Samtal med grisen jag åt

”Smakade jag gott?”

Frågan fick mig att rycka till. Jag trodde nämligen att jag var den ende gästen på den ganska sorgsna restaurang i Lund där jag just hade sagt ”väldigt gott” till ägaren av rent medlidande. I ärlighetens namn hade souvlakin och tillbehören varit lika trista som inredningen, men han såg så snäll ut att jag inte kunde med att säga som det var.

Mittemot mig satt en grisängel och tittade på mig. Julskinkan satt rejält på stolen, bakbenen hängde ut från samma stol och frambenen låg på bordet.

”Nå, hur smakade jag?”

”Eh, är det du som blev till den här souvlakin?”

Grisen nickade och tittade nyfiket på mig. Jag skakade på huvudet. ”Förlåt, men det var inget vidare, inget vidare alls.”

”Jag hade förtjänat en bättre död”, sa grisen. ”En gång var jag en lyckligt bökande gris, förstår du. En galt som fick suggorna att gå rakt på sak, om du hajar.”

Så sträckte han fram högerklöven. ”Julius”, sa han. Jag fattade den och sa att jag hette Andreas.

”Helst hade jag levt till lite närmare jul”, sa Julius. ”Det hade varit fint att få se glada barn tindra när de ätit upp mig, nu blev det en sylta av fel sort för mig. Grisarnas motsvarighet till att vara firad stjärna som slutar sina dagar på en Finlandsfärja och kör företagsgig i avfolkningsbygder, så kan man sammanfatta det. Kanske fick jag mot straff för mitt obekymrade leverne.”

”Just nu önskar jag att var vegetarian”, sa jag. ”Du förtjänade inte det här, inte att reduceras till ett smaklöst huvudnummer i en 77-kronorsrevy.”

”Äh”, sa grisen. ”Hade situationen varit den omvända hade jag smaskat i mig dig utan pardon. Dessutom är inte grönsakerna själlösa, de bor också i mathimlen. Gurkan du åt hette Bengt, tomaterna känner jag som tvillingarna Sten och Sture, fefferonin hette Claire, oliverna var syskonen Kallberg och pommes fritesen en frireligiös familj från Skåne, Jönssons, tror jag bestämt. Sedan var det lite vitlök i tzatzikin, tror det var en deprimerad klyfta, Charles någonting, som skar sig själv i bitar och dränkte sig i yoghurt. Claire, vilken diva hon var, hon ville bli pricken över i:et på en fransk restaurang, om hon bara visste.”

”Du tar det bra”, sa jag. ”Och, verkar inte hata mig.”

”Jag fick ett gott liv, jag slapp att misskötas och misshandlas. Slakten gick också fint. Jag är nöjd och i himlen får man böka hur mycket vill.”

”Jag ska på konsert nu”, sa jag och tog på mig jackan.

”Ah, du ska träffa Rolf och Konrad”, sa grisen.

Jag såg förbryllat på honom.  ”Malten och humlen i den där billiga, fast dyra ölen i plastmugg du köper sen.”

… och så var han borta. Kocken tittade på mig och önskade en beställning till.

”Det går inte”, sa jag. ”Jag kan inte äta flera namn i kväll.”

Långt efter att jag gått tittade han på mig med bekymrad min och skakade på huvudet.

 

 

Då och då

Det är en dröm jag har haft några gånger. Jag står vid en passkontroll, med biljetten i hand.

”Vart ska du resa”, frågar tullaren.

”Någon annanstans”, svarar jag. ”Enkel resa.”

”Men, du har ju inget bagage?” Det är då jag plockar fram min anteckningsbok. Tullaren tar den och bläddrar i den. ”Men, den är tom?”

Jag nickar till svar. ”När jag kommer fram är den full med upplevelser. Men, ska man nå bortom det som var, måste man  lämna det gamla bakom sig.”

”Även minnena?”

Jag skakar på huvudet. ”Hjärnan och hjärtat glömmer aldrig, men låter det från igår sova tills det ska vakna. Allt jag behöver är en tom bok, en blank och olinjerad möjlighet att skriva nytt.”

”Lycklig resa”, säger tullaren då.

”Alltid”, svarar jag och drömmen slutar.

Ibland får jag den längtan för ett ögonblick när jag är vaken, och förs tillbaka in i drömmen av Eddie Vedders ord i låten Society:

Society, you’re a crazy breed
Hope you are not lonely,
without me

Den lusten att lämna är inte bokstavlig, jag älskar det här livet och den här världen, även om jag ibland kräks på det fula – till exempel de vidriga som just nu rånar åldringar i min stad. Stupstocken vore ett lämpligt straff för dem. Det skär i mig att det finns så små människor att de kan råna de värnlösa, gamla och fina.

Då, för en nanosekund lockar Vedders ord, men så ser jag det andra, det vackra.

För oavsett om jag äcklas av mycket, vill jag till sist bara stanna ännu mer. Jag vill förbli här, förändra och förbättra. Både mig själv och det runt mig. Och jag inser att en värld med världens coolaste syskonbarn – som vägrar sjunga barnvisor, för henne duger bara Manboy – är bättre än allt som är dåligt.

En vis man, salig Mitch Hedberg, sa en gång:

I’m sick of following my dreams
I’m just gonna ask where they’re going
And hook up with them later

Det är en bra idé. Jag ska inte försöka följa mina drömmar (då hamnar jag ju någon annanstans). Jag måste följa min verklighet.

Och, utan att veta om det, pekade två människor på det i förra veckan. Den ene talade de kortsiktiga vinsternas språk och fick mig att rysa. Den andra berättade om sin kärlek till sin verklighet och hur det hjälpte henne att välja.

Min verklighet är orden. De kanske skapar fantasivärldar, till och med ett land som heter Någonannanstans, men de är min verklighet. De är mitt sätt att förbättra och förändra. Jag lever för dem och jag lever på dem. Jag måste också, än mer, leva med dem, inser jag.

Därför har jag idag tillbringat hela dagen i sällskap med en ängel och en liten pojke. Fast, på något (många) sätt var de identiska med mig bägge två.

Jag tror att det blir en fantastisk bok. Verkligen.

Änglar

Ibland är döden en korrekt byråkrat
Som knackar klockan rätt på vår port
Andra dagar är den bara rabiat
Och stjäl små änglar alltför fort

Inte ens vackra ord bildar en mening då
Hur mycket kärlek man än ger sin röst
Så slukas allt av ett tomrum dit ingen kan gå
För det är dagar då inget skänker tröst

Då skriker tystnaden varför igen och igen
Fastän den vet att ingen har några svar
Förblindade av tårar söks en bortsprungen vän
Vi ber att allt är falskt och att han finns kvar

Det är inte rätt att tvingas släppa en liten hand
En färsk ängel får bara inte resa bort
Dess vingar är inte redo för himmelens land
Den resan gör äventyret så orättvist kort

Man vill säga att även tårar utan slut tar slut
Att minnet av änglarna finns i varje hjärtas slag
Och att när vi möts i Elysion har de bus på lut
Men det är ord för en annan och senare dag

Låt mörkret härska och slita till solen tar över
Då kan du med ömhet se på en himmel så klar
Lyssna när vinden viskar till trädtoppar och klöver
Att nu bor där en ängel som bara är underbar

Orden föddes när jag läste en bloggpost idag. Jag beundrar och uppskattar orden som alltid skrivs där. Idag var de så svarta de kan bli. Orden föddes då, men de handlar lika mycket om alla andra änglar. Stora som små. All värme till er.