Ensamresenärerna

Det är tisdag i höstiga Göteborg. I ett läskigt regn tränger folk ihop sig i en av busskurerna mellan Paddan och Kopparmärra. I den andra står jag och undrar varför.

På bänken sitter en ensamresenär. Hans värld är inte vår, hans blick är bortom våra horisonter. En man kommer in, tittar på den ensamme, rynkar på näsan och klämmer in sig i den andra kuren. Ensamresenären luktar inte, han är inte farlig, han är bara annorlunda. Eller, är det vi som är de annorlunda när vi inte vågar le mot en annan världsuppfattning?

Ensamresenären pratar  med en vän som bara han ser, rotandet i IKEA-bagen kan tyckas vara sökandet efter en sorglig pilsner, men jag ser det ingen annan av oss vanligheter ser. Jag ser att han letar efter kartan till ängarna han minns så intensivt.

Han hittar bara en sorglig pilsner och låter sin ande försvinna ned i flaskan. Det är en flykt från resan och jag önskar att han kunde komma fram istället. Han tittar längtansfullt på något, längre bort än jag riktigt förstår. Kanske förnimmer han sin barndoms vägar. De där dagarna då han sågs, skrattade med andra och var så älskad som han förtjänar att vara.

Jag står kvar. Ensamresenärer förtjänar sällskap och att ses.

Idag, lördag, står en annan ensamresenär på vakt i hörnet, mittemot Systembolaget i kvarteret där jag lever ibland och bor hela tiden.

Han är försiktigt sliten, hel och ren, och frågar artigt om några kronor, lite växelmynt. Folk tittar bort, rynkar på näsor, skakar på huvuden eller låtsas som om de är döva, blinda och lite bättre. Ett tiggande fyllo är den outsagda domen från en föraktfull och skygglappad jury.

Jag ser hans sanna jag. En man som behöver betala en biljett till dagarna då han tillsammans var. Och, jag ser att hans flackande blick egentligen är en övertygelse om att det skimrande som kallas lycka väntar någonstans på en annan plats.

Med ett leende räcker jag över några grindslantar så att han kan fortsätta sin resa. Kanske räcker de bara till en omvänd styrketår på andra sidan gatan, men under några sekunder lyser han till. Det flackande stannar till, som en kompassnål fokuserad på rätt väg.

Ögonen skvallrar om en tidigare hållen hand, hur han en gång hoppades och trodde, och hur mycket han längtar tillbaka till sitt mål.

Jag känner mig lite gladare och med den känslan går jag, ensamresenärernas vän, hem.

Tvärtomvärlden

Jag tar fel spårvagn ibland. Eller så är det rätt. Det är linje 12,4 till Tvärtomvärlden.

Där får du böter om du förstår spårvagnstaxorna och betalar för dig.

Där köper man frälsning för 39,90 i Jehovas Vittnen-butiken och är livrädd för dalmasar som går omkring och missionerar med postorderkataloger i nävarna och frågar om du vill upptäcka evangelium enligt Clas Ohlson.

Där firar alla midsommar, jul och annat utan att bli så fulla att de glömmer allt.

Där rastar hundar människor och ber oss att inte apportera ivägkastade mobiltelefoner.

Där finns inga dokusåpor på tv eftersom de inte bidrar.

Där finns inga hemlösa, eftersom det finns tillräckligt med tak om man räknar ordentligt.

Där leker inga barn på gatorna, eftersom alla kan en genväg till grönt gräs.

Där kan cyklister se skillnad på rött och grönt.

Där har coverbanden fantasi och spelar inte samma trötta hits jämt.

Där kan inte ens bönderna skylla på dåligt väder.

Där har u-hjälpen gjort sitt.

Där menar politiker alltid vad de säger.

Där luktar räkskalen hallon, vilket är bra eftersom man äter mycket räkor där.

Där sticks inte getingarna, möjligen killar de dig lite om du är stöddig.

Där är alla särskilda.

Där är jularna alltid som på vykorten och i Disneyfilmerna.

Där stannar jag nog ett tag.