Åter i den gymma verkligheten

Okej, jag tjuvstartade i förra veckan, men efter att ha varit på krogen 80 % av de senaste fem dagarna fann jag i förmiddags för gott att infinna mig på Active Wellness efter fyra veckor av raka motsatsen till ställets namn.

Det är den här veckan dags att tappa delar av den väldigt goda och vällustiga sommarformen samt uppleva några helande dagar innan Way Out West skickar ut mig i en ny och svårbedömd, men garanterat snurrig, semesteromloppsbana.

Ett ganska bra helkroppspass, trots allt. Mina triceps är förvisso lika lealösa som påtända tonåringar. Mina biceps trivs bäst när de sover. Låren böjer sig inte gärna i allt för häftiga grader och tycker att utfall är dumma infall. Hade någon dragit ett skämt efter att jag gjort för många sit-ups hade jag dött av smärtan som skulle emanerat från magtrakten. Min ryggtavla liknade knappast ett mästerverk när den rodde. Axlarna vill hellre rycka på sig än att hantera hantlar. Bröstkorgen ser inte nyttan med att bygga plattor när inte magen gör det. Men, det var ändå ett förvånansvärt bra pass.

Sen gick jag hem och började ordna till en wok. Jag kände mig stark, robust, rak i ryggen – och då sprack allt. Jag fick inte upp flaskan med sweet chilisås. Jag vred, svor, vred, svor, vred, svor av vrede, försökte med hjälp av handdukar kring korken. Den vägrade röra sig en mikrometer.

Till slut fick jag fatta tag om den med tänderna och vrida försiktigt. Plopp. Korken gick upp direkt. Underbart. Slit och släp och smärta överallt från topp till tå, allt i tron att det gör mig starkare – och sen krävs ett par slitna vampyrtänder för att rädda lunchen. Min kropp grät ångestfyllt och tänderna skrattade skadeglatt just då.

Tyvärr kommer jag, trots denna fadäs, att få träningsvärk som om jag faktiskt åstadkommit något och varje smärtförnimmelse kommer att få mig att tänka på en jävla flaska sweet chilisås.

Jag kanske skulle börja med ryssfemmor ändå …

Träning med vilda djur

Idag skulle jag till gymmet och enligt den lokala tidningen hade snöfallet avtagit och dragit österut. Men, Gud sket högaktningsfullt i GP och SMHI och satt där i skyn med sin snökanon och pricksköt på Olskroken. Förmodligen åt han ostbågar för att håna mig lite extra.

Nåväl, jag trotsade Herren och tog mig till Active. Väl där stod det klart att en och annan punkt i Guds CV hade fått samma idé – gymmet var nedlusat med vilda djur.

När jag skulle värma upp hade en tolvarmad bläckfisk lagt beslag på alla sex crosstrainers. Ett kort tag funderade jag på att be honom/henne/det flytta sig, men insåg att jag garanterat skulle sprutas ned med bläck som påminde om blåbärssaft.

Något som skulle vara extra olyckligt eftersom två grizzlybjörnar i tajta trikåer värmde upp på sitt-bakåtlutad-cyklar, och ni vet vad björnar tycker om blåbär, eller hur? Jag kan inte tänka mig ett jobbigare läge än att bli misstagen för ett gigantiskt blåbär av en stor björn som är utmattad och vill ha frukt NU!

Noshörningen är visst utrotningshotad, men varenda cykel och löpband var upptagna av dem. Fast, snacka om quick fix-sökare. Efter tio sekunders trampande/springande gick de och vägde sig, svor över att de fortfarande låg på i snitt 2,2 ton, och flera ojade sig över beach 2011 vid Victoriasjön.

Så, utan uppvärmning gick jag bort mot de fria vikterna. De vägrade ligga stilla, eftersom all världens myror bar omkring på dem.

Jag frågade kobran som reste sig med en 4-kilos kettlebell i munnen om jag fick låna den när han var klar. Han spottade mig i ansiktet, vilket sved rejält. En anakonda som låg och klämde på de största kloten frågade om jag ville ha en kram. Jag tackade, förblindad som jag var, tyvärr ja. Alltså, hennes andedräkt – man kunde tro att hon bott hela sitt liv i en sumpig flod och ätit gnagare.

