En namnlös dröm

Det finns en namnlös dröm. Han är vacker, men så okänd. Och så utan namn. Vi älskar honom.

Till dig som kommer …

Det dröjer ännu ett tag, du. Lika bra det. Vi har lite svårt att bestämma namn. Din storasyster hette Svea redan tidigt. Du? Vi vet inte än. Men, det förändrar inget. Du är efterlängtad, älskad och vi har en fantastisk och storartad plan för dig. Förvisso kommer den att behöva justeras på grund av matande, sovande, sovbrist, vakna nätter, förkylningar och så vidare. Fast, den kommer inte att spricka. Du kommer att få det bästa. Det allra bästa. Av mamma. Av mig. Av Svea.

Hon är inte övertygad ännu, Svea, men jag tror att du kommer att få låna hennes babyleksaker. Och kanske till och med ta över hennes gamla spjälsäng. Hon ska få en ny, vilket borde underlätta transfern.

Vagnen. Där har vi ett problem. Svea gillar fortfarande den. Exakt hur hon ska fås att gilla ståbrädan lika mycket är ett oklart projekt om vi säger så. Senast i morse sa hon tydligt att du inte kommer att få låna vagnen alls. Däremot kan du få låna hennes duplo och kanske någon boll eller två (hon har bara 110 stycken, så det är en storstilad gest).

Hon vill inte heller byta sin bilbarnstol till en för större barn och låta dig sitta i hennes nuvarande.

Förhandlingarna, förberedelserna och förväntningarna pågår. Hon är två. Det är en bestämd ålder, lillebror.

Just det, lillebror. Hon är på det klara med att du är just lillebror. Och hon verkar nöjd med det.

Vi kommer att ge dig all tid vi har. Men, utan att Svea förlorar en sekund av vår uppmärksamhet. Hon får allt nu. Du får allt sen. Hon får allt sen. Strunta i det matematiska. Det går ihop. Det är ett löfte. Till dig. Men, också till henne. Hon får inte bli åsidosatt bara för att du kommer. Det är så lätt att många vill titta på dig, du är ju ny. Men, vi kommer att lyfta fram henne lika mycket som nu. Okej? Bra.

Några små sidospår. Sprutor gör inte ont, de gör gott. Gillar du inte barnmat kan du få wienerkorv och mozzarella varje dag, det fick Svea. Om du inte upptäcker YouTube alltför tidigt är det bra. Du håller på Blåvitt, IFK Göteborg, Änglarna precis som storasyster och pappa. Mamma är inte intresserad och håller således på Elfsborg.

Precis som Svea ska fortsätta växa som hon vill och bli så gränslöst stor som en flicka har rätten att bli. Precis så ska du få växa in i en värld där det är din person och ditt sätt, inte ditt kön, som skapar möjligheterna och vägarna. Vi kommer att hålla dig lika hårt som Svea, men låta er springa lika fritt. Universum är er lekplats, våra famnar är era hemmahamnar. Du får går dit du vill, men vi finns alltid här och där för dig. Världen är ibland en vansinnig plats. Men, det finns gräsmattor och soliga dagar. Vi finns med dig. Hjälper dig. Stöttar. Förmanar. Förklarar. Försöker att förstå det som du förmodligen ser klarare än vi vuxna. Hjälp oss. Stötta oss. Förmana oss. Förklara för oss. Kanon, tack för det.

Grabben, till sist.

Du har inget namn. Inte än. Men du kommer att få ett. Och all kärlek vi har. Vi ses i januari …

IMG_3284

Jag är så trött, jag vill inte sova

Del ett: Dagen efter.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Jag vill sitta vid din sida, låta dig vila på mitt bröst. Och med varje hjärtslag berätta: bli frisk nu, ät lite, älskade, älskade lilla barn.

Du var så tapper igår. Läkare, sköterskor, prover, så lång tid. Inga protester hjälpte. Du sa ’hej då’ till alla, men de stack dig ändå, körde ner spatlar i munnen, undersökte, krökte, funderade och tog nya prover.

De är så lugna. Ingen fara. Men, jag är en novis. En pappa som aldrig sett dig så här förut. Du springer inte ut i hallen när jag kommer. Du vill bara sitta i soffan, titta på film.

Det är ingen lunginflammation säger de nu. Antagligen ingen urinvägsinfektion. Kanske är det ett virus. Antibiotikan hjälper snart. Antagligen.

Varje sekund är för många år i min själ.

