Investeringar för en bättre värld

Bäste sparare.

Jag har satt samman ett litet paket för dig som inte nöjer dig med mindre än en avkastning som bidrar till en bättre värld.

Allmänt råd

Investera med såväl hjärtat som hjärnan och lita på din magkänsla. Det sistnämnda gäller inte om du är en magsur jävel utan empati. Fast, är du det har du nog redan slutat läsa och slagit fast att jag är en nyttig idiot eller möjligen en landsförrädare.

Föreslagen investeringsstrategi.

Notera att jag enbart anger några exempel inom varje kategori. Det finns många fler att upptäcka. I stort alla är väldigt bra.

  1. Satsa globalt

Självklara vinnare när du satsar här är barnen. Genom att ge fler av dem chansen att växa upp bereder du vägen för en långsiktigt lyckligare värld. Vi kan inte hjälpa Alan som väckte så många av oss när han dog. Det dör mängder av barn på grund av krig, svält och fattigdom varje dag. Men, vi kan rädda de som föds och de som ännu finns kvar.

Några stabila placeringar som aldrig är bortkastade är Radiohjälpen, Unicef, UNHCR, Röda korset, Rädda barnen, Action Aid och Läkare utan gränser.

En extra bonus. Den här investeringen räddar även deras föräldrar, far- och morföräldrar, kompisar, syskon, släktingar. Människor som de flesta av ser som en självklarhet att ha runt oss i våra liv.

Och för att bevaka såväl människors som djurens och naturens framtid finns goda alternativ som Amnesty, WWF, Naturskyddsföreningen och Greenpeace.

  1. Krydda med fjärrplaceringar

Lyssna och fråga folk du känner. Fråga. Det finns enormt många solskenshistorier som väntar på ett förverkligas. Ett tips är Kenswed. Jag, min sambo och flera familjemedlemmar har satsat i den här skolan i Kenya. Att höra om barn som gladeligen går flera timmar om dagen till och från skolan visar hur enorm avkastning även en liten investering kan skapa.

  1. Fyll på med tillväxtplaceringar

Det finns många mikrobanker som erbjuder lån till nyföretagare över hela världen. Kiva har exempelvis lånat ut över 750 miljoner dollar och varje cent bidrar till att ge någon chansen.

  1. Kör på Sverigeplaceringar som gör gott

En bra investeringsmix tänker även på hemmaplan. Samtidigt som du vill att den stora bilden ska bli så bästa möjliga, glöm inte bort allt som gör skillnad här hemma. Starka köprekommendationer är livräddare som Barncancerfonden, Cancerfonden, Hjärnfonden, Hjärt-lungfonden, Strokefonden, men också Min Stora Dag som ger sjuka barn anledning att le lite extra.

  1. Gräv där du står

Beroende på var du bor finns allt möjligt från soppkök och loppisar till allsköns hjälporganisationer. Sök och du skall finna utmärkta investeringar. Några exempel på min hemmamarknad Göteborg är Stadsmissionen och tidningen Faktum.

Tänk också på att allt från ensamma gamla till små barn kan ha det extremt knapert och knappt mat för dagen. De som till exempel jobbar för att ge barn som aldrig lämnat hemkommunen en utflykt till kusten är hjältar de med – och värda att investera i.

Och, oavsett om du vill säga till såväl alkoholister på bänkar som migranter utanför butikerna att de borde ta tag i det, så behöver de hjälp. På ett eller annat sätt.

  1. Ont om kapital? Här är några vinnaralternativ

Se om soppkök behöver hjälp. Vid en stor flyktingkatastrof som nu kan kläder och annat vara enormt viktiga gåvor. Volontärer, gode män, stödfamiljer och kontaktpersoner är alltid välkommet.

  1. Politiska investeringar är ett måste

Investera för bövelen i vettiga politiker. Läs på och satsa på de som bidrar till en bättre värld för alla och styr istället för att snacka. Här är det extremt viktigt att du är en aktiv placerare. Levererar de inte efter fyra år – byt ut dem.

