Den här bloggen fyller 1000

Oj. Det här är inlägg nummer 1000 i den här bloggen.

Allt började sommaren 2008 när jag hade fått nog. Jag hade bloggat under pseudonym ett tag och blandat surrealism med jävligt elaka påhopp. Jag kände inte igen mig i orden. Den hjärtlighet och värme som finns här, fanns inte där. Jag var lika gömd som under de mörka åren när jag gick vilse i en sektliknande smörja av filosofiskt skitsnack. Jag var en skribent som saknade signatur. Det höll inte. Jag gillade (och gillar fortfarande) satir, cynism och sarkasm, men orkade inte med att haka på trenden att håna och förminska. Det stod mig upp i halsen.

Word up, Anjo föddes. Mitt namn. Mina ord. Min själ och mitt (van)sinne upphängda så att alla kunde se. Det var otroligt skrämmande till dess att första inlägget publicerats. Sedan försvann ett mörkt moln ur mig. Den där rädslan att visa mig, att stå för vem jag är och ska bli, den var inte längre.

Jag berättade för världen:

Hej, här är jag. Se hur saker ser ut när jag får måla som jag vill, vågar och kan.

Det har gått ett par år. Tusen inlägg. Och, det har varit precis som jag säger i sidhuvudet: jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar.

Jag har skrivit om allt från komodovaraner i nyinköpta spinningbyxor till mina tankar om Gud. Om den fantastiska lyckotiden när jag var kär i flickan som fann mig här. Om mitt sönderslitna jag när allt tog slut och jag vandrade i blyertsvärlden. Om den där förfärliga döden och svarttaxifärder med Darth Vader. Om sociala medier och ostbågar. Och i stort sett allt annat – det finns alltid historier att berätta i det minsta lilla.

Jag länkar inte till något av det gamla här. En del tider vill jag inte besöka igen, även om sorgerna som varit är ersatta av kärleken till idag och imorgon. Dessutom är det här bara en paus – det är dags att köra vidare.

Men, titta gärna runt om ni inte gjort det förut. Det finns så mycket som berättats. Inget är bättre eller sämre. Inget är mer eller mindre jag. Allt är en del av stegen hit. Tusen byggstenar i att bli hel, efter nästan 36 års resande där en bortvänd blick var mitt passfoto.

Vad har egentligen hänt sedan inlägg ett? Jag har bytt jobb och rör mig hela tiden med fantastiska människor. Jag har blivit kär några gånger och förlorat kärleken exakt lika många gånger. Jag har tränat för lite och – delvis tack vare den här bloggen som är en älskad och utsökt tidstjuv – inte blivit färdig med min bok. Min agent är dock på mig och jag har rensat min iPhone från alla spel, så nu jävlar.

Och, nu börjar nästa tusental. Med ett ärligt löfte.

När den här bloggen fyller 2000 är jag förälskad, har mitt namn skrivit på boken du just läst/läser och matar fortfarande mig själv med ostbågar och gräsänder med vitt bröd. Jag går på Blåvitt, skriver alltid på något och är cirka tusen dagar vackrare än nu.

Häng med på färden. Du kommer inte att tro dina ögon ibland. Jag lovar.

 

 

Svartvit och färgstark

Hela jag ler. Fotograf Kajsa har fångat ögonblicket finfint.

Varför leendet? Varför de glada ögonen?

Kanske för att jag kliver ur mörkret. Steg för steg. Ord för ord. Hjärtslag för hjärtslag. Sängen är fortfarande utan flickan som vill stanna kvar. Frukostar, luncher, middagar och smörgåspaket adresserade till Skatås hemliga dungar är fortfarande bara för en. Men, min längtan sliter inte sönder mig just nu. Den pockar på uppmärksamhet, men riktar mig rätt. Får mig att tro att någonstans, någon gång … finns någon.

Kanske är det för att jag skriver som aldrig förr. I morse ett försök till dramatik, i eftermiddags tv-reklam för en hemelektronikkedja, just nu funderingar och sen mer dramatik. Orden finns där ständigt. Jag kan ibland försöka slå bort dem, men en hastig titt på ett meningslöst program på tv och jag återvänder till tangenterna. Eller till sidorna i min anteckningsbok när jag slår mig ned i de hemliga dungarna i Skatås.

Kanske finns lyckan i att jag går till ett jobb som får mig att vibrera. Inte ständigt omvälvande, men alltid berikande. Både på skärmen och vart jag mig än vänder i lokalen. Intensiva, roliga, coola, kvicka, tankfulla människor – och en hel jämra hundkennel.

Kanske ler jag för att jag har världens bästa familj. Världens vackraste mor, världens bästa far, syskon i dvärgmängd, syskonbarn, kusiner, en morbror, fastrar, farbröder, tillskott. Änglar som alltid målar min värld i de lustigaste kulörer.

Kanske är det vännerna, de som alltid funnits och de jag just mött – eller återupptäckt – som lockar fram ljuset i mitt ansikte. Några möter mig ständigt på Paddingtons. En  flicka väntar ivrigt på att jag ska köpa ett schackbräde och göra mitt motdrag. Här finns coolaste Polly och världens bästa reskamrat Lars. Dårar och demoner, men mina dårar och demoner.

Kanske ler jag för att jag är jag. En märklig mix av bra och knepigt. Ett hjärta som är större än hjärnan ibland. En själ som kan det här med jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. En passion som ibland är min ruin, men en klart bättre byggställning än likgiltighet. Eller, som jag skrev en gång – a perfect drink.

Vad vet jag?

Men jag ler.

Det räcker så.