Vad vore vi utan barnmorskor? Ingenting!

Ta en titt på de här två bilderna. Det är vår dotter. Nyfödd, respektive två månader gammal.

IMG_0193bild

Ingen av de här bilderna hade varit möjlig utan barnmorskorna på Östra Sjukhuset.

Vi kom in den 2 maj, strax efter 21.00. Från första sekund togs vi om hand på ett fantastiskt sätt.

Vi möttes av en som kramade om Teresia och hälsade välkommen. Sen gick vi igenom fyra skift – och alla vi mötte fick oss att känna oss trygga, trots all oro, smärta, trötthet och vilsenhet vi sprang in i. Tack vare dessa kvinnor bär vi nu en stor lycka istället; en fantastisk flicka som heter Svea pendlar mellan våra famnar. Hon väger 5240 gram, växer så det knakar och börjar göra roliga ljud när hon inte är upptagen med att le, skratta, gorma efter mat eller bara ligga tyst och begrunda sina två händer. Vi har strösslat nätet med bilder av henne, och ändå är det bara en bråkdel av bilderna som letat sig dit. Och de bilderna är bara en bråkdel av de bilder vi tar hela tiden. Varje gång vi blinkar tar vi en ny minnesbild eller spelar in en ny film med vårt älskade barn.

Barnmorskan som hjälpte oss den första natten såg till att vi fick sova när det blev för jobbigt och hon tittade in när Svea hade kommit – trots att hon inte hade det uppdraget längre – och log lyckligt med oss.

Hennes efterträdare hjälpte oss med frukost, såg till att sparka ut mig så att de kunde göra undersökningar och lägga ryggbedövning i lugn och ro. Dessutom fick jag en nypa luft efter 15 timmar, vilket var bra för att kunna hjälpa till ytterligare.

Tredje skiftet. Ännu en omtänksam barnmorska. Hon fixade Teresias hår, hämtade pannkakor när det behövdes och peppade oss inför spurten. Vi träffade henne igen två dagar senare när hon bara satt med oss en stund på BB och delade vår lycka.

Och slutligen kom en fjärde barnmorska. Hon bar in en saccosäck så att jag fick sova, såg till att Teresia fick vila, och sen styrde hon oss till dess att en liten flicka dök upp, vrålade och öppnade sina ögon på Teresias mage. Hon, och en undersköterska, tog bilder på oss, på vårt barn. Bilder som annars bara hade blivit skakiga suddigheter. De tog en bild när jag klippte navelsträngen. De såg till att vi fick världens bästa fika mitt i natten och de vallade oss till en väntande säng på BB, en trappa upp. Även hon hälsade på senare. Tog sig tid att bara vara med oss.

De hade alltid tid för oss – och ändå har de egentligen aldrig tid. De gav oss och Svea den bästa start man kan få. De gav allt, fastän de inget får i gengäld.

Dag ut, dag in. När som helst på dygnet. Överallt i hela vårt avlånga land sliter de. De ser till att föräldrars längtan blir en sanndröm. De lindrar oro och smärta. De förklarar, förmanar, lyssnar, pratar, guidar och låter naturen ha sin gång. De lägger den vackraste tyngd som finns på mödrars magar – och de gör det oförtrutet.

Varje dag kommer människor hem med barn, lika efterlängtade som vår Svea. Och de gör det för att barnmorskor hjälpt dem. När helst jag ser en familj med en liten så vet jag att de fått hjälp av en eller fler barnmorskor. Precis som vi fick hjälp, fantastisk hjälp.

I morse satt jag och kikade på Nyhetsmorgon på TV4. Där satt två barnmorskor och pratade om sin förskräckliga arbetssituation. Hur de springer från rum till rum, förlöser på löpande band. Tiden som varje föräldrapar och varje barn behöver – den finns inte. Det är en stor skam.

Inte bara saknas ofta möjlighet att vara närvarande som barnmorskorna var när Svea kom – de kan inte garantera säkerheten. Läs det långsamt: de kan inte garantera patientsäkerheten. Ofödda barn riskerar att skadas eller ännu värre för att barnmorskorna inte ges de resurser som krävs. Det är ovärdigt ett land som Sverige.

Programledarna berättade att berörda myndigheter (Skåne i det här fallet) inte ville vara med i rutan för att stå för vad de beslutat. Det är en total ynkedom.

Däremot har barnmorskor tvångsinkallats från sina semestrar för att inte vården ska totalhaverera. Det är en stor skam.