  1. Indirekta investeringar

Allt vi konsumerar tillverkas någonstans. Från Arlas bönder till sömmerskan i Bangladesh är det viktigt att det finns en rättvis ersättning och schyssta villkor. Det har inget med höger och vänster att göra. Det är ren mänsklighet. Glömmer du bort den här tanken och bara tänker mer-mer-billigare-billigare-nu-nu är du egentligen inte intresserad av ett bättre i morgon och bör omedelbart omvärdera din insats och attityd innan du förlorar allt.

Notera att det här inte är prylhat eller asketism. Unna dig god mat. Res på semester. Dröm om ett hus vid havet – och köp det för all del om du har råd. Att se ditt barn skratta för att det får en fin julklapp är en bra investering.

Konsumtion skapar intäkter, jobbtillfällen och bidrar till tillväxt. Men, tänk på vad du lägger pengarna på och cementera inte ett beteende som du mår dåligt av och som sliter sönder såväl människor som planeten.

Några råd till …

Tänk så här: Alla kan inte investera i allt. Men, alla kan ha en vilja att göra något – och det är en viktig början. Omfattningen av din investering kan bara du avgöra, men försök att vara långsiktig och uthållig. Ser du inga omedelbara resultat? Ge inte upp och köp en onödig pryl till. Ge världen tid. Det kommer att löna sig.

Friskrivning

Världshistorisk utveckling är inte någon garanti för framtida nivå på din avkastning. Prognoser om framtida världsutveckling baseras på antaganden som kanske inte slår in. Vid placering enligt det jag föreslår riskerar du att hela eller delar av kapitalbeloppet kommer till än större nytta än vad som rimligen kan antas om det är så att fler följer mina investeringsråd.

För bästa avkastning, undersök om din placering är legitim. En bra början är att besöka Insamlingskontrolls hemsida. Där finns alla godkända 90-konton med.

Lyssna inte på de tomma tunnorna

Ovan valda placeringar kommer förstås många att ha åsikter om. Vissa menar säker att den och den organisationen tar för stor del av det insamlade, andra menar att den och den är höger/vänster/religiös och därför omöjlig att stötta.

Eftersom världen inte är perfekt och behovet av investeringar enormt kan du högaktningsfullt skita i allt det snacket (som ofta är grundlöst). Din investering hjälper. Så är det bara. Se istället till att ta reda på fakta och välj den investering – antingen enligt ovan eller totalt annorlunda – som du tror bäst gagnar världen.

Hur mycket du investerar är egalt. Varje droppe är mer än ingen droppe och varje droppe kan förhindra en ännu ogråten tår.

Lycka till med dina investeringar

Anjo.

En namnlös dröm

Det finns en namnlös dröm. Han är vacker, men så okänd. Och så utan namn. Vi älskar honom.

Till dig som kommer …

Det dröjer ännu ett tag, du. Lika bra det. Vi har lite svårt att bestämma namn. Din storasyster hette Svea redan tidigt. Du? Vi vet inte än. Men, det förändrar inget. Du är efterlängtad, älskad och vi har en fantastisk och storartad plan för dig. Förvisso kommer den att behöva justeras på grund av matande, sovande, sovbrist, vakna nätter, förkylningar och så vidare. Fast, den kommer inte att spricka. Du kommer att få det bästa. Det allra bästa. Av mamma. Av mig. Av Svea.

Hon är inte övertygad ännu, Svea, men jag tror att du kommer att få låna hennes babyleksaker. Och kanske till och med ta över hennes gamla spjälsäng. Hon ska få en ny, vilket borde underlätta transfern.

Vagnen. Där har vi ett problem. Svea gillar fortfarande den. Exakt hur hon ska fås att gilla ståbrädan lika mycket är ett oklart projekt om vi säger så. Senast i morse sa hon tydligt att du inte kommer att få låna vagnen alls. Däremot kan du få låna hennes duplo och kanske någon boll eller två (hon har bara 110 stycken, så det är en storstilad gest).

Hon vill inte heller byta sin bilbarnstol till en för större barn och låta dig sitta i hennes nuvarande.

Förhandlingarna, förberedelserna och förväntningarna pågår. Hon är två. Det är en bestämd ålder, lillebror.

Just det, lillebror. Hon är på det klara med att du är just lillebror. Och hon verkar nöjd med det.

