Kvällstidningskriget del ?????

Varje natt drar de ut i strid – kvällstidningarna och deras journalister.

Tidningarnas chefredaktörsgeneraler står i skinande unifomer, fyllda av medaljer de belönat sig själva med på ett ytterst självgott vis, och vrålar om attack utan eftertanke. Samma generalers blankpolerade stövlar bankar ilsket mot golvet när de springer fram och tillbaka på redaktionerna och vrålar om att något jävla förintelsevapen måste vi väl ha.

Opponerar sig någon och pekar på det orimliga kommer generalernas hantlangare fram och trycker ned TS-statistik och affärsmål i halsen på dem. Samtidigt tittar hantlangarna (även kallade editionschefer, mellanchefer, redaktörer eller liknande) på de anställda med tomma blickar – ryktena om att de är förgiftade med någon form av voodoodrog är rätt rimliga – och mässar entonigt: ”Vi måste sälja, vi måste besegra de andra tidningarna till varje pris, vi måste nå våra mål, vi måste vinstmaximera.”

Kanske sitter en gammal murvel, omöjlig att bli av med tack vare LAS, i ett hörn och pratar om det journalistiska uppdraget och ansvaret, men ingen lyssnar på honom. Hade de gjort det, och insett vad de faktiskt levererade, hade antagligen merparten av journalisterna, som trots allt är bra människor, gjort en kamikazeattack och kastat sig in i tryckpressarna.

Vissa utgåvor har de sprängstoff, en definitiv kanongrej som inte motståndarna kan slå hål på. Förvisso är de redan besegrade av internet, sociala medier och till och med sms-kedjor, men skit i det nu. Nu snackar vi om kvällstidningskriget som präglas av en ytterst tryckt stämning för alla inblandade, inte minst alla invånare i Sverige som dras in i det varje dag.

Som sagt, vissa utgåvor har en av kvällstidningarna ett övertag när de ger sig ut för ännu ett fältslag där de ska trycka ned de andras löpsedlar i rännstenen. Sedan finns det dagar, till exempel 4 september 2011, när det bara uppstår ett pinsamt, tröttsamt och sömnframkallande dödläge i kriget.

Säpo säkrar vidare

Trots förra helgens debacle med terrorhotet i Göteborg har Säkerhetspolisen ett självförtroende som få andra. I mångas ögon är de skumögda träskpaddor, men de ser sig som ett gäng skarpa krokodiler som går på bakbenen, luktar förföriskt i munnen och dansar som Fred Astaire.

Så, efter att de tydligen felöversatt prat om sprängande huvudvärk till vi ska förinta Göteborg har de gått vidare med nästa terrorgrupp – cyklister.

”Det räcker att se när cyklister kör mot färdriktningen på trottoarer, ignorerar rödljus och trampar utan hjälm och reflexer i totalt jävla vintermörker. De är en fullständigt fanatisk grupp som gjorda för att bli självmordsbombare”, berättade en Säpo-agent för mig idag.

När jag såg tveksam ut fortsatte han. ”Allvarligt talat. De kör ut bland bilar, kryssar mellan tunga fordon utan att bry sig om regler och sin eller andras säkerhet. Det är bara en tidsfråga innan en karismatisk ledare skickar in den första cykelbombaren i en folkmassa bara för att någon haft fräckheten att beträda en cykelbana till fots.”

Han tittade sig omkring. ”Vi har redan förstärkt bevakningen av alla depåer där gatuentreprenörer förvarar skyltarna med texten: För din egen säkerhet, led cykeln. Vi vet att dessa ses som ett påhopp på hela cykelnationen, även om skyltarna sätts upp vid omfattande vägarbeten. En cyklist ska inte behöva stanna för något. Att antyda det ses som ett brott bara otrogna hundar kan utföra.”

”Men, hur ska ni bevaka alla cyklister?”

Säpomannen nickade. ”Alla som bär hjälm ser vi som ofarliga. Möjligen kan de svära och plinga i klockorna, men de är i grunden okej. Det är de utan hjälm vi vill åt. De som ser sin frisyr som viktigare än livet. De är fundamentalisterna vi räds.”

”Hur stoppar ni dem?”

Han svalde hårt och sa med darrande röst. ”Det är bråttom. Det är bara en tidsfråga innan någon får en mental pyspunka och spränger sig själv och en hel hög oskyldiga i luften.”

