Bästa-band-valet

När jag gick min morgonpromenad i Olskroken slogs jag av att det var ovanligt många människor ute. Jag fiskade upp mobilen och tittade på den: 20 mars. Jäklar! Det är ju bästa-band-valet idag. Dagen då man röstar på världens bästa rockband/rockartist. Eftersom Eldkvarn inte får ställa upp (de är för bra), var det alla andra musiker i världen.

Jag gick mot massorna, som var valsedelsutdelare. I utkanten stod de vindpinade och trötta fansen till bortglömda band. Snabbt kryssade jag mellan människor som sluddrade Kajagoogoo, Bucks Fizz, Chattanooga, Soft Cell, Simply Red, X-models, Dan Hylander och annat.

Det var som om de inte trodde på sig själva ens. Plötsligt klev en man ut i gatan framför mig och stirrade på mig. Han sträckte fram en valsedel och sa: ”Scritti Politti”.

Jag skakade på huvudet, viftade bort en uppenbart påverkad tjej som tyckte att Millas Mirakel var prylen och pepparsprayade alla som ville lyfta fram Accept, Scorpions, Sandra, Michael Cretu och de där störtsköna gregorianska munkarna.

Utdelarna som propagerade för Opus, Milli Vanilli, Snow, Vanilla Ice och David Hasselhoff var redan omhändertagna av mentalvårdare och längs ett improviserat gatlopp löpte utdelarna som propsade på att man skulle rösta på Tomas Ledin, Tommy Nilsson, Pernilla Wahlgren, Pugh Rogefeldt, Björn Rosenström och Gyllene Tider. Självklart var utdelarna rullade i unken folköl, grillolja och fjädrar.

En lynchmobb som såg bröderna Birros utdelande av lappar för Smiths och Morrissey som en förolämpning av dylika kanonartister närmade sig bröderna och längre ned på vägen stod några unga tjejer som bytte valsedlar så fort det kom en ny låt i lurarna.

”Nu är Lada Gaga min favorit, nej, nu kör jag nog på Madonna ändå. Gammal är äldst”, skrek en.

Vid ån satt utdelarna av Broder Daniel-lappar vända bort från vägen. ”No time for us”, sucksjöng den ene. Sen ställde de sig upp, sjöng unisont ”Standing on the shoreline” och hoppade ned i det rätt kalla marsvattnet. Jag kastade i en livboj, men de verkade inte uppskatta den. ”I’ll be gone”, sjöng de och sjönk.

”Whatever”, sa en hel generation av utdelare som satt bredvid ån. De orkade nästan sträcka ut lappar som hyllade Green Day.

Jag närmade mig vallokalen, skakade på huvudet åt ett gäng pensionärer som delade ut Robban Broberg och Rolling Stones-lappar och fick syn på polaren Anders. Han var också utdelare.

”Freddie Wadling”, ropade han. Sen började hans snurra runt, runt, runt.

”Ian Brown” (snurr)

”Lee Perry” (snurr)

”Stone Roses” (snurr)

”Zombiekrig” (snurr)

… och plötsligt exploderade han. Vilket var synd, för han är en av mina bästa vänner. Om än rätt omväxlande i sin musiksmak.

Jag tog till slut några lappar och gled in i valbåset.

”Hmm … Woven Hand, Band of Horses, Jackson Browne, Death Cab for Cutie, Beautiful South, Jenny Wilson, 10000 Maniacs, Billy Bragg, 16 Horsepower, Vic Chesnutt, R.E.M., Springsteen, Joni Mitchell, Housemartins … fan, vad svårt.”

… men, så blev det plötsligt enkelt. Jag fastnade för en lapp, la den i kuvertet och stoppade ned den i urnan.

Min röst gick till:

Det är kul med demokrati. Åtminstone så länge Tomas Ledin inte väljs.