Dagen D

Jag brukar sällan puffa för tidigare inlägg, men det jag skrev tidigare i veckan är än mer aktuellt i dag.

I dag finns bara i dag. I går och i morgon är ingenting. Det finns bara i dag.

Fem timmar kvar. I tiotusentals hem är det oro, laddning och osaliga andar. Det märks när man tittar ut på gatan. Det är mycket tystare än normalt. Om drygt sju timmar vet vi. Då är allt över.

Det är en märklig känsla av extrem upphetsning och tomhet. Det är närmast overkligt.

Har jag aldrig haft essentiell tremor tidigare, så har jag det nu.

Kom igen gubba’

Kom igen gubba’

90 minuter. Kanske lite tillägg. Allt som återstår. Vi mot dom. Det man drömmer om. Det man är mest rädd för. Längtan. Skräcken. Oron. Tron. Hoppet. Ångesten. Rivalerna. Hjältarna. De vackraste färgerna. De onämnbara. Gott mot ont. Änglar mot orcher. 29 x 90 minuter är glömda. Det är bara 1 november som räknas. Seger eller depression. Champagne eller cyankalium. Domaren blåser. Pulsen stiger. Bollen sätts i rullning. Läktarna vibrerar. Novemberluften är kall. Tätt sammanpackade. Vi mot dom. Vrål. Sånger. Gester. Frustration. Glädje. Intensitet. Besvikelse. Halsgropen. Magkänslan. Darriga ben. Tusen tankar. Nej. Ja. Nej. Ja. Nej. Ja. En för alla. Alla för en. Hästar. Hundar. Hjälmar. Spänning. Olust. Staket. Säkerhet. A. B. C. Halsdukar. Flaggor. Banderoller. Ståplats. Sittplats. Applåder. Sånger. Ramsor. Nidvisor. Göteborg vs. Stockholm. Sirener. Oro. Utfällda armar. Och motsatsen. Gamla. Unga. Kvinnor. Män. Alla är en. Blått och vitt. Överallt blått och vitt. 90 minuter. Det vi väntat på. Det Birro och marulkarna aldrig får uppleva. Det vi drömmer om. Det vi mardrömmer om. Vi mot dom. IFK mot aik. 90 minuter. En match. En seger. Vi vill fylla 19 på söndag. Kom igen gubba’. KOM IGEN GUBBA‘.