Men, vet ni vad? Barnmorskorna dyker upp. Hjälper och ger så mycket de kan av tid som inte finns, så att de blivande föräldrarna och barnet, alla lika hjälplösa och utsatta, får så mycket trygghet som de här kvinnorna mäktar med att erbjuda. Kanske blir det ibland inte det gladaste bemötandet, vi har hört om folk som hade det kämpigt, men barnmorskorna står där ändå – varje dag – och gör det som inte finns tid till. De ser till att vi får med oss små, underbara barn hem. De ger oss resten av våra liv. Det är vackert, fast sorgligt eftersom de tvingas göra det på löpande band.

Att samhället inte uppskattar och värderar deras slit? Att vi som nation inte säkerställer att de mest ömtåliga och efterlängtade liv som finns – barn – alltid garanteras all den trygghet och goda vård de behöver? Det är bottenlöst uselt.

Tack, KKÖ. Varje sekund med Svea är magi – och ni hjälpte oss att få uppleva den. Låt oss hoppas att politikerna förstår det ni gör en dag. Vi förstår det och är er evigt tacksamma. 

 

Var är ni, dagarna som aldrig fanns?

Jag fyller 15000 dagar i dag. Men, när jag försöker skriva en återblick går det inte.

Hej där, alla dagarna som aldrig var. Var är ni nu?

Jag minns inte er, ni regniga dagar som köpte mig till er clown. Jag kan inte minnas hur jag stod i vattenpölen med läckande skor. Höll jag slokande rosor som egentligen var spruckna ballonger i ett krampaktigt grepp? Satt det en sprutande blomma i kavajslaget – dess sprut, mitt enda sprut – var det så? Ett hån som egentligen gick inåt; kallt och ofiltrerat? Jag tycks ha förlagt bilden som togs när regnet hade sköljt bort mitt vitmålade ansikte och avslöjade ett lika vitt och likblekt ansikte under. Var det inte den bilden som fortfarande visade ett lika vitt yttre, även när minnesbilden hade gulnat? Jag vet inte. Jag minns inte. Och de där påklistrade skratten som blöttes upp och sköljdes ned i avloppet tillsammans med min leende mun – fanns de? Var det inte snarare så att ingen skrattade åt mig när jag föll? Att den historien bara är en skröna? Och den där filmen när jag stod ensam i manegen, omgiven av ingenting, samtidigt som cirkustältet brann någon annanstans? Varför minns jag den inte? Finns den ens?

Och jag minns inte de där nattsvarta dagarna när tusch var det enda beständiga i en blyertsvärld. Jag minns inte hur mina händer blev radergummin som suddade ut framtiden samtidigt som min skugga blev svart bläck och förevigade det förflutna med hjälp av en förgåspenna. Såren jag hade då? De stigmatiserande hålen i mina händer som jag fick när jag ville slita bort de sorgliga skrafferingarna, de som hade förstärkts med vassa streck – var är ärren efter dem? Var är det bläckfärgade blodet som rann i min svartvita värld? Raserades ändå inte allt när jag försökte måla lager efter lager med varm oljefärg som jag alltid trodde? Varför minns jag inte? Var är mörkret? Vem målade ett lyckligt lager som inte tycks torka så att jag kan skrapa bort det? All fingerfärg jag strök ut, under dagarna då jag ej fingerfärdig var, den täcker nu skisser jag ej minns. De där planerna som mina darrande fingrar ritade, och som blott var sorgsna, hopkrupna stilleben, känns mer hållbara än allt jag inte längre ser. När jag rullade mig i ångest och vältrade mig i blyerts till dess att allt blev en smutsig kroppsmålning – var det egentligen en kokong inför framtiden jag vävde? Varför minns jag inte mörkret från tiden när allt var grådaskigt, det fanns ju ingen sol som skymde? Eller?

Jag minns er inte, dagarna när jag åt sorgen efter ännu en förlorad biljett till lyckans land. Stunderna när tidtabellen i det nedlagda stationshuset var min enda glada lektyr. Och jag minns inte numret som stod klottrat på toaletten, det som gick till någon som ville ligga. Jag minns inte att jag ringde det och kom till min egen telefonsvarare. Jag kan inte se bilden framför mig, hur jag saltstod på perrongen. Det var bara jag och mitt tunga bagage där, säger någon som minns. De där väskorna som aldrig sett solen, men ändå bleknat. De där väskorna som aldrig hade varit någonstans, men nötts ned ändå. Jag minns inget av allt det här, mitt kreditkort köpte aldrig de där biljetterna. Och det köpte inte flaskan som tröstade mig när jag gav upp. Jag kan inte känna igen rösten som sa åt anden i flaskan att hellre ge mig tre klunkar än tre önskningar. Det kan inte vara min röst.