Vi kommer att ge dig all tid vi har. Men, utan att Svea förlorar en sekund av vår uppmärksamhet. Hon får allt nu. Du får allt sen. Hon får allt sen. Strunta i det matematiska. Det går ihop. Det är ett löfte. Till dig. Men, också till henne. Hon får inte bli åsidosatt bara för att du kommer. Det är så lätt att många vill titta på dig, du är ju ny. Men, vi kommer att lyfta fram henne lika mycket som nu. Okej? Bra.

Några små sidospår. Sprutor gör inte ont, de gör gott. Gillar du inte barnmat kan du få wienerkorv och mozzarella varje dag, det fick Svea. Om du inte upptäcker YouTube alltför tidigt är det bra. Du håller på Blåvitt, IFK Göteborg, Änglarna precis som storasyster och pappa. Mamma är inte intresserad och håller således på Elfsborg.

Precis som Svea ska fortsätta växa som hon vill och bli så gränslöst stor som en flicka har rätten att bli. Precis så ska du få växa in i en värld där det är din person och ditt sätt, inte ditt kön, som skapar möjligheterna och vägarna. Vi kommer att hålla dig lika hårt som Svea, men låta er springa lika fritt. Universum är er lekplats, våra famnar är era hemmahamnar. Du får går dit du vill, men vi finns alltid här och där för dig. Världen är ibland en vansinnig plats. Men, det finns gräsmattor och soliga dagar. Vi finns med dig. Hjälper dig. Stöttar. Förmanar. Förklarar. Försöker att förstå det som du förmodligen ser klarare än vi vuxna. Hjälp oss. Stötta oss. Förmana oss. Förklara för oss. Kanon, tack för det.

Grabben, till sist.

Du har inget namn. Inte än. Men du kommer att få ett. Och all kärlek vi har. Vi ses i januari …

IMG_3284

Från nazist till paria på fem dagar

Dag 1:
Nyinflyttad i det nya kvarteret i det nya samhället tänkte jag göra ett gott intryck.
”Hej”, sa jag och räckte upp högerhanden till hälsning.
”Jävla nazist”, sa grannen.
”Va”, sa jag.
”Komma här och göra Hitlerhälsning så där. Att ni inte skäms”, sa grannen.
Trots att denne var ute i ogjort väder, så bestämde jag mig för att ändra på mitt, förvisso allt annat än nazistiska, beteende. Bättre att underordna sig, även om jag var oskyldigt anklagad.

Dag 2:
Solen sken och jag gick för att hämta tidningen. Eller, den hade jag förstås i min iPad, men jag tog ändå en promenad till brevlådan.
”God morgon, vilken härlig dag”, sa jag och knöt vänsternäven för att uttrycka: Oj, vad många möjligheter den här dagen bär med sig.
”Vi gillar inte kommunister här”, sa grannen.
”Va”, sa jag.
”Upp till kamp, sträckt vänsternäve. Du vill förstås att våra villor bränns ned och att vi tvångsinterneras”, sa grannen.
Trots att denne helt missuppfattat mitt hälsande och naglat fast mig i ett politiskt hörn käftade jag inte. Jag bestämde mig för att motbevisa istället för att argumentera. Det senare ledde sällan någonstans numera. Debattklimatet var inte solsken i landet. Även om det ofta var högtryck så regnade det snålt mest hela tiden, understött av blixtrande och dundrande åt höger och vänster.

Dag 3:
Det var ännu en vacker morgon och jag gick ut för att swisha över lite pengar till den där Grindslanten-pojken. Grannen var där.
”Ännu en kanondag”, sa jag och sträckte båda händerna mot himlen, som för att bjuda in dagen att fångas.
”Överfall, du försöker våldta mig”, sa grannen och pepparsprayade mig bums.
”Absolut inte”, sa jag när jag kunde fokusera igen. ”Jag är verkligen inte sån. Bara för att vissa gör det så gör inte jag det.” Samtidigt visste jag att det var ett vekt försök till ursäkt, ett som inte hanterade den större frågan egentligen.
Jag fick en rejäl spark mellan benen och därefter en otrolig smäll underifrån, så att jag slog huvudet på spiken och insåg det fruktlösa i även detta meningsutbyte.