”Så vad föreslår ni?”

”Vi vill släppa ut lugnande medel i alla dricksvattenreservoarer så att befolkningen blir sinnesslö och inte orkar engagera sig i något, allra minst terrorplaner. Terrordåd ligger inte i allmänintresset.”

”Vänta lite. Allmänintresset?”

Jag tittade på säpomannen. Var inte hans huvud lite väl stort? Jag grep tag om hårfästet och drog. Mycket riktigt, det var en mask. Under den fanns ett tvåhövdat monster – chefredaktörerna för Expressen och Aftonbladet.

”Allmänintresset, där sprack det. Ni vill inte alls stoppa påhittade cykelterrorister, ni vill förlama folket så att de fortsätter att köpa era blaskor. Ni har infiltrerat Säpo för att kränga lösnummer.”

Bägge svarade med kluven tunga. ”Allmänintressssssset är viktigare än något annat.”

”Idag riskerar den lögnen att förstöra ett mordåtal mot en man som kan ha skjutit ihjäl en kvinna, skadat oskyldiga och hållit en hel stad i skräck. Det är viktigare för er att sälja några ex än att en polisutredning ska fungera. Tänk om han är skyldig och går fri på grund av er, eller tänk om han är oskyldig, då har ni förstört hans liv. Allmänintresset är att mördaren stoppas, fattar ni inte det?”

”Det var ett publicissssstiskt beslut”, sa de och försökte hypnotisera mig med sina ormögon. ”Och tänk inte ens tanken att hugga av våra huvuden. Det växer bara ut nya. Vi är som Medusa.”

”Det ska jag inte”, sa jag. ”Det ligger inte i allmänintresset att sjunka lika lågt som er. Jag lämnar er i ert äckliga mörker.”

Och det gjorde jag. När jag vände mig om utförde de en form av parningsdans. De var nu två giftormar och hur de än vred sig exponerades stinkande kloaköppningar.

En cykelklocka fick mig att rycka till och jag fortsatte vägen bort från kvällstidningarnas hycklande och vämjeliga dans. Jag gick med en rygg så mycket rakare än hos de bägge snokarna som krälade i sörjan som utgjorde deras dunkla värld.

 

Journalistskolan

Sedan länge utled på kvällspressens tonårskåta skandallust, olycksfrosseri och sorgliga löpsedelsinnehåll beslöt jag mig för att starta en journalistskola i syfte att få dem att tänka lite mer mänskligt. Ett chockerande antal rasande murvlar kom med pixlade ansikten för att delta och förkorvras. Nu skulle det bli bättring, tänkte jag.

Det gick förstås åt helvete.

Vi började med ett case där jag bad dem förklara hur man agerar när någon ligger döende i ett uppmärksammat brottsmål.

”Man ringer närstående och ber dem kommentera dödsfallet i förväg”, sa en.

”Men, är det okej att be upprivna människor prata om en tragedi innan den är sann”, sa jag.

”Jag vill ha artikeln klar innan fredagsdrinken”, svarade murveln med en axelryckning.

En tjej från finaste tidningen, sa att man skulle besöka familjen och lyssna på dem när de berättade sin historia. ”Och när de ringer till dig efter att hypen dött”, sa jag. Hon tittade på mig som om jag var en idiot. ”Då låter jag växeln koppla bort dem, förstås. Du-uuh, haha”. Hennes skratt spred sig i gruppen som samtidigt krympte ihop något – ej till antalet, men i storhet.

”Next case”, sa jag (desillusionerad, men inte helt uppgiven, var jag). ”Ett uppmärksammat kvinnomord i Göteborg. Hur hanterar ni de känsliga förhören med den misstänkte mördaren?”

”Vi får en polis att läcka uppgifter”, svarade en journalist.

”Men, det är ett brott mot förundersökningssekretessen”, sa jag.

”Det säljer”, svarade journalisten.

”Men, tänk om läckorna förstör utredningen. Tänk om en mördare går fri och kanske mördar igen?”

”Vi kan inte ta ansvar för det”, svarade murveln.

”Är inte ett människoliv värt mer än en högst tillfällig ökning av er upplaga? Borde ni inte stoppa sådant, istället för att uppmuntra det?

”Meddelarfriheten är viktig”, sa en. En annan förklarade att allmänintresset var något som journalister hedrade och att detta krävde en del offer.

