I natt skulle jag twittra och facebooka när ytterdörren slogs in och fyra snutar rusade in.

”Ned på golvet”, skrek en av dem. ”Vi är från polisens SMTF.”

”Vad är det”, sa jag.

”Följer du inte oss på twitter. Vi har ju hashtaggen SMTF – social media task force.”

Jag förklarade att de flesta hashtags är ointressanta redogörelser ryckta ur sitt sammanhang från konferenser. En av bängarna kallade mig dissident och sen fick jag blåsa. Promillehalten indikerade  twitterfylleri. Det var visst hårda straff på att twittra på fyllan, för då kunde man skriva trams. Mitt försvar att det mesta på twitter var trams, om än i vissa fall, absurt nog, accepterat för att det kom från såna med extra status, hjälpte föga. Jag fick följa med till stationen.

”Namn?”, sa vakthavande.

”Andreas Johansson.”

”Ditt riktiga namn.”

Jag suckade och sa: ”AnjoGBG.”

En förhörsledare förklarade med strax under 140 tecken att jag var misstänkt för omstörtande verksamhet och skulle ställas inför domaren direkt. Domaren slog med sin datormus i bordet och läste upp anklagelserna.

”Din Facebook är en travesti på vad det ska användas till. Hur ställer du dig till de anklagelserna?”

”Oskyldig som Jesus.”

Domaren rotade i sin smartphone och läste sen: ”Dagens råd: spela aldrig Texas hold ‘em med sköldpaddor. De har världens bästa pokerface, de tar extremt lång tid på sig att satsa och de får alla brudarna. Har du skrivit det?”

Jag nickade, men undrade hur det kunde vara värre än de som tio gånger om dagen skrev vad de åt. Nämndemännen twittrade om mitt domstolstrots med hashtaggen #nassesvinet_anklagad. Jag noterade att min advokat retweetade och sparkade honom analogt i baken.

”Du har på twitter vid flera tillfällen tipsat om att folk ska lyssna på den senaste Ian Brown-skivan. Det kallas spam. Erkänner du?”

”Hur kan det vara värre än att posta ideliga kommentarer om var man är med någon slags pajasartad gps-tjänst?”

”Ja eller nej, inga utläggningar.”

”Räcker det om jag säger ja här, eller ska jag blogga om det också?”

”Du har använt dig av fejkade hashtags i syfte att vara ironisk mot företeelsen hashtags.”

”Guilty as sin, your dishonour.”

”När det var no smiley-week överdoserade du med smileys i syfte att provocera, eller hur?”

Jag blinkade, log, skrattade, rullade med ögonen och avslutade med att forma munnen som ett streck.

”Du har skitit i att svara på flera direkta meddelanden på twitter.”

”Om du menar att jag slänger automatiska meddelanden från svenskar som jobbar med kommunikation och inte ens fattar hur tragiskt uselt det är när de inte bemödar sig om att skriva hej själv, utan låter det göras av en robot, så ja. Jag brukar inte ringa ICA och tacka för oadresserad direktreklam heller.”

”Det är dålig netikett du sysselsätter dig med.”

”Zzzzz. Det är fint snack om dialog, men det finns en massa småpåvar med egna agendor som dikterar vad som gäller. That doesn’t fly with me. Jag gör vad jag vill och hur jag vill. De som är för mycket gurus är som skinkan i butiken, fullproppade med onödiga tillsatser. De smakar inte äkta.”

Domaren dunkade sin datormus i bordet.

”Andreas Johansson. Du är en omstörtare i de sociala nätverken. Det är den här domstolens plikt att straffa dig utifrån detta faktum.”

Jag höll ut armarna i en gest som bjöd in till råkurr.

”Du kommer aldrig att få använda Bambuser.”

”Åh nej”, sa jag. ”Aldrig få spela in navelskådande filmer med mobilkameran? Vad ska jag nu leva för?”

”Ingen kommer att se dina hashtags i framtiden.”

”Fan, jag som tänkte skicka 900 lösryckta citat från Nordstan nästa vecka, så att alla förstår hur julhandeln går.”

”Du kommer aldrig att ges access till att korsposta mellan twitter och facebook.”

”Åh, måste jag tänka lite innan jag skriver. Gud vad hemskt.”

”Dina statusuppdateringar på facebook kommer att klassificeras som trams.”

”Men, de är ju höglitteratur jämfört med många storbloggares länkpornografi.”

”Du kommer bara att få tillgång till sociala medier en kort stund varje dag.”

”Så, resten av tiden måste jag träffa och umgås med människor i verkligheten?”

”Det heter inte i verkligheten, det heter IRL eller AFK”, vrålade domaren. ”Vi kommer att se till att alla bloggare med visst inflytande genomgående benämner dig som knäpp, surrealist och galen.”

”Det där sista kan jag betala för. Det är en jävla komplimang.”

”Kort sagt. Du får en fotboja som håller dig borta från de sociala medierna 22 timmar om dygnet.”

”Oj, och jag behöver inte ens uppdatera er om var jag är de timmarna? Jag kan alltså lukta på blommor istället för att uppdatera om att jag är @snabbköpet i tjotahejti?”

”Du är en otäck bakåtsträvare.”

”Det där tror jag på när du kan säga det med mer än 140 tecken. Å andra sidan ligger jag hellre trådlös och brunbränd på stranden än rider som en jävla lady Godiva i ett fisknät gjort av bredband.”

”Domen kan inte överklagas. #slut.”

Sen loggade rätten av, men loggade omedelbart på igen. Jag slängdes ut och gick till ett internetlöstcafé och drack kaffe. Jag log.

”Varför detta leende”, sa flickan bakom disken.

”Jag har dömts att leva mitt liv som jag verkligen vill leva det.”

”Påtår?”

”Alltid”, sa jag.