Jag minns det som i går, det var på 80-talet. Jag och Torbjörn sprang med reklam, varannan uppgång var på Stabbegatan. Vi tävlade om att hinna först och höll alltid andan när vi sprang in i uppgången där damfriseringen med de starka dofterna låg. Varje tisdag ringde vi på hos dig; Stabbegatan 18, en trappa upp. Vinbärssaft och bulle till två svettiga reklamutdelare, alltid serverat med ett leende från världens bästa farmor.

Du kunde rabbla ditt telefonnummer snabbast i världen – 2-5-4-1-6-9 – och du oroade dig över dammiga trösklar när du fick din första hjärtpåminnelse och ambulansen kom.

På somrarna var ditt rum det enda ordnade i ett galet Hultakaos där dina barnbarn, jag och mina kusiner, sprang omkring i hus och trädgård, hoppade oss sandiga i grustag och badades i badbalja med vatten värmt på vedspis. Sen drack vi kvällste eller kakao och mumsade på hembakt bröd, jag åt alltid smörgåsar med leverpastej, sallad och persilja, innan vi vågade oss uppför den branta trappan till den mystiska vinden.

När du skötte pannor och kastruller visste man, det här blir fantastiskt. Var du inte där, eller på ditt rum, stod du och plockade bland vinbären eller höll god min när tjatiga grannar babblade. Ja, du fick oss att frivilligt städa, piska mattor och skura golv också. Gud vet hur?

Kvällen när du dog stod jag på en pub på den numera rivna Friggagatan, jag tror att jag svarade ”Gud”, när mamma ringde med beskedet. När du skiljdes från oss, en solig dag, innehöll varje fälld tår – från släktens till de gamla vännerna i syjuntans – allt du var och aldrig slutar vara.

Du skulle fyllt 100 år i dag.

Istället står du i det mest välstädade hörnet av himlen, steker fläsk med löksås, och ser till att molnen som lämnar dig för en promenad bara har mjuka kanter och framkallar sommarleenden oavsett var de tävlar med solen om utrymmet.

Grattis på födelsedagen, farmor.