”Så en persons rätt att skvallra är viktigare än en annans rätt att leva? Och är inte allmänhetens intresse av att leva större än behovet av att läsa snaskigt skitsnack?”

Gruppen blev tyst, fortfarande ograverad i antal, men med anfrätt fasad och krympande storhet.

”Vi kör lite tester”, sa jag och spände fast elektroder vid dem. ”Jag läser ett antal fraser och så ser jag hur er lust att skriva artiklar påverkas.”

”Det är svält i Sudan och tusentals människor dör av näringsbrist. Får folk veta, kan vi hjälpa”, började jag. Maskinen gav inget utslag.

”En före detta b-artist körde rattonykter för sju år sedan”, sa jag – och avbröts av att maskinen lös till som träffad av ett blixtnedslag. Vätskor rann ur murvlarnas kroppsöppningar, deras skallar vreds 360 grader som i en skräckfilm.

”Katastrofen i Pakistan påverkar miljontals och behöver uppmärksamhet”, fortsatte jag. Maskinen gav inget utslag.

”En välkänd komiker var otrogen för 23 år sedan, men familjen har gått vidare och allt är förlåtet”, sa jag. Maskinen pep, lampor blinkade och journalisternas händer skrev i luften.

”Istället för att skriva en till artikel om Let’s Dance kan ni uppmärksamma alla som hjälper de utslagna ständigt och jämt”, sa jag.  Maskinen blev så tyst att jag trodde att den gått sönder.

”Ni kan skriva en smaskig artikel om en kändis sex- och knarkvanor, men allt vad etik och moral säger nej, eftersom hennes barn får lida i onödan”, sa jag. Maskinen lät som ett ånglok, endast överröstad av murvlarnas hånskratt.

”Att folk blir utförsäkrade är lika högaktuellt och smärtsamt idag som när det var en snackis inför valet”, sa jag. Maskinen gav inget utslag.

”En full jävla idiot pippar i taskigt ljus i den ungefär trettiofjärde versionen av ett dokusåpaformat som var passé redan 2003”, sa jag.

… och plötsligt exploderade maskinen. Journalisterna fick en överdos stimuli från energiutbrottet och rusade omkring som nackade höns, fast med megafonförmågan kvar. De krockade, föll omkull, reste sig och rusade vidare, hela tiden vrålandes nya och livsviktiga rubriker.

”Chockkupp” … ”Raserichocksraseri” … ”Sexbristsanfall” … ”Alkoholstoppsavbrott” … ”Raseri-raseri” … ”Avskyattack” … ”Kupp-kupp” …

En unken stank spred sig i lokalen. Jag öppnade fönstren och släppte in en frisk höstvind. Murvlarna stannade till, gick till garderoben, hämtade sina ytterkläder och vände kappan efter vinden innan de gick (inget) vidare.

Jag gick fram till fönstret och såg murvlarna komma ut, hoppa upp på sina alltför höga hästar och sen rida mot en vacker folkmassa som brydde sig allt mindre om dem.

Det är jag som är Anna

Jag erkände på Facebook tidigare idag, nu vill jag berätta här också. Det är alltså jag som är ”Anna” i Aftonbladets artikel om Sven-Otto Littorin. Däremot har han aldrig köpt sex av mig – han köpte kex. Men, vi tar det från början.

Jag träffade Sven-Otto 2006 när jag var kexsäljare. Vi träffades via en kexchatt. Han var väldigt mycket för Singoalla, jag förvisso expert och aficinado när det gäller Ballerinafamiljen, men både jordgubb och choklad är ju mysiga attribut, så …

Vi sågs den hösten. Han betalade 2000 spänn kontant och fick en jättelåda Singoalla och en bärkasse Ballerina. Sen satt vi i min säng och käkade kakor och åt mjölk. Vi rapade lite okynnigt och sen tjuvringde vi till Reinfeldt. Sven-Otto hade munnen full av kakor och sa, med verkligt lustig röst: ”Hej Reinfeldt, det är Carl Bildt. Fan, vad Sudan rockar.”

När vi lagt på skrattade vi så att kaksmulorna yrde över hela rummet.

Jag slutade sälja kex strax efter, men sparade såväl mejl, telefonnummer och förpackningar utifall jag fyra år senare skulle behöva dem.