Jag minns er inte. Jag minns ingen och inget av er.

Hon sover på mitt bröst, klockan är lika ung som hon. Sveas lilla hand är utspärrad för att täcka alla hörn av mitt hjärta. Hennes andetag är en luftbro som transporterar minnen till mig, bombarderar mig med dagar jag aldrig glömmer. Hon läser och löser morsekoden som är min puls. Hon sover. Jag sover för lite. Jag är trött. Men, jag minns. Jag tappar ingenting och behåller allting. Jag går inte i spår jag kanske bara hittade på, men ändå stannade kvar i.

Tiden är oväsentlig, den färgsprakande gryningen har spätts ut, formerar sig till en okänd och vacker dag. En dag som garanterat är och som jag aldrig glömmer.

 

Du fyller en månad i dag, älskade du

IMG_0193

En månad har du varit här, Svea.

Vi har så många ord att säga dig,
vi berättar dem inte här.

Du hör dem i våra andetag,
läser dem i våra blickar,
förstår dess rytm när vi lugnar dig,
njuter dess visshet när hungern stillas,
värms av dess kärlek i dina bad.

Du drömmer dess löften om natten,
skrattar när din växande värld
målas av vår lyckoförklaring,
vårt totala erkännande
av lyckan att få vara dina.

Du kvitterar vår längtan varje sekund,
skriver fortsättningen av sagan
med allt större leenden.

En månad har du varit här.

Vackraste, vackraste barn,
som vi älskar dig …

 

IMG_0432

Snack med snart anländ dotter

Kort fortsättning på det här inlägget.

”Hej, pappa!”

”Hej, Svea. Det är underbart att prata med dig.”

”Ja, jag har förstått att du tycker om mig redan.”

”Det gör vi båda. Det är så här, när jag träffade din mamma rann mycket av det som tyngt mig bort. Och när vi insåg att vi skulle bli föräldrar … tja, det var som om vi båda kunde dra två streck över det förflutna.”

”Var det så illa innan?”

”Nej, verkligen inte, men det blev bara så otroligt bra med ens.”

”Hur känns det att vänta mig?”

”Märkligt underbart, tror jag man kan säga. Din mamma bär dig inom sig, så hon känner och märker av dig hela tiden. För mig är det ibland lite mer svårt att greppa. Det är som om jag också är i en slags livmoder. Jag sparkar mot väggarna, förundrad och fundersam över vad som komma skall. Allt är underbart och varmt, men jag längtar efter att förlösas och få ta del av det nya livet. Det finns ett slags mödraskap mellan kvinnor när det är barn på väg, det är inte riktigt samma för blivande pappor. Mina vänner som har barn pratar sig varma om det, men det finns något mellan mödrar som jag inte märker mellan pappor.”

”Jag hör dig prata med mig varje dag.”

”Jag försöker byta några ord med dig så ofta jag kan.”

”Jag hör min mamma också. Hennes skratt är härligt – och så plingar det när hon går.”

”Det är hennes gravidsmycke, se det som en liten klocka som påminner dig om att vi är med dig och bryr oss gränslöst.”

”Det hör och känner jag, pappa. Varje dag.”

”Vi längtar efter dig, Svea.”

”Jag längtar efter er också, fast jag aldrig träffat er.”

”Din ankomst är planerad till 3 maj, då väntar allting på dig här. Du skulle se det vi skaffat och kommer att skaffa till dig.”

”Jag kanske blir försenad, sånt händer. Jag är inte så bra på klockan än.”

”Det är okej, vi vet att du föds i exakt rätt tid, prinsessan vår.”

”Vi ses då, pappa. Hälsa mamma.”

”Det gör du så bra själv varje gång du sparkar till, Svea, men absolut. Och du, sköt om dig tills vi ses. Du bor i den bästa lilla ettan utan balkong som finns, men vi lovar att toppa den så fort du kommer ut.”

Jag hör inte, men jag hör …

Jag hör inte dina lugna andetag. De som fyller hela världen när jag vaknar, vänder mig om, ser dina obeskrivliga drag och fylls av intensiv frid när jag nästan kan röra vid dina tankar, dessa frivilliga fångar i en vacker dröm om vackrare dagar. Den lätta rynkan som formas mellan dina ögon. Är det en cliffhanger i drömmen? Är det oro är du känner nu? Nej, där spricker de mjuka läpparna i ett skratt. En drömresa jag vill få berättad när du vaknar fortsätter.