Dag 4:
Det var mulet, men alltjämt uppehåll. Jag var solbränd, hade börjat få lite skägg och var allmänt slapp. Jag gick ut, såg grannen och gick förbi, med händerna i fickan, och nickade en tyst hälsning.
”Vad har du i fickorna? Åh, herregud, det är en bomb. Du är en sån där självmordsbombare”, sa grannen och ringde 112. Samtidigt motades jag bort till ytterkanterna av kvarteret av en hastigt Facebookinsamlad mobb utan djupare insikt i ärendet.
”Men, vad fan”, sa jag. ”Varför tror ni att jag är terrorist? Är det bara utseendet som får er att dra såna slutsatser? Jag är ju en helt vanlig Svensson.”
När sirenerna, massmediapsykosen och allt annat dundrade in var jag redan i skogen. Men, jag såg den inte för alla träskallar. Ungefär som mina grannar inte kunde se mig för att det var så många vanföreställningar i vägen, tänkte jag. Det var ändå inget att göra åt. Det var som det var nu. Bättre att knipa och streta på. Bara vara ingen alls.

Dag 5:
Jag gick ut, mötte grannen, tittade ned i marken och gick förbi.
”Hälsar du inte?”, sa grannen. ”Vad är du för en jävla granne? Hur tror du att man ska kunna leva tillsammans om man inte pratar med varandra. Det är sånt som skapar missförstånd, problem och hat. Det är såna som du som förgiftar landet inifrån.”
Jag lyssnade inte. Istället öppnade jag brevlådan. Jag hade fått brev från kommunen och slet upp det. Besvikelsen var omedelbar. Jag hade fått avslag på min bygglovsbegäran att återuppföra Bullerbyn.
Så, jag trampade tillbaka i de nya hjulspåren som redan verkade alldeles inkörda och enkelriktade. Det hade börjat regna i hela det här förbannade landet.

På frågan om jag tror freden kommer …

Den lille pojken, ännu fylld av hopp och nyfikenhet, frågade mig:

”Tror du att det blir fred någon gång?”

Jag funderade på vansinnet i Irak, Syrien, Afghanistan, Nigeria, Ukraina, Egypten, Libyen, Mali, Somalia, Kenya, Kongo, Jemen, Pakistan, Nordkorea, knarkkrigens Mexiko, det polisbrutala USA, massmördandet i Mellanamerika, flyktingkatastroferna i Medelhavet och i Sydostasien och så (inget) vidare ända ned till gatugängens krig i Göteborg. Jag öppnade munnen för att säga något, men så tänkte jag till. Det måste gå. Kan människan bli så vansinnig, då måste den också kunna gå åt andra hållet. Krig tar slut. Folk inser till slut. Väl?

Sen tänkte jag på hur jag själv retar upp mig över de som slänger plåtbord i förpackningsinsamlingen och ställer spisar utanför miljöhus.

Mitt återkommande förbannande av idioter som kastar ciggfimpar där barn leker.

Att jag konstant dömer ut folk som fullständigt värdelösa efter en tweet.

Den illvilliga önskan jag när att cyklister som kör som idioter ska plöja ned i en djup grop.

Min inställning att allt från fotbollsförbund till politiker, från ouppmärksamma expediter till folk som inte lämnar plats på spårvagnen när min dotter vill sitta bör dra dit pepparn bara växer om Satan odlar den i sin köksträdgård.

Hur jag ofta drömmer om att bli en osynlig superhjälte så att jag kan lägga fälleben för folk.

Min aversion mot bondjävlar, stockholmsjävlar, skånejönsar, lappjävlar och alla dessa satans förbannade goa gubbar som förstör den här stans rykte.

För att inte tala om gubbjävlar, kärringjävlar, kapitalistsvin, kommunistjävlar, miljötomtar, ungjävlar, pensionärsrussin, foliehattar, klapphattar och alla dessa offerkoftor.

Eller de extremt störiga kappvändare, bloggidioter, besserwissrar, messerschmittar, vegantöntar, kötthuvuden, feminister, jämställdister, vänsterdårar, högeridioter, GT-journalister, svenskar, invandrare, finnar, norrmän, jänkare, ryssar, tjockisar, hurtbullar, Facebook-aktivister, slacktivister, jag-hoppar-på-allt-reaktionärer och LCHF-jihadister som finns överallt.

