa nallen. Så att du blir den där efterlängtade kompisen som flickan kan prata med. Så att du slipper bli hennes enda fyr i en förstörd evighet.
Det finns så många rosa nallar. Jag måste hjälpa er.
Fortsättning följer …
Alla dessa röster i mitt huvud blev för många. Och de höll på att få mig att bli galen. Ständigt gick tankarna åt fel håll. På jobbet, hemma, dagtid och nattetid. Ständigt hörde jag dem. De störde. De brusade (upp).
Till slut hade jag nästan förlorat hoppet om att den här förbannade världen skulle kunna komma på rätt köl igen. Sörjan av misstro bröt igenom alla fördämningar. Den blev till sanning. Fast så många olika sanningar.
Ondskan kom från vänster. Nej, den kom från höger. Blått är brunt. Rött är batikhäxor. Vi ska rädda världen, vi ska bara tjafsa in absurdum på hemmaplan först. Attack, attack, attack. Inget försvar? Nej, vem behöver det om man ständigt attackerar utan motivering.
Domedagsprofeterna stod överallt och vrålade i mun på varandra: Slutet kommer när ryssen invaderar. Nix, invasionen är den där vandrande armén av flyktingar. Jänkarna är de verkliga svinen.
Alla mot alla. 24-7. Kuddkrig med betongfundament. Misstro. Illvilja. Ofred. Okunskap. Medvetna missuppfattningar. Knivhugg i ryggen. Mobbning.
Och jag var en förlamad värnpliktig i armén av de som tycker om allt, men knappast tycker om allt. Snarare armén som inte tycker om något eller någon som inte tycker som vi tycker.
”Bygg fler skyddsvallar, hämta fler skygglappar, blunda med ett öga, idiot. Hur ska du annars kunna förbli enögd, Anjo? Följ fler, bli en i flocken, styrkan sitter i numerären. Lägg 140 sandsäckar där. Säkra dem med en hashtagkoppling. Storebror kanske ser dig, men vi vet vad som är bäst för dig. Retweeta om förstärkningar. Framåt marsch så att vi kan sluta cirkeln. Världen är inte ett klot. Världen är ett ekorrhjul. Och det är vi som får hjulet att snurra.”
HJÄLP!
Jag satte mig i ett hörn. Bad en bön, stilla mumlande, till den enda Gud vi alla rimligen måste kunna tro på.
Vår Värld, du som kan vara en himmel,
men av oss förvandlad till ett helvete.
Låt din verkliga prakt bli sedd.
Låt din framtid bli ljus IRL och på nätet.
Låt din dröm leva, på slagfält så som i cyberrymden.
Ge oss idag den storhet vi behöver.
Och förlåt oss vår litenhet,
liksom vi förlåter offerkoftorna som stjäl vår energi.
Och utsätt oss inte för foliehattar,
utan befria oss från troll och halmgubbar.
Din är Jorden och Naturen och Alltet,
vår är plikten att få rädda dig
undan vår meningslöshet.
Amen.
Sen reste jag mig och avföljde en mängd enkelriktade åsiktsmaskiner, olyckskorpar, förminskningsexperter och besserwissrar på twitter*.
Krigen tog inte slut för det. Flyktingarna sov inte tryggt bums. Det fanns fortfarande arbetslöshet, bostadsbrist, ensamma, utsatta, smältande poler och så vidare. Men, jag hörde plötsligt andra och bättre röster i mitt huvud. Röster som hade försvunnit i träsket jag hade verkat i.
Och jag återfann tron på att den här världen var större än många vill förminska den till (skitsnack på max 140 tecken). Och att det definitivt var en värld värd att kämpa för.
—
* Okej, en del andra rök också. Det fanns för många (även bra) röster jag lyssnade till. Så många att jag egentligen inte hörde några alls. Ta det inte personligt om jag inte hör dig längre, ok? Jag lyssnar bättre nu.
Word up, Anjo 