Jag hör inte det nästan ohörbara ljudet av dina nakna fötter. De som får mig att glömma det jag gör för att längta till nästa sekund när två mjuka armar sluter sig kring mig bakifrån. Den första antydan av din doft, ett försiktigt god morgon, en kyss på halsen (där jag är som mest lättledd) och fortsättning följer bortom bloggraderna. Den fantastiska tyngden av din haka precis bakom mitt nyckelben och den lätta lutningen mot mig som gör att jag känner mig stöttad av världens starkaste kraft.

Jag hör inte den märkliga symfonin som är mina lekande barn. De som är lika rogivande och oroväckande när de är för tysta och för högljudda. Deras märkligt logiska ologiska kullerbyttor och kringelikrokturer som ändå är det mest raka och ärliga den här märkliga planeten rymmer. På samma gång knäckande för en författare, då de går bortom alla fantasins gränser, som inspiratörer till att berätta ännu en saga, då varje barn är en saga i varje steg, skratt, tanke, skrik, trotsighet, tandvickande och krypande-nära-dig-för-att-känna-sig-trygg.

Jag hör inte det jag inte har i dag.

Jag hör skrivarens lyckliga suckar när den skickar ut ännu en manussida.

Jag hör det välbekanta rasslet när jag tar arken ur dess utmatningsfack.

Jag hör tangenternas beröm – där blandade du oss på ett bra sätt, Anjo – när jag fortsätter skriva.

Jag hör det artiga sörplandet, nästan helt ljudlöst, när jag för kaffemuggen till munnen, tar en klunk och läser vidare i manuset.

Jag hör krasandet när jag biter i min knäckemacka.

Jag hör den tysta landningen när några smulor luftlandsätts på mitt ark och snabbt föses undan av en av mina händer till en uppsamlingsplats i min andra handflata för vidare transport till slasken.

Jag hör pennans raspande mot pappret när jag noterar en ny kulör som jag just kommit på.

Jag hör Ben Howard sjunga i bakgrunden.

Jag hör hur allt blir mer sant, både boken jag skriver och drömmen om de tre första styckena som inleder den här texten.

Jag hör mig själv säga: Det här är en bra dag.

 

I barnens himmel

I barnens himmel finns bara änglar
Där är ingen Gud eller så är alla Gud
Sånt spelar ingen roll i barnens himmel

I barnens himmel finns inga vuxna
Inga gör-det-där stoppar små fötters lust
Det är alltid lekstund i barnens himmel

I barnens himmel skrattar de som aldrig log
De lyssnar och ser på de som knappt fick gå
Tillsammans cyklar de i barnens himmel

I barnens himmel är filosoferna naiva
De pratar klurigt med oskolat språk
Oslipade gnistrar de i barnens himmel

I barnens himmel är skolorna tomma
Ingen behöver plugga när alla är bäst i klassen
Det är alltid sommarlov i barnens himmel

I barnens himmel är pussarna blyga
Där ler allihop och sitter i samma ring
Det finns inga utstötta i barnens himmel

I barnens himmel får alla ben springa fritt
Inga diagnoser kan hindra en enda lek där
Det är fritt från logik i barnens himmel

I barnens himmel har alla en storebror
Det finns alltid starka som bär de minsta
Alla är bästa barnvakten i barnens himmel

I barnens himmel delar man läsken lika
Där gör sockret gott och tänder får aldrig hål
Det behövs inga fluortanter i barnens himmel

I barnens himmel är alla bedårande minnen
Varje fräknigt ansikte är ett magiskt stjärnvalv
Det bor bara skönhet i barnens himmel

I barnens himmel finns bara änglar
Ibland är de förstås pirater eller dansanta älvor
Ingen kan begränsas i barnens himmel

I barnens himmel är skrattet fågelsången
Där finns mysterier och plats för äventyr
Upptäcktsfärderna är eviga i barnens himmel

I barnens himmel gråter inga ensamma barn
Där finns alltid en axel och en trygg hand
Mardrömmar är bannlysta i barnens himmel

I barnens himmel ryms ej sorg och saknad
Dess vänliga sol strålar av vår kärleksenergi
Våra tårar är varma badsjöar i barnens himmel

I barnens himmel finns tusentals lekplatser
Där finns varken svält, hunger eller otrygghet
Inget barn borde någonsin bo i barnens himmel

 

 

Barn, jäpp.

Du är kille, du har gott om tid. Jag har hört det flera gånger och varje gång sagt att det är biologiskt sant, men kanske inte lika mycket mentalt. Det finns en längtan i mig att ha en egen familj, att somna först med henne, och sen, så småningom, väckas av en liten människa som är störst i världen. Och, jag vill ha det innan jag blir för gammal.

