Metaldetektorn

Jag sprang på en gammal polare från grundskolan igår. Sedvanligt ljug vidtog: vad fan har du gjort i 25 år, synd att vi inte setts och det måste vi förstås ändra på nu. Vi bestämde oss för att ta en kopp kaffe och uppdatera oss. När jag skulle gå in i lägenheten hans, insåg jag att där fanns en båge att passera.

”Det är min metaldetektor”, sa han.

”Det heter väl metalldetektor”, sa jag och försökte låta uppriktigt frågande snarare än besserwisseraktig.

”Nej, det är en metaldetektor. Jag vill inte att några jävla hårdrockarsvin kommer in här.”

Jag tittade på honom, han hade fortfarande snedlugg och när han nu tagit av sig sina ytterkläder såg jag att han var iklädd svarta byxor, vit skjorta och koppel.

”Ja, just det, du var synthare.”

”Jag ÄR synthare, det växer man inte ifrån. Många hårdrockare klipper håret och börjar lyssna på Robert Wells, men synthare är och förblir man.”

Plötsligt kom jag ihåg mellanstadiets krig. Hur syntharna hängde i klungor, som en liten försmak av kommande emogenerationers dysterhet. Hur hårdrockarna, med nitarmband som deras späda och prepubertala armar knappt kunde lyfta, skrek och gormade.

Den hårdaste hårdrockaren var den som först fick några mustaschfjun och han fick eventuellt hångla med någon av de extremt sprayade brudarna som tuggade tuggummi och hade hoppat hage ända till sin första mens och nu kunde tänka sig lite oskyldigt skoj (tills de tröttnade på småglinen och började åka Puch Dakota med männen som gick i nian).

Ibland fylldes luften av krigsropet ”synthare mot hårdrockare” och så brakade det löst. Någon gång fick någon in en lyckträff så att blodvite uppstod, annars handlade de värsta förlusterna om att en fotsoldat blev knuffad och hamnade i en vattenpöl. Ja, ibland kunde någon rista in ett pentagram på dass och syntharna hämnades med att sätta Howard Jones-klistermärken på spegeln. Som krig var det lika meningslöst som konflikten mellan Palestina och Israel, men lyckligtvis inte alls så blodigt.

”Jag har en google map där jag har märkt ut var alla hårdrockare från Rosendalsskolan bor”, sa syntharen och förde mig med ens tillbaka till nuet. Han hade slagit på sin dator, en jäkla anläggning med fyra stora skärmar. ”Flera av dem lever fortfarande i Björkekärr, någon har dött och andra har bytt namn, men jag vet var de är. När de kommer är jag beredd.”

”Men, det var en barnslig grej bara, lika töntig som Rosendal mot Ättehögen.”

”Ett krig är aldrig löjligt för den som är mitt i det. Deras usla låtar och deras provokativa djävulstecken, headbangandet och stanken av otvättade kroppar, fy fan. Det är ett måste att bekämpa dem.”

”De var barn, utan hår på snoppen. Du var ett barn också, det där är förfluten tid. Herregud, sjöng inte Howard Jones in låten Don’t want to fight anymore?”

”Get the balance right, sa Depeche. Jag tror mer på dem. Howard Jones veknade.”

Han tittade på mig. ”Du var inte hårdrockare, men var du en av oss?”

”Jag gillade Ebba Grön och sen föll jag rätt hårt för hela den brittiska indiescenen”, sa jag.

”Du ska nog gå nu”, sa han och vände sig mot datorerna och knappade in mitt namn och min adress, följt av en varningstriangel. ”Tydligt subversiv”, hörde jag honom muttra samtidigt som han rös till.

Jag gick därifrån (för 27 år sedan, ungefär).

 

Lombenskåne

I kväll reser jag till min barndom.

När jag var liten hade jag en ytterst verklig fantasivärld som hette Lombenskåne. Huvudstaden hette Västra Björkstad och där bodde mitt alter ego – Erik Bostedt.

Mycket i mitt liv kretsade kring sport på den tiden, jag fick alltid stanna upp senare än jag borde bara för att titta på Sportnytt på tv. Jag satt och drack te, med mycket mjölk och fyra sockerbitar (vilket i dag känns groteskt) och tittade på sportnytt med Janne Lorentzon (förmodligen).

Men, åter till Lombenskåne. Sport var det, och musik. Jag gick alltid och funderade på ett rockband med Erik Bostedt (förstås) på sång.

Erik Bostedt var en fullständigt briljant rackare. Han var stjärna i innebandylaget. Jag brukade bygga mål av fåtöljer och lakan hemma. Han var poängkung i basketlaget. Självklart var det han som satte de flesta långskotten. Basketkorgen? En sedermera ganska förstörd gardinstång i mitt sovrum.

Framförallt var han dock målskytt i fotbollen. Jag spelade mycket i hallen på vintrarna och i trädgården på landet på somrarna. Matcherna började med att jag visslade så att det lät som en domarpipa (det kan jag än). Varje gång det blev mål imiterade jag publikljud och kramade om mig själv. Jag minns hur min storebror upptäckte det en gång. Han påminner mig gärna om det än i dag, över 30 år senare.

Västra Björkstad mötte ett gäng återkommande fiender i alla sporter. Erik Bostedt var uppbackad av den stabile Göran Karlsson när man mötte Hallby, Reymersholm och CK (Centrala klubben).

Och Västra Björkstad vann. För jag fuskade. Jag spelade själv och jag fuskade. Råkade de andra göra mål kunde det mystiskt dömas bort, eller så spelade jag till Västra Björkstad vann. CK var för övrigt sämst.

En sak lärde jag mig av den tiden. Jag hade redan då en skön fantasi – men sedan dess har jag styrt upp det som var den svaga länken. Jag menar, här hittar jag på en fantasivärld, ritar kartor, bygger i princip upp ett statsskick och sen döper jag invånarna till Erik Bostedt och Göran Karlsson … Spännande.

När jag inte befann mig i Lombenskåne var jag ibland med familjen i Värmland. Där brukade jag stå (det här är 1975) och rycka i en harv och säga danga-danga eller så imiterade jag ljudet från den (då) hypermoderna kassaapparaten som lät dulle-eh-eh. Imitation var en liten specialitet och när jag åkte till morfar och mormor i Johanneberg låg jag ofta med huvudet vänt bakåt i bilen och skrek dioli-dioli när vi passerade cyklar – för så lät det när följebilarna körde omkring i Giro d’Italia.

Vad mer? Jo, jag byggde rätt mycket robotar när jag var 4-5 år. Och längst upp på den numera rivna skorstenen i Robertshöjd var jag helt bergis på att Göran Höghosta bodde.

Sån var jag som liten. Lyckligtvis har jag inte förändrats ett dugg.