Sensommar och träd

Det doftar inte starkt av nyklippt gräs nu
Syrenens blad slokar efter sommar och vår
Söker stöd från äppleträdet med ett: ”Du!
Jag har gjort allt jag mäktar med detta år”

Äppleträdet viskar till sin vän: ”Slut dig
Spar alla krafter och låt min rodnad ta över
Augusti tillhör frukter fostrade av mig
Vakna då vintertrötta din doft behöver”

”När dina frukter faller lurar jag det kalla”
Ett lövträd bryter in, lovar en sagolik höst
Vankelmodiga träd ler nu tappert mot oss alla
De litar och känner denna färgrika tröst

I hans vida lövverk dröjer värmen kvar
Han kortar pausen till nästa ljusa besök
En envis bastion när luften blir kyligt klar
Som motar alla utom vinterns sista försök

Även då är han trädens stora, starka bror
En fågelskrämma som till kylan säger halt
Så att träden när solen godkänt att livet gror
Åter visar upp sina löv glatt och tusenfalt

Sensommaren kommer i för god tid
Lika hopplöst varm som underbar
Innan säsongen med sorgsna träd tar vid
De som uppgivet spretar mot en sol för rar

Fast kanske är det inte bara nakna gester
Har de ett teckenspråk vi inte förstår
Knotiga budskap om nästa sommars fester
Och alla fantastiska ögonblick som återstår

Om det vet jag inget nu när kvällen stundar
Sommaren är fortfarande här om än lite matt
Men jag tror att jag även idag om jag blundar
Hör en ljum vind bära trädens somriga skratt

Augustiavslut

Augustiljuset slocknade långsamt och stillsamt förut. Himlen var blå, med några ditmålade moln i rosa och ljuslila. I takt med att solen stack blev de alltmer blålila. Det var ett bra avslut.

Vi snackade om dig igår, C. Det var länge sen. En helt annan augusti. Du stod och hoppade på ett ben i Borlänge. Jag och Sverre hade lånat dina kryckor och fixat vägspärrar på huvudgatan. Ingen fick köra förbi utan att berätta en rolig historia. Fan, att du inte orkade längre. Det finns så många bra augusti du missade.

Vi snackade om G. Han försvann en vårdag som kunde varit en augustidag som idag. Världens gladaste fasad och Hisingens största skratt dolde en smärta som ingen förstod förrän efteråt.

Vi kom ihåg Ruffen som kallade oss pösar och spelade kort. Vi flinade åt Lasse som sparkade på en polisbil en gång. Erlandsson, som dansade med småtjejerna på klubben ända till han var urgammal, fick oss att le. Super-Dajla fick skålen, vår bästa ängel, vår älskade vän, vår Dajla…

Vi upplevde många augusti tillsammans, oavsett vad det stod i kalendern. Kom ni ihåg när vi smög fram till ett tält i en slänt och väckte det med hjälp av 100 sjungande blåvittfans? Eller när vi hade äppelkrig på en åker i en obestämd skånsk håla? Aten, Porto, Milano, Glasgow, Manchester, Timrå, Veberöd, minibussar…

Vi kom ihåg mycket igår. Inte patetiskt. Inte ledsamt. Inte längtande till flydda augusti, för jävlar vad många augusti vi har framför oss. Vi bara kom ihåg, stannade till ett tag och log…

Skål, änglabröder. Riv inte himlen nu. Vi ses om väldigt många augusti…

Sommarslutspurt

Det har varit lite av en magisk helg – och då hände egentligen inget speciellt.

Kanske är det alltid så här när sommaren gör ett av sina sista kraftryck. Människor blir extra glada för att det inte är kallt ännu.

Pappan lyssnar tålmodigt när han går hand i hand med en babblande liten son uppför Redbergsvägen.

Pensionärerna har putsat och vaxat sina rollatorer och cruisar runt torget mellan 11.30 och 15.00 ungefär.

Alkisarna knäpper upp ett par extra knappar i skjortan där de sitter i kuren utanför Järnia och skålar med varandra.

Fågelsträcken är förvirrade och kastar sig av och an i alla riktningar i en tyst, alternativ tjattrande, performanceversion av mormors lilla kråka.

Lönen har kommit och plastkorten bränner i fickan och man får skynda sig att stoppa in korten i bankomaten, eftersom plasten smälter i den gassande solen.

Och eftersom jag tog fel dörr i tvättstugan igår kunde jag istället för ett fuktigt torkrum hänga upp min tvätt i en behagligt grön trädgård. Solen ålade sig mellan bladen och ritade häftiga mönster i mattan. Det gröna var helt fritt från getingar, fästingar och mördarsniglar – något av ett Shangiri-La, tror jag bestämt. I bersån hade någon dukat fram kaffe, nybakade ciabatta med brieost och salami, en kycklingsallad och lagt fram en otroligt mjuk filt. Hur jag än vred och vände mig lös solen i absolut rätt vinkel och en näktergal sjöng REM-ballader med exakt rätt nerv.

Nu har jag precis hämtat kläderna, tagit en ny fika som någon än en gång dukat fram, och är så nöjd att hela garderoben luktar sommar när septembers startmotor går igång om några timmar…