Så hände något 2010. Än en gång fläktes Kikki Danielsson ut i media. En rultig kändis gjordes till åtlöje och samtidigt översvämmades landet av tränings- och hälsoböcker skrivna av mer eller mindre obskyra kändisar. Jag bestämde mig för att göra slag i saken och ringde Aftonbladet. Alla vet ju att boulevardpressen ej drivs av sensationslystnad och lust att sälja lösnummer, utan att där enkom jobbar journalister med den högsta moral i sinnet och med oskuldsfull etik i ådrorna.

Jag förklarade att jag ville berätta om att Kikki inte är den enda kändisen som frossar och så berättade jag. Journalisten kom hem och frågade om bevisen. Jag visade upp kaksmulorna som Littorin lämnat efter sig och som nu låg i en burk med hans namn.

”Graverande”, sa journalisten.

Sen visade jag ett mejl från en Peter och sa att det var en pseudonym för Sven-Otto.

”Vattentätt”, sa journalisten.

Till sist berättade jag att första meddelandet från Peter/Sven-Otto löd: Ligger i tvist om vem som ska ha störst del av kakan, så jag behöver lite kex vid sidan om.

”Vårdnadstvisten, fan, det här är helgjutet. Det är så solitt det kan bli”, sa journalisten.

Sen ville jag berätta att Mark Levengood brukade köpa finska pinnar, att Carl-Henric Svanberg alltid spillde ut mjölken när vi träffades, att Persbrandt brukade skalla sina Maryland Cookies och att Uffe Lundell ibland kräktes upp sitt frossande med orden: Ett uppspytt kex är också ett kex. Jag märkte dock att murveln tappat intresset. Det var Littorin som var målet.

I veckan exploderade allt – men Aftonbladet fick till det helt fel. Man hänvisade till sexköp och istället för det överenskomna smeknamnet ”Adonis” kallades jag ”Anna”. Det gjorde mig arg, jag trodde att kvällspressen var god och aldrig bredde på.

Givetvis ringde jag och skällde på dem. ”Ni gör något fult när ni förvanskar”. Journalisten skrattade till svar och sa syrligt: ”Crape diem, där har du vårt motto.”

Därför berättar jag den sanna historien här och nu. Vartenda ord är sant. Världsapromiss.

Till sist. Mitt vittnesmål är inte ett sätt att sänka Alliansen. Jag kan bekräfta att även Mona Sahlin ville genomföra kexköp med mig. Hon propsade dock på att byta kex mot toblerone och då sa jag nej. Lite heder har även en kexolo.

Tack, kvällstidningar

Gick förbi en affär i dag. Alla tre kvällsblaskorna hade samma huvudnyhet: Tiger Woods har varit otrogen.

Jag kände direkt för att säga: TACK!

Tack, för att ni med era framsidor slog fast att inget ont hände i världen i dag. Om den viktigaste nyhetsvärderingen är att en man varit otrogen, då borde 3 december 2009 gå till historien som en dag då inget ont hände.

Ingen svalt i dag. Krigen hade uppehåll. Inga människor fick sparken. Ingen misshandlades. Inga oväder. Inga nedskärningar. Inga vårdskandaler. Inga våldsdåd. Inga självmordsbomber i Mellanöstern. Inga bombattacker i Afghanistan. Inga strider i Pakistan. Drogkriget i Mexico tog siesta. Trafficking – nope. Inga tragedier. Inga tråkigheter. Noll brända bilar. I Vellinge intet jönsigt. Väskryckarna höll sig lugna.

Det enda som var värt att rapportera var att en man låg med en annan kvinna än sin fru.

Vad skönt att läsa. Fler såna här dagar, tack. Det skänker nytt hopp om framtiden. Trots allt snack om miljöhot, krig, våld och annat som vi skrämts upp med så var i dag det mest alarmerande att en man sådde vildhavre. Visst, etisk härdsmälta, men jag tror att det här är början till Utopia. Skönt att massmedia öppnade våra ögon för vad som händer omkring oss. TACK! Ni gör våra liv rikare.

N.B. De som av ovanstående text får känslan av att jag är ironisk, ni har fel. Jag skulle aldrig hävda att det är lika löjligt att gå på högskolan för att skriva såna nyheter som det är att gå på Harvard för att sköta ekonomin i en frimärksklubb.