Din aptit är noll, du dricker mycket, men alldeles för lite säger de. Vällingen, korven, pastan, kycklingen, mackorna och allt annat du älskar så. Du bara smuttar och petar i allt.

Jag är så orolig. Fast, de verkar så lugna. De är proffs. Jag är en orolig amatör.

Spring mot mig snart igen. Tvinga mig till ändlösa racerlopp i hallen, du med shoppingvagnen och jag med den gamla lära-gå-vagnen. Skratta och säg ’till’ i meningen ’en gång till’.

Bli frisk. Titta på mig med de där jättestora ögonen, ge mig inte de här trötta och bleka ögonkasten.

Väck mig mitt i natten och kräv att vi tittar på huset (det där som lyser rött om nätterna).

Ät och drick som fanns det inget djup, inget slut.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Skratta och lek mig till sömns, finaste barnet vårt.

Del två: Nu.

Febern är borta. Du är lite trött, stel i kroppen, men skrattar oftare. Du äter. Du dricker välling, vatten, mjölk. Du tittar fortfarande lite väl mycket på film. Men, du har börjat tjata om kakor igen.

Och de där ögonen är tillbaka. Du kräver att vi ska springa med vagnarna i hallen även efter att min rygg gått i tusen bitar. Du är du igen.

Jag är inte trött, men det är dags att sova.

Jag längtade dagg, jag fann diamanter

Jag vet inte hur många morgnar jag längtade den, daggen i gräset. Det där glittrande, fuktiga som bara en vacker natt kan åstadkomma. Fuktig ängsmark istället för torra promenader på öde grusvägar utan mål.

Längtan pågick hur som helst i många år.

Sedan kom verkligheten till mig.

Och jag fann två diamanter istället.

Det är inte alltid så poetiskt längre, men vardagen är som den ska nu.

Och just idag, 25 januari, är det tre år sedan jag skulle gå på Jan Lööf-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Det blev inte så. Vi möttes i foajén, förklarade (hon först) vad vi ville och kände.

Tre år.

Jag längtade dagg så länge. Jag fann en diamant.

Snart ska jag sova bredvid henne igen. Ja, fast inte exakt bredvid henne. Just nu sover vår finaste dröm i mitten av sängen (gärna på bredden så att vi andra får varsin kant av bädden). Det går bra, det också. Två diamanter snusar intill mig. Vem kunde tro det en natt när jag bloggade om att ännu en gång ha gått i skor fyllda med trasigt glas? Vem kunde tro det när jag skrev om min skrafferade sorg i blyertsvärlden?

Så mycket dagg jag längtade och älskade, fastän jag (innerst inne) visste att när solen steg skulle den försvinna. Nu skiner mina diamanter även de gråaste, tristaste och mest måndagiga måndagar. Och de kommer aldrig att försvinna.

Det kan inte bli bättre. Det blir bara bättre och bättre.

Vådan av att lära barn språk

Vi diskuterade det här tidigare idag. Hur det ställer till det för oss när de små lär sig prata.

Oskyldiga ord som duk och ficka kan i små, än mer oskyldiga, barns munnar förvandlas till ord som någon på 20 månader förmodligen inte ska slänga sig med offentligt.

Svägerskan heter Veronica. Hon höll med, och inflikade att hennes lilla just lärt sig att säga hennes namn. Det vill säga, om du godtar uttalet runka.

Tack för idag.

Jag kan inte vaddera din värld

IMG_2542

Jag har önskat att jag kunde det ibland. Vaddera din värld.

Du får nöja dig med att jag delar korven i mindre bitar, skär bort för hårda kanter på smörgåsen och låter dig vila på min mage när det oändliga universum som är din säng känns för stort och svårt.

Jag kan inte fila bort de fula kanterna på den här runda planeten. Jag kan inte förklara varför det ser ut som det gör i norr, söder, öster och väster. Jag har alla orden, men kan inte lämna svar om saker som saknar all mening.

Jag lovar att jag är din skyddsväst om våldet vänds mot dig. Ett tryckförband mot det som är osynligt, men lik förbannat kan få dig att förblöda.

Men, det är just det. Jag kan skydda, reagera och reparera. Jag kan inte vaddera din värld. Inte garantera, bara finnas där och göra mitt bästa.

