Ännu en morgon på ÅV-stationen

Mina förbrukade tidningar, bevisen på mitt temporära tillbedjande av halvfabrikat, snabbkonsumerade genvägar till middagar, konservburkar och annat skulle i morse förpassas till återvinningsstationen.

Vid pappersluckan stod en man och grät. Han tittade på ett mjölkpaket och snyftade när han kastade in den i behållaren. ”Jag minns när jag drack dig. Hur jag njöt av föreningen mellan dig, blodpuddingen och lingonsylten. Farväl.”

Vid plastbehållaren kryllade det av getingar, vilket sällan sker när det är minusgrader. Det här var dock satans jävla getingar. Någon av dem hade tydligen kommit över ett restlager med små, små rockar och därför överlevde de kylan. Och, med tanke på hur grilska de är när det är varmt och soligt kan ni ju tänka er hur jäkla jobbiga de var nu när de höll på att förfrysa gadden.

En kolhydratrik sångare stod och skrapade av lite kvarlämnad kebabsås från sina pizzalådor och sjöng högt och oljudligt Du får ingenting ta med dig dit du går samtidigt som han skyfflade in lådorna i behållaren.

Vad som verkade vara en filosof stod och tittade på en flaska. ”Vad händer med dig när du färdas in i detta mörker som väntar? Förs du in till ett nytt och okänt mikrokosmos? Må du bli en supernova”, sa han och släppte ner i flaskan i behållaren, vilket åtföljdes av ett kras.

”Det var som fan”, sa filosofen och tog fram en ny flaska, varpå han sa exakt samma sak som förra gången. Jag insåg att det inte var Aristoteles som stod där och vinglade. Möjligen Plakaton.

En för solbränd kille med för tjock guldlänk, för uppknäppt skjorta, för blonderat hår, för överdrivet tränade armar, för fula joggingbyxor och för vita tänder stod och flinade mot mig när han vräkte ner tomma förpackningar i pappersbehållaren.

”En blu-ray från B&O, en ny iPad, en ny 3D-teve på sextitvå tum, en kitchen-aid, ett set med Globalknivar … det var veckans köp, det. Vad har du köpt? Lättmjölk och lite böcker från Adlibris, du är inte så rik, du”, sa han med en för överlägsen svada.

”Materialism är inte vägen till lycka”, sa jag och antog min mest buddhistiska framtoning. ”Hur ser ditt inre ut? Har du ett rikt inre liv?”

Han gapade, drägglade, försökte säga något, hötte med näven och så exploderade han, bokstavligt talat. Jag dränktes i artificiella kroppsdelar. Kanske var hans inre liv inte rikt, men magsäcken av bambu och revbenen av rågummi hade nog kostat en del. Jag sopade ihop det som återstod av discokulan till man och hällde ned det i behållaren märkt med texten Ja, men herregud!

Sen gick jag hem och passerade den gråtande mannen som tittade på en tom förpackning. Den hade innehållit panerade kycklingnuggets. ”Vilken kväll det var. Vad fint vi hade det”, hulkade han fram.

Att sopsortera i Olskroken är i sanning ett äventyr.

 

Grekiska filosofer en masse

När jag som vanligt gick till ICA för att handla stötte jag på några grekiska filosofer. De såg frusna ut där de stod med varsin insamlingsbössa.

”Stötta Grekland”, sa Aristoteles.

”Hjälp oss att få in 110 miljarder Euro”, sa Platon

”Hur mycket kan vi få om vi stämmer den brasilianske fotbollsspelaren som snodde mitt namn”, sa Sokrates.

En och annan skänkte några kronor och Platon såg lite hoppfull ut.

”HEUREKA”

Det var Arkimedes som kom springande. ”Gubbar, jag tror jag har lösningen. En gala för Grekland i TV4. Vi kanske kan få Ernst som programledare.”

Sokrates nickade. ”Perfekt. Martin Timell kan renovera Akropolis samtidigt som hans käcke bror lagar klassiska grekiska rätter och stressar alla att skänka pengar.”

”Det kan ju bli så där ruskigt nyskapande sketcher också där de sedvanliga och överexponerande ansiktena klär ut sig rätt taffligt och drar buskisskämt om Afrodites tuttar”, sa Platon.

Aristoteles skakade på huvudet. ”Det slutar bara med att Malou von Siewers spexar. Är vi så illa ute?”

Arkimedes förklarade att de faktiskt behövde 110 miljarder Euro och då kan man inte vara kräsen.

”I idévärlden är den här bössan fylld med alla pengar vi behöver”, sa Platon.

”Ska vi skita i det här”, sa Sokrates. ”Om vi sätter allt på rött på casinot, så kan vi ju dubbla det och sen bara fortsätta på den vägen. Det kan gå, logiskt.”

De traskade mot Svingeln och Platons bistra röst ekade mellan husen.

”Fan, Arkimedes. När vi stod där och valde nationalrätt att locka turister med sa jag pizza, men du skulle givetvis hålla fast vid souvlaki och gav bort pizzan till den där charlatanen Cicero och hans togabagare. Vad var det du sa? Det kommer att finnas souvlakerior i vartenda gathörn och grekerna kommer att bli stormrika. Kanon. Allt det här är ditt fel.”

”Det var du som anlitade den där germanske barbaren Allbäckius för att bygga Parthenon. Det skulle bli en lyxresort och casino, men vad blev det? En stenhög. Jag sa ju att hans anbud var för lågt. Och vad fick du för det? En veckas semester i Sparta? Din dumme jävel”, svarade Arkimedes.

”Patte och Atte, lägg av. Det där leder exakt ingenstans”, sa Sokrates. ”Vi behöver 110 miljarder Euro. Hur mycket har vi?”

”56 kronor och 50 öre”, svarade Aristoteles. ”Jag tycker vi sätter det på lotto. Drömvinsten är ju en bra början.”

”Får jag välja nummer”, sa Arkimedes.

”Tänker du säga heureka när du kryssat för dem”, sa Aristoteles.

”Ja”, sa Arkimedes.

”Glöm det”, sa Aristoteles.

”Välkommen till sinnevärlden”, replikerade Arkimedes och knuffade in sin kollega i en buske. Och så var slagsmålet igång.

Stackars Grekland.