Och framförallt den överskattade och oroliga svenska humoreliten.

Jag tittade på pojken och svarade:

”Möjligen om jag försvinner från Jordens yta.”

Den sorgliga välgörenhetsfilmen

Scenen utspelar sig på en valfri innerstadsgata i Göteborg och skådespelarna är dels jag, dels en välgörenhetsarbetare från Greenpeace, Amnesty, FN, Röda Korset eller liknande.

Den idealistiske och glade välgörenhetsarbetaren:
”Hej, har du tid en minut?”

Mitt eftertänksamma jag:
”Du menar, kan jag avvara 1/1440-del av min dag, vilket motsvarar cirka ett sandkorn i den rätt behagliga öken som är mitt, enligt statistiken, cirka 80-åriga liv? Ett liv som innehåller något i stil med 42 000 000 minuter? Skulle jag ha tid att lägga en av dessa minuter på att lyssna på dig när du upplyser mig om något som betyder evinnerligen mycket mer för mig och för många andra än vad än jag är på väg till just nu? En minut som absolut förtjänar en timme? Skulle jag ha tid att lägga en minut på att låta dig prata, vilket i jämförelse med den tid jag lägger på att kolla Facebook, twitter, tv-serier jag inte vill se och bläddra i tidningar jag inte bryr om är verkligt väl använd tid? Skulle jag kunna offra en minut och kanske åstadkomma något som förbättrar livet i många herrans år, det vill säga miljontals minuter, för djur, människor och den här rätt misshandlade planeten?”

Den rätt hoppfulle välgörenhetsarbetaren:
”Ja.”

Mitt patetiska jag:
”Nej.”

Scenen avslutas med att jaget tar en omväg – på flera minuter – för att undvika ytterligare välgörenhetsarbetare.

Regnet faller tungt under hela scenen. Och långt efter att densamma slutat.

Snöblandat regn

23 mars. Snöblandat regn.

Ser knappt dottern genom fönstret till förskolan. På vägen utanför ligger en död hare. En enorm trut pickar i sig från dess kranium. Jag kan skrämma iväg fågeln, men bara så långt. Och jag har ingen spade, ingen bibel, inga vackra ord, ingenting som kan ge haren ett sista avsked och ha det fint i harhimlen.

Det är 23 mars. Snöblandat regn. Det är en dag när Göteborg är som en skilsmässoplatta.

Vemodet finns på gångvägarna som ännu inte befriats från gruset. Melankolin fyller de ständigt försenade spårvagnarna. Längtan bort syns till och med i bilarnas strålkastare.

Jag älskar den här staden sådana här dagar. Konstigt nog. Kanske är det poeten i mig. Han som undrade vad som hände när jag blev lycklig familjefar. Sådana här dagar kan hans palett få verka fritt.

Jag är så mycket Göteborg jämfört med Stockholm, men jag är så mycket mer Tomas Andersson Wij än Håkan Hellström. Den stillsamma rösten som pratar om Fruängen, gröna vagnar och annat hade sett Göteborg som jag om han var född här. Håkan är Göteborg säger så många, men hans svårmod är ändå klätt i sjömanskostym och sprittande goa gubbar-glädje. Inget fel i det, men det är inte jag.

Göteborg. Jag har sagt det förr. Den här staden är som en ståplatsläktare utan tak i november. Oavsett vilken månad det är.

Här är segregationen enorm. Både när vi snackar stadsdelar och vad folk tycker om trängselskatt. Politikerna föraktas. Folk tittar ned i gatan. Tiggarna och kråkorna delar utrymmet på Heden. Köer i trafiken. Köer i barnomsorgen. Klyftor. En delad stad på så många sätt. Förort mot förort. GT mot vettet. Ja mot Nej. Stora frågor drunknar i små människors käbblande. KF är en polsk riksdag i staden Ankeborgs stökigare delar för ofta.

Ändå älskar jag Göteborg. Tror på staden. Tror att den reser sig från förra veckans mord. Tror att de försenade spårvagnarna ändå knyter ihop på något sätt och att det finns fler beröringspunkter än klickkåta journalister vill få det till när de braskar på. Tror att vi överlever Västlänkens vara eller icke-vara.