Något mörbultad gick jag bort mot de funktionella maskinerna. Toppen! Alla var fulla av schimpanser som drog och slet i alla kablar, slängde sig mellan maskinerna och lämnade kladdiga bananavtryck överallt.

Roddmaskinerna var upptagna av gnuer som började inse att det fanns alternativa sätt att korsa Masai Mara. ”Allt vi behöver är 400000 ekor, sen kan krokodilerna flina bäst fan de vill”, sa en gnu.

De till hästar nödtorftigt maskerade krokodilerna (allvarligt, två kräldjur under en Buttericksfilt borde inte ens lura gnuer) hade dock andra planer. De smög undan och sen hörde jag dem ringa på förstärkning med orden: ”Vandringen över Masai Mara är inställd. Var beredd på att hugga in i hörnet S:t Pauligatan och Mäster Johansgatan istället. Kom hungrig och ta något varmt på fötterna, det är då fan vad det snöar här.”

Behöver jag ens säga att allt vad mitsar och annat var upptagna av kängurur som inte direkt sa G’day mate när man kom för nära?

Och, kalla mig feg, men jag var inte sugen på att sno smithmaskinen från en jaguar i ett linne med texten: Ryssfemmor byggde denna kropp.

Det fick bli mag- och stabilitetsträning och givetvis misstog jag en bälta som låg på rygg och gjorde situps för en balansplatta. Jag bad om ursäkt, men hans kompisar, ett gäng anabolstinna sköldpaddor, kom rusande för att göra upp. Det var knappt jag hann knyta mina skor, springa in i omklädningsrummet, slänga av mig kläderna, duscha, basta, klä på mig och lämna Active innan de tagit sig tvärs över rummet.

Jag kommer att ha en jäkla träningsvärk i morgon.

Munchträning på gymmet

Det är lätt att känna sig som varelsen i Munchs berömda målning efter ett hårt träningspass.

Jag värmde upp på cykeln och där visas distans och – trodde jag – kaloriförbränning. Men, den räknade nedåt och visade sig vara mitt hopp om att överleva i procent. Jag hoppade av cykeln på 1.

Fria vikter, fångad Andreas. I spegeln en plågad och svettig man. Jag kände en sådan sympati för honom. Ta av dig kepsen och sätt dig under trädet, så ska jag bjuda dig på iskall Pommac och läsa en saga för dig. Sen insåg jag att jag tittade på mig själv och tappade vikterna.

De funktionella maskinerna till dysfunktionell träningsnarkoman. Andreas drar som han vill, men i huvudet står det still. Vem uppfann egentligen triceps? Det är extremt meningslöst att få ont där.

Sen magträning. 45 vanliga sit-ups, 30 sneda, 45 vanliga på boll och sen rövlyft. Men, vänta nu. Bollen som jag lade undan är på väg att studsa tillbaka. Nej, den studsar inte, den skakar av skratt. Corebollen skrattar åt mig.

”Sluta”, ber jag. Den fortsätter att skratta, ett studsande skratt. Det brister för mig. Jag hämtar en kettlebell och bara slår, slår, slår tills corebollen slutar skratta med ett pysande.

Jag avslutar med att köra lite crosstrainer och tänker hur mycket jag önskar att jag var Juha Mieto. Försent kommer jag på att jag hade en önskan kvar sen jag hittade en ande i en flaska i går morse. Jag förvandlas till en skäggig finne som bara nästan kommer att komma ikapp Thomas Wassberg och för alltid är ihågkommen som nummer två.

I dag är det återhämtning och vila. Det behövs.

Djungelspinning

Är det 30 grader ute kan det inte vara en dålig idé att spinna, för inte kan det väl vara varmare i salen?

Svaret på den frågan går att vrida ur min tröja.

Det var fullt i salen, nio människor; åtta schimpanser; sex lemurer och en noshörning.

Aporna tjatade och försökte plocka loppor, men hittade bara gråa hår hos mig, vilket fick dem att rågarva. Lemurerna satt mest upp och tittade sig omkring, spejande och skraja, trots att jag lovade att det inte fanns några varaner och kapkobror i närheten. Värst var dock noshörningen. När vi stretchade och andades in, drog den in all luft i salen. Hade inte fröken Anna lyckats flämta andas ut hade vi dött hela gänget. Grymt otrevligt.

