Jag missade din födelsedag. Och din. Hängde inte med i snacket om det där programmet. Eller den där föreläsningen. Jag såg aldrig de där partybilderna, gav inga tummar upp eller roliga kommentarer till dem. Din status? Dina funderingar kring det knappt missade tåget? Jag missade allt. Länkarna, bilderna, skämten, låttipsen, det senaste, det mesta, allt faktiskt – jag bommade hela helgen och allt som 1200 twittrade och 400 facebookade under densamma.

Livet är strålande bra ändå.

Jag skrattade med grabbarna på nya hotellet istället. Vi gick på vernissage, talade om livets väsentligheter och sen kramade vi Uppsalas snällaste buse på en pub. Jag lagade canneloni med god hjälp och mycket gorgonzola, drack en flaska vin och funderade på stjärnor och självklarheter. Jag tittade i ett fotoalbum vars bilder och berättelser är en del av en saga jag bara måste fortsätta läsa, kapitel efter kapitel. Jag pratade, lyssnade, förstod och växte gång på gång. Jag tittade en katt i ögonen, funderade på om den ville bita mig och blev räddad av en superhjältinna. Ett billarm (?) väckte mig tre gånger i natt, jag somnade lyckligt och varmt – och ville verkligen inte twittra eller facebooka om det.

Livet är strålande bra just därför.