Way out West – dag ett

Väldigt bra musik: Bon Iver, Beirut, Band of Horses, Wilco, Anthony and the Johnsons med symfonikerna.

Intressant inhopp: Dr. Alban gästade Robyn. Det var lite oväntat och väldigt kul. Robyn var också bra.

Norrmän är för sköna I: Vid entrén hänger en skylt. Armband håll till höger. En generad norska kommer gående från skogsbrynet och säger att hon nog tog den där skylten lite för bokstavligt. Norgevitsarna är tydligen sanna.

Norrmän är för sköna II: En liten norska med en portfölj cider ser olycklig ut, kommer fram och frågar om jag sett ”min flickvän, eller vän, menar jag”. Jag kan tyvärr inte identifera henne med signalementet blond. Då kommer en tjej fram och det är uppenbart att det är just en flickvän. Mycket av cidern hälls ut, men vad är väl dyr dussincider mot kärlek?

Stockholmspärlan: Vi kan kalla honom busen. Han frågade hur många på området jag trodde att han legat med. Svaret var naturligtvis 80%, det är det alltid när man träffar busen.

Coolast: Tjejen som efter Bon Iver behövde svalka sig och vadade ut i en bäck och satte sig på en sten.

Goddag yxskaftigast: De som tittade på Anthony och sen sa: Fan, jag trodde det skulle vara mer ös.

Sorgligast: Att människor år 2009 fortfarande tror att det är helt okej att bara lämna sitt skräp på gräsmattor utanför festivalområdet.

Längst kö: Lustigt nog stod det 26000 personer i toalettkö samtidigt som 27000 stod i kön till ölkassorna. Ändå var det max 25000 personer på området. Jag fattar det inte.

Skönast attiralj: Väskan med symbolen från omröstningen om kärnkraft och med texten: Bob Hund? Nej tack!

Sämst idé I: Bratwurst

Sämst idé II: Lakritsremmar

Bra uppfinning: Ambulerande kaffeförsäljare