Och vem vet. Kanske lyser solen i morgon. Jag älskar Göteborg sådana dagar också.

23 mars. Snöblandat regn. Det övergår i det vanliga regnet innan jag skriver klart det här. Det där regnet vi knappt noterar för att det så ofta finns här.

Vägarbeten. Knutar. Trafikinfarkter. Två dagar till lön. Snöblandat regn. Skilsmässodrömmar och förnyad förälskelse i varenda steg jag tar.

Tiggarna som inte försvann

Förr styrde kråkfåglarna ensamma på den bortglömda Hedens öde grus. De satt där, luggslitna, grå och lätt sorgsna. Deras tjatter fyllde träden när de kröp ihop i stora, mörka sjok. Ibland flydde de i märkliga formationer, fast de återvände alltid till det ointressanta gruset. Som om de gav upp, inte kunde flyga bort eller hem.

Idag är det här även tiggarnas utgångspunkt. De värmer sig i väntsalen vid den dystra busshållplatsen. Eller så sover de i lappade bilar. Deras tvätt hänger från träden ibland. Emellanåt ligger där små drivor med skräp. Ibland känns de lika uppgivna som kråkorna och kajorna.

Och jag tror tyvärr att folk i allmänhet känner mer värme för fåglarna.

Själv vet jag inte vad jag ska göra, tycka och känna längre. Är en krona en del av lösningen? Är varje mynt ett sänke som drar ned tiggarna ännu längre? Jag vet vad hjärtat säger, men diskussionen rasar inom mig ändå.

En gång såg jag en tiggare utanför min ICA-butik. Dagen efter var hon mindre, dagen efter det ännu mindre och till slut var hon så liten att hon var osynlig. Men, hon var inte försvunnen. Ingen av dem försvinner. Fast, visst syns de både mer och mycket mindre för varje dag som går?

Några av dem sjunger vackert. Andra håller upp dörren till McDonald’s med ena handen och skakar muggen med den andra. Några sitter bara där i gathörnen. Andra följer dig längs gatan och tjatar för mycket. Några vaktar utanför sin butik. Andra slåss med Faktums försäljare om att minska sin utsatthet med en bättre försäljningsyta. Några har sina barn med sig. Andra är ännu barn. Några har skrivna lappar som beskriver nöden. Andra berättar sin sorg så fort de öppnar ögonen.

Jag har ingen bra lösning på problemet och utsattheten.

Är de organiserade? Ja, säkerligen. Är det en maffiarörelse? Jag har ingen aning, men det kan inte vara den mest lukrativa grenen i så fall.

Det gör ont i mig när jag ser dem. Och ändå kan jag inte bortse från vågskålen inom mig. Jag vill hjälpa, men jag vill inte bli påhoppad och forcerad i mitt hjälpande. Tiggarna förtjänar en bättre tillvaro, men jag vill inte gå över ett skräpigt Heden där felparkerade och lappade bilar står på ständig tomgång.

Kanske är det mitt dåliga samvete och vetskapen om hur vriden världen är som gör att jag inte kan titta upp när jag går in i affären. Jag har ingen lösning. Ibland lämnar jag några kronor när jag har dem, men det känns inte lättare inom mig efteråt.

Vyssan lull, koka kittelen full, det kommer tusen vandringsmän på vägen …

Vaggvisan har fått ny text, men den somnar oss lika effektivt. Fast, borde vi inte vakna? Jag tror det, men lik förbannat somnar jag och sover oroligt ett tag till. Väl medveten om att jag någon gång måste vakna. Frågan är bara: hur ser dagen ut då?

Minnesluckor

Jag gjorde allt för att komma ihåg allt.

Dokumenterade vartenda steg på Facebook, checkade in överallt. En snitslad bana som beskrev mitt liv in i minsta detalj.

Jag twittrade om allt från världsomvälvande saker till icke-händelser under oväsentliga promenader.

Mitt instagramkonto flödade över av nedslag i min verklighet.

Bloggen skrev ut hela min existens för alla att se.

Det fanns inget i övrigt att önska.

Jag hade kartlagt, rapporterat och förevigat allt. Det fanns där, i molnet, på nätet, några klick bort var jag än var.