Sen frågade noshörningen om det måhända fanns yogaklasser för rätt orörliga djur och de ska visst starta en sådan i höst. Det låter som något för mig, flikade jag in. Enligt fröken kanske jag borde gå intropasset till den kursen några gånger.

I övrigt – ett strålande pass. Anna är topps, och får en att orka – även när det är tropiskt varmt. Jag har nu genomfört ett äkta hattrick – löpning i lördags, styrka i går och spinning i dag. I morgon ska jag belöna mig genom att skratta mig löjlig tillsammans med Polly Pretty Pants. Lovely. Mine’s a bitter…

Ångestsamtal

När jag vaknade i morse var jag kallsvettig, kroppen skakade och jag mådde oerhört illa. Jag hade haft en ohygglig mardröm. Jag ringde bums min bäste vän. Mardrömmen hade skänkt mig en ångest som nästan förintade mig.

– Du anar inte vilken mardröm jag hade. Jag drömde att jag spinnade tre timmar igår och sen gick jag hem, åt nyttig mat, vilade, låg på spikmattan och avslutade kvällen med att läsa nya numret av Aktiv träning.

– Eh, det var ingen dröm, Anjo. Det där var faktiskt vad du gjorde igår, svarade polaren.

– Herregud, vilken mardröm, sa jag och la på.

Det var tyst i lägenheten. Förutom några kvävda snyftningar från mina lår, hulkningar från ljumskarna och vader som kved och bad om nåd.

Diem perdidi.

Spinning och brännvinsadvokater

Jag tog med mig tre advokater till dagens spinningpass. Jim gnällde lite om platsbrist, men jag förklarade att de skulle hålla sig ur vägen. Passet – tre timmar långt, mind you – drog igång. En sal full av taggade cyklister samt tre advokater i kritstrecksrandigt stående vid en vägg.

– Är ni inte med på mina frågor börjar vi om från början, sa Jim. Då skred mina lagvrängare till verket och förklarade att kollektiv bestraffning är olaglig.

– Bra jobbat, Andreas, ropade Jim senare. Då förklarade en av advokaterna att ironiska och sarkastiska påhopp gränsar till förtal. Om en person ser ut att snart kola och får positiva tillrop om att fortsätta i samma stil kan det dessutom uppfattas som mordförsök, vilket inte är helt kosher i lagen.

Efter en timme bröt vi för lite blåbärssoppa och banan. Min tredje advokat öppnade portföljen och smög åt mig en flaska seglarvatten som jag spetsade drycken med.

Andra etappen gick mycket bättre och jag såg cykelturen i mycket roligare färger. Jag kunde till slut fnissa åt allt och samtidigt lämnade advokaterna in ett knippe stämningar till Jim. Bland annat anfördes att Mr. Vain är förbjuden att spela enligt Genevekonventionen och att Jim, genom att vara inspirerande och glad, diskriminerar alla som, likt Andreas Johansson, ser spinning som en prövning à la Dantes inferno.

Efter tre timmar var allt över. Jag stretchade ut musklerna (hahahaha) och gick till bastun med advokaterna. De satt fortfarande i sina kostymer och svettades inte alls, ett tydligt bevis för att advokater inte är människor. Själv luktade jag fläskfilé, vilket var ett fall framåt från min mest otränade status – bacon och sidfläsk.

Plötsligt smälte en av advokaternas kläder och avslöjade att han hade svans och bockfot.

– Djävulen, sa jag.

Djävulen skylde sina genitalier och nickade.

– Vi måste diskutera vårt arvode, sa han. 30% av allt du får i skadestånd, men något garantibelopp dessutom.

– Min själ, frågade jag

– Jag jobbar inte gratis, sa djävulen.

Det blev tyst i bastun.

Mot evig ära och träningsvärk

Gråt inte, älskade kropp. Min själ kommer att åka inlines i blodomloppet snart igen. Jag ska bara förstå varför, varför, varför och varför jag och du gör det här.

Så fort det är klart och när jag också hanterat eftertankens kranka blekhet och eftersvettens svallvågor från dig – då ses vi igen.

Men, först… TRE TIMMARS SPINNING MED JIM.