Jag lever ett gott liv. Just nu bättre än någonsin förr, skulle jag tro. Det är inte fantastiska dagar jämt, men jag är lycklig på mitt eget sätt och ler mer och mer. Jag är självklarare än någonsin förr och vågar ta både komplimanger om utseende, person och profession utan att vilja vända bort blicken och förneka mig själv. Det är en fantastisk känsla att hela sig själv i varje andetag.

Den stora längtan är en flicka att dela allt med och, om båda vill, så småningom få barn. Jag har varit i ett gäng världsdelar, mängder av länder, sett fantastiska saker och mött tusentals underbara människor. Men, jag har aldrig somnat mitt eget barn när det vaknar mitt i natten. Jag har inte sett det ta sitt första steg. Jag har aldrig sparkat boll och ritat teckningar med det. Det är en saknad.

Ja, för det är ingen sorg. Jag kan inte sörja det jag inte haft, men sakna och längta efter det – det kan jag. Och det gör jag. Det är, ska sägas, en oerhört vacker och trösterik saknad. Jag har inte ångest över att vara utan barn, det är mer en rejäl längtan.

Jag vet att barn inte är en dans på rosor. Jag har rätt många syskonbarn och de är inte alltid änglar. Skrik, gap och trotsighet blandas med det där fantastiskt naiva som vi vuxna tappar bort (tyvärr).

På jobbet är det också uppenbart att jag slipper vabba eller komma till kontoret helt utsliten efter att en magsjuk liten härjat. Jag behöver aldrig känna den rädslan som jag sett i ögonen på föräldrar när jag jobbade i vården – att gå in på barn-IVA, hjärtavdelningen eller canceravdelningen var alltid hjärtskärande. Jag har aldrig behövt uppleva den fruktansvärda förlust jag ser i både dödsannonser och blogginlägg när en liten dör.

Det är så mycket som kan gå fel, men så mycket mer som kan gå rätt – och jag tror att om jag någonsin står där, då finns ingen rädsla, ingen oro, bara glädje.

Jag längtar helt enkelt att vara en del av en familj som vi skapat tillsammans och skapar varje dag, för att vi älskar varandra.

Där har ni nästa punkt. Jag vill inte ha barn för att ha barn, eller för att bli förälder/pappa – jag vill fortsätta vara den jag mer och mer är. Jag vill ha barn för att vår kärlek gör motsatsen omöjlig. Det finns inget jag-måste-uppfylla-en-norm-och-bli-som-alla-andra i mig. Kanske blir jag aldrig far, och jag skulle aldrig bli det för att ha det i mitt CV, eller för att någon säger åt mig. Men, hjärtat säger det allt oftare; att det vore fint att ha allt det där.

Vi satt i hennes trädgård förra helgen, en av de finaste jag känner. Vi skrattade åt en beskrivning av en litens förmåga att solka ned sin moder med både ettan och tvåan. Vi sa att det var nog rätt skönt att inte ha barn, trots allt. Det är naturligtvis inte sant. Jag är rätt säker på att vi båda bär samma önskan.

Dagen innan hade jag suttit på en krog med en vän som sa att man aldrig kan sluta bli rädd och pratat om ett barn som dog när det var 22 år. Å andra sidan har hon sin son som mobilbild och älskar honom. Det är värt oron man kan uttrycka, tror jag.

Dagen efter fick jag teckningar från systerdöttrar och smälte rätt rejält då ettårige William höll lite extra hårt i sin farbror när vi tittade på de stora, råmande korna. Något hugger tag i ens hjärta när de små tyr sig till en och uttrycker kärlek utan baktankar.

Jag tänker inte gå ut och råjaga alls. På alla sätt känner jag att varje dag för mig närmare mer och mer av mig själv och det som händer, det händer. Jag tänker absolut inte nätdejta på en mekanisk sajt som ska para ihop mig med någon, för det är ändå bara slump och annat som avgör där. Jag tänker inte breda på när jag är ute, för det är inte jag. Jag är däremot vackrare än någonsin förr och om det inte räcker, så finns det inget jag kan göra åt saken. Och, jag vet att hon kan se det, däremot inte när hon gör det.

Jag tänker fortsätta leva livet som nu, bara ännu mer. Det blir en sommar av intensivt umgänge med fantastiska människor, träffade en hel hög i fredags (tre blonda skönheter – så, då var det sagt som utlovat, J, M och C) och känner mig så tillfreds med det.

Men, om en liten en dag ler mot mig, då hade det varit större än allt annat. Möjligen med undantag för när dess moder ler mot mig, för utan henne, kvinnan jag älskar, förblir mitt barn bara en dröm..