Cafél Olskroken

Inte nog med Le Pain Francais – igår öppnade ännu ett fik i kvarteren. Cafél Olskroken stod det på skylten, som verkade aningen felstavad. Jag gled in genom brevlådan (36 års limboträning bär äntligen frukt) och tog plats i en kort, men koncis, kö.

– En caffè macchiato, sa mannen innan mig. Damen bakom disken nickade, vände sig om och snart fräste och frustade kaffemaskinen.

Det blev min tur.

– Vad rekommenderar ni, sa jag.

– En caffè touretto, sa damen.

– Kör i vind, sa jag.

Hon vände sig om och satte igång maskinen igen. Dess frustande och fräsande blandades med en imponerande mängd svordomar, könsord och robusta kraftuttryck som skreks ut av damen.

Den rykande drycken ställdes framför mig.

– Något annat?

– En baguette med salami och brie, tack.

Hon satte igång, skar upp bröd, byggde en imponerande smörgås med acceptabel kaloribelastning. Sen avslutade hon proceduren med att noggrant torka av alla fingeravtryck från kniven, sprang ut på gatan,  tittade sig omkring och släppte ned den i en avloppsbrunn.

Jag betalade, log något oroligt och satte mig vid ett av borden. Mackan var god, kaffet smakade fint, men jag tror nog att jag kör på Le Pain Francais även fortsättningsvis. Visserligen är fåtöljerna där så mjuka att man automatiskt sjunker så långt ner att man minns barndomen, men det var å andra sidan en härlig tid med bara några hål i tänderna och väldigt mycket fotboll.

500 kilo – rätt i solar plexus

Jag visste att det var en dålig idé att köpa en baguette till frukost idag. Jag gick med den i famnen, ungefär som en wide receiver i jänkefotboll. Tyvärr, var det fler som uppfattade det just så.

HUTT, HUTT, HUTT <klapp-klapp-klapp> …hördes plötsligt i hörnet Stampgatan-Folkungagatan.

Jag tittade upp och såg fyra amerikanska fotbollsspelare komma mot mig med mycket fart, mycket muskler och massor av kilon. De smällde in i mig som ett jädra expresståg. Baguetten flög upp i en båge i luften, landade på trottoaren och samtidigt som jag föll till marken under 500 kilo idrottsbiff slängde sig en av fotbollsspelarna över mackan och sprang iväg med den.

– It’s a fumble, ropade en domare i svart och vitt. Han gjorde gesten som visade att baguetten var deras fotboll och spelaren som snodde mackan fortsatte framåt och slängde sig rätt ned i ån.

– Touchdown, vrålade domaren. Spelarna jublade, gjorde chest bumps och jag reste mig mödosamt för att promenera vidare mot kontoret.

Bakom mig ställde de upp för att göra avspark. Jag hörde tjoffet och plötsligt slog baguetten ned på trottoaren framför mig. Den var svampig, blöt och äcklig. Jag böjde mig ned, plockade upp brödet och ångrade mig bittert när jag en nanosekund senare hörde det omisskännliga hutt-hutt följt av dånet från ett annalkande överfall.

Som Tomas Andersson-Wij så klokt uttryckte det: Den här dagen är helt värdelös…