Jag kommer att berätta vad jag tror, tänker, vill och hoppas att alla ska göra. Jag låter dig lyssna, tolka och ta till dig i din takt. Kanske gör det världen lite bättre i teorin, men så var det det här med praktiken. Jag lovar att hålla din hand i motvinden, lyfta dig över låga, höga och oupptäckta hinder om det önskas. Jag är din krockkudde, din kraschtestdocka, din munskänk, den där typen som doppar tån i vattnet innan du hoppar i och vad du vill.

Men, jag kan inte vaddera din värld. Inte i praktiken.

Jag har satt petskydd i alla uttag. Jag tittar till dig när du står på för höga platser. Jag letar efter hörn, kanter, utstickande dumheter och hårda saker som du kan slå dig på och försöker undvika dem när det går. Vi har tippskydd på spisen, knivar och saxar är utom räckhåll. Samtidigt håller jag aldrig någonsin tillbaka dig. Du får klättra hur högt du vill, vart du vill, när du vill och hur du vill. Det är din värld och ditt liv att utveckla, upptäcka och uppleva.

Jag fångar dig om och när du faller. Stoppar kraschlandningarna när det går. Tröstar när det inte går. Blåser på bulor, klappar på kinder och vyssjar bort gråten. Vill du ha ett plåster – utanpå eller innanför skinnet – så har jag en oändlig förbandslåda.

Men, jag kan inte vaddera din värld.

Jag kan och ska lära dig allt jag vet. Du ska få sova ut, men inte sova bort dagarna. Du ska få smaka på allt, men jag lovar att korv, ost, bröd, mjölk och kaka kommer att finnas på hyllorna då och då. Jag ska peka på bokstäver och siffror, men låta dig sätta ihop dina egna sagor, sanningar och slutsummor. Jag ska förhöra dig när skolan kräver det, men lovar att tejpa fast så många tomma blad du vill efter varandra så att du kan berätta vad du vill utan att någonsin stoppas av en sista rads begränsningar. Men, jag kan inte hindra dig från att få papperssår. Inte ens där kan jag vaddera världen (okej, just det där är ju en författares krigsskador och således lite mer acceptabelt).

Jag ska visa dig världens skönhet och de fyra årstidernas magi. Men, jag kan inte skönmåla. Du kommer att få se regnet likväl som den gassande solen, bländas av den gnistrande snön och häpna över de vackra höstlöven bara för att sedan se desamma försvinna i smutsig slask respektive novemberblöta.

Jag kan inte vaddera din värld, oavsett hur många stycken braskande löften jag skriver.

Så jag tror att jag slutar nu.

Kanske vill jag egentligen inte vaddera din värld inser jag nu. Vi ska ut på fantasins hav tillräckligt mycket du och jag. Verkligheten ska jag inte rucka på. Det hade bara skapat en ömtålig såpbubbla i ett vansinnigt flipperspel och jag tror inte att det hade givit dig några extraliv.

Fast, jag kommer alltid att skära din korv i mindre bitar om du vill. Och jag kommer att se till så att du får en trygg, blåvit uppfostran.

Finns alltid här …

Finns alltid här,
älskade Svea.
Le mot mig ständigt,
gråt när du vill.
Låt mig visa dig
vattenpölarna;
hur de undviks
och glädjen som är
att plaska dem.
Följ med ut i världen,
där varje grusväg
är ett äventyr.
Upptäck det stora,
låt mig berätta
om hur det lilla
är enormt.
Kryp upp i min famn,
när du inte vill annat.
Finns alltid här,
vackraste barn.

sss

Finns alltid här,
älskade Teresia.
Led mig till himlen,
när jag inte leder dig.
Älska bort
regnmolnen;
förtrolla skuggorna
som jag vandrade i
tills de är solreflexer.
Förbli mitt valv,
stjärnsång om natten
och svalka i gryningen.
Hitta framtiden,
där jag sjunger
om tusen skratt
som ryms i varje stund.
Håll mig extra hårt
när världen inte är mjuk.
Finns alltid här,
vackraste du.

Måndagsfrågor

Varför måste allt ha ett pris
i stället för att få bli värdefullt?

Varför måste saker reduceras
till det dyraste som finns?

Varför läser man prislappar
i stället för att läsa av glädjen?

Varför är dyrast alltid finast
när lyckan inte räknas i guld?

Varför är märket det centrala
när det är skrattet som är evigt?

Varför måste vi undvika det rena
även när det exklusiva är tillsatser?

Varför hålls namnet på gåvan heligt
när det är mottagaren vi älskar?

Varför ympa in en Armanisjäl
när en kotte i barnets hand är livet?