Trampa och slit, kroppen. Själen tar sin egen väg under tiden, drömmer sig bortom horisonten till ett Eden där det inte finns några clips och där bpm är något som bara används för att beskriva skimrande fjärilars vingslag.

Hantera din träningsvärk som en man, så ses vi sen. Då lovar jag att berätta underbara sagor om änglar samtidigt som du bara kan vila ut.

Men, först… TRE TIMMARS SPINNING MED JIM.

Stretching på månen

Jag ljög, kära spinningfröken Anna. Du frågade om vi mådde bra. Jag svarade ja. Förlåt. Jag är en usel lögnare. Och då hade du ändå spelat ett medley som hyllade min kroppsform – Meat Loaf.

Jag stapplade ut från gymmet. Skakig och helt slut. Jag köpte en karta ägg i grönsaksaffären och försökte jonglera med alla 30. Det gick inget bra, så nog var jag trött alltid. Annars brukar 40-50 ägg fungera.

Lyckligtvis hade Jack med bönstjälken flyttat in i Olskroken, så jag kunde klättra upp till månen. Det är alltid trevligt att vara på en annan planet när man stretchar ändan, höftböjaren och vaderna. Idag valde jag Stillhetens hav, eftersom det lät poetiskt värre.

När stretchen var klar sprang jag till gubben-i-månens topp och åkte rutschkana längs hans ansikte och for ut från himlakroppen med en jädra fart, tumlade runt bland satelliter, eftersvettades rätt rejält på väg genom atmosfärens olika skikt och landade med fötterna först utanför thairestaurangen på Mintensgatan.

Jag fick min mat och funderade på vägen hem om kockornas pladder och skratt handlade om min häck (brände mig på väg ned från himlen, serrö), eller om det bara var thailändska göteborgsvitsar.

Jag glömde det när jag kom till mitt hus. Där tog jag hissen som inte går ända upp, tillbad duschguden, åt och funderade på om jag ska träna i morgon. Kanske kan jag stretcha på Venus då. Vore bra för cirkulationen…

Ge badkaret en banan

Jaha, dag ett av hårdträningen är till ända. Jag överlevde den pizzeriasnitslade banan – även om jag fick en tår i ögat när jag nästan var hemma. Där kom tre tjejer ut med två förföriskt doftande lådor och den som inte bar en låda, hon bar en gigantisk cola och en chipspåse som var större än min kompiskrets.

Spinningen gick i huvudsak bra. Visst, det var lite knäckande att fröken uppmuntrade det faktum att jag klarade tankenöten sittande-stående-trean-stående-sittande etc, och dessutom i hyfsad takt, genom att ge mig en banan.

Det smärtade lite att hon bytte ut Anne-Lie Rydés Han ser ut som en karl mot Han ser ut som ett badkar med okänd artist när min tröja råkade glida upp.

Men, på det hela taget bra. Jag är nöjd.

Killen från Unibet som stod och tittade på sa att oddsen på att jag inte skulle misstas för julegrisen i år, även med äpple i munnen, såg klart bättre ut för mig.

Bra början…

Calypsomåndag och bron över svettfloden Kwai

Säsongens första minusmåndag och då finns det inget annat att göra. Jag lyfte således luren och sa: ”Det är dags igen”.

En stund senare stod en calypsoorkester på gatan och lirade för mig hela vägen till kontoret. Det är sådana stunder som räddar november från att kännas som februari.

I år hade jag dessutom hyrt fyra killar med portabla infravärmare som körde bredvid orkestern. Det höll grabbarna varma och bidrog till att calypson var extra skön i år. Fan, om jag inte ska hyra ett partytält på hjul nästa gång.

Efter en arbetsdag och sen hemkomst från densamma fick jag springa till spinningen. Kanon. Jag älskar att vara andfådd och småsvettig redan vid ankomst. Kanon. Det är så bra för min image. Och för att göra allt bättre var deras AC paj. Kanon. Och det hade precis varit en klass där. Kanon.

Olskrokens ingenjörstrupper fick bygga en bro över min svettflod så att traktens gamlingar kunde komma torrskodda hem.

Måndagar är speciella här. Imorgon flyr jag till den förbannade jorden i öster, för calypsobandet vill visst ha betalt och jag tänkte ducka den detaljen.