Där var allt i tryggt förvar: bilderna på allt som hänt, namnen på människorna jag mötte och händelserna jag annars skulle glömma bort.

Plötsligt stod jag där en dag, utan uppkoppling.

Och jag hade jag inga minnesbilder alls.

Återkomsten

De för mig tillbaka, tonerna, gitarrerna, melodierna. Jag blandar War on Drugs med Decemberists med Thåström. Härligt sökande möter vackert spinnande möter tunga färder genom en slamrig, fast stillsamt berättad, miljö. Med lurarna på bildas en slags atmosfär. Jag står nedanför, i min syresatta skrivarvärld, andas in. Jag blundar och ser allt som väntade inom mig det senaste året, berättelserna som ville ut, men fick bida sin tid i mitt sinne.

Kanske är det så att jag – allt sedan Svea kom – sprungit i en icke-värld. Lycklig som ett barn, konstant hög på narkotika utan taskiga bieffekter. Visst, det har varit långa nätter, korta sömncykler, avbrutna drömmar, stinkande blöjor och tjurigheter. Men, varje rutin har varit ett äventyr, en underbar saga med en lycklig fortsättning.

Skrivandet blev den enda förloraren.

Planerna lades på is. Manusidéerna som klottrades på papper började nästan blekna. De som fanns i mig stannade där, formades bara lite mer när klockan var vad som helst och jag låg vaken (eller bar henne i lägenhetens nedsläckta trygghet).

Nu är jag åter. Det skrivs. Jag skriver. Det nästan blekta skriker lyckligt från skärmen. En efterlängtad svärta möter det vita. En lycklig prosa föds på nytt. Fundersamma rader letar sig fram igen. Melankoliska tankar släpps ut så att jag ska förbli lycklig. Sagorna som bara andades när hon sov på min mage fångas och släpps äntligen fria.

Det är skönt att vara tillbaka. Otroligt skönt. Och samtidigt fortsätter äventyret med Svea och Teresia utan hack. Allt annat än the end med andra ord.

Jag är så trött, jag vill inte sova

Del ett: Dagen efter.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Jag vill sitta vid din sida, låta dig vila på mitt bröst. Och med varje hjärtslag berätta: bli frisk nu, ät lite, älskade, älskade lilla barn.

Du var så tapper igår. Läkare, sköterskor, prover, så lång tid. Inga protester hjälpte. Du sa ’hej då’ till alla, men de stack dig ändå, körde ner spatlar i munnen, undersökte, krökte, funderade och tog nya prover.

De är så lugna. Ingen fara. Men, jag är en novis. En pappa som aldrig sett dig så här förut. Du springer inte ut i hallen när jag kommer. Du vill bara sitta i soffan, titta på film.

Det är ingen lunginflammation säger de nu. Antagligen ingen urinvägsinfektion. Kanske är det ett virus. Antibiotikan hjälper snart. Antagligen.

Varje sekund är för många år i min själ.

Din aptit är noll, du dricker mycket, men alldeles för lite säger de. Vällingen, korven, pastan, kycklingen, mackorna och allt annat du älskar så. Du bara smuttar och petar i allt.

Jag är så orolig. Fast, de verkar så lugna. De är proffs. Jag är en orolig amatör.

Spring mot mig snart igen. Tvinga mig till ändlösa racerlopp i hallen, du med shoppingvagnen och jag med den gamla lära-gå-vagnen. Skratta och säg ’till’ i meningen ’en gång till’.

Bli frisk. Titta på mig med de där jättestora ögonen, ge mig inte de här trötta och bleka ögonkasten.

Väck mig mitt i natten och kräv att vi tittar på huset (det där som lyser rött om nätterna).

Ät och drick som fanns det inget djup, inget slut.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Skratta och lek mig till sömns, finaste barnet vårt.

Del två: Nu.

Febern är borta. Du är lite trött, stel i kroppen, men skrattar oftare. Du äter. Du dricker välling, vatten, mjölk. Du tittar fortfarande lite väl mycket på film. Men, du har börjat tjata om kakor igen.

Och de där ögonen är tillbaka. Du kräver att vi ska springa med vagnarna i hallen även efter att min rygg gått i tusen bitar. Du är du igen.

Jag är inte trött, men det är dags att sova.