Etikett: befrielse

Ett års sista andetag

”Jag sökte en nallebjörn att krama, men allt jag fann var en kaktus.”

Mina ord sägs utan sorg, de är enkelt konstaterande. 2011 tittar på mig. Ett döende år, men fortfarande fullt av liv. Vi dricker kaffe och äter smörgåsar ihop. Jag ska på kalas med ett tjog glada människor. 2011 ska vira filten om sig, le en sista gång och dra sitt sista andetag med en väldig fyrverkerismäll.

”Vad förändrades egentligen. Vad fick dig att hitta nallebjörnen?”

Frågan ställer mig för ett kort ögonblick. Vad ska jag svara. Egentligen har det här året inte levt upp till målsättningarna. Boken är ännu inte klar, jag lever själv och har – mig veterligen – inte älskat henne än, hon som stillar mig när jag vill rusa och får mig att rusa från vardagens alldeles för stilla med en lätt beröring.

”Kärleken.”

Svaret är givet, trots funderingarna ovanför. Det finns så mycket mer kärlek i livet än den jag inte får ge mer till en kvinna mer än tidvis. Jag har sett den i det stolta, sorgsna Norge efter Utöya, hos alla i Nordafrika som krävde sin rätt, hos vänner som funnit sin livskamrat, hos människor och djur i mitt Olskroken, i statusar på Facebook och i tweets på Twitter, på läktarna när Blåvitt underpresterade, i skog och mark och i stort sett överallt jag ville – så fort jag vågade öppna ögonen. Jag utvecklar det hela och berättar för ett gammalt, fårat och av året märkt 2011, som sakta spricker upp i ett sista-dagen-leende.

”Ja, kärleken till mig själv. Jag började året vilsen som fan. Spegelbilden var vanföreställnigarna jag trodde på efter att ha fått höra skit om min vikt, mitt utseende. Jag ville passa in, anta en form som någon kunde älska. Jag visste att jag tänkte fel, men efter att ha tryckts ned i skor med krossade glas är du inte en lycklig sprattelgubbe, möjligen en lealös marionett eller en buktalardocka utan knä att sitta på. Sedan hände något.”

2011 lutar sig framåt. Det vet mycket väl vad som kommer nu, det har i allra högsta grad varit närvarande hela tiden. Jag slår ut med händerna, skrattar helt kort.

”Sektmöljet. Förstå den befrielsen som präglat mig sedan dess. Åtta månader senare är jag en ny – eller återfödd – människa. Alla de där åren när jag babblade om att bli en fågel Fenix eller vakna i Elysion. Först nu kan jag säga att jag är just den fågeln och promenerar i en värld fylld av vårvindar. Det är ingen knarktripp utan ände. Jag har blöta skor ibland, längtar ihjäl mig efter henne, orkar inte laga middag och väljer popcorn istället, svär över att allt på teve är skit och önskar så mycket mer än nuet ger, men vet du vad?”

2011 skakar på huvudet, men ler stort. Det är en lögn i den huvudskakningen, men den är acceptabel. Jag ler tillbaka.

”Jag backar inte. Jag ger inte vika för mitt förflutna. Jag tillåter inte mig själv att reduceras till en nickedocka. Om någon vill forma mig kanske jag ler, men hennes ord filtreras bort i mitt reningsverk. Om någon vill älska mig mest, men först om jag är mindre det och mer något annat det – då är det inte mig hon älskar. Då vill hon skulptera en staty, ge den begränsat liv och ligga med en installation tills hon tröttnar på den och söker ett annat objekt till sin utställning. Jag är ointresserad. Mitt värde är skyhögt högre. Herregud, jag kan forma ord och skriva vad jag vill – hur kan någon tro att jag inte ska höra ekot när ord är tomma?”

2011 applåderar och skrattar högt. Dess händer skrynkliga och rätt omfattande för en spåtant att läsa, ansiktet fyllt av både skrattrynkor och spåren av bekymmer. Tonårsfinnar blandas med ålderdomens vårtor. Inget kan tvättas eller opereras bort – och det är precis så det ska vara. Det är sanningen om 2011 som syns och den är vacker så.

”Boken då?”

”Böckerna.”

Mitt snabba svar är reflexmässigt. Jag har, sedan sekterkännandet, äntligen kunnat skriva min stora bok. Den som gång på gång kasserats när jag nått det kapitel jag först nu förstått handlar om mig själv på alla sätt och vis. Sagan om den vuxne mannen och pojken som tillsammans reser och möter varandras världar formas. Samtidigt föds nya historier hela tiden. Jag skriver dem och har till och med börjat bildsätta en del så smått med instagram.

”Jag har inga nyårslöften, men jag kommer att skriva klart flera böcker under 2012. Det finns inget alternativ där. Jag kan försena, förvilla, slentriansurfa och zappa på teven, men till slut öppnar jag Scrivener och fortsätter. Jag är en författare, en berättare, det är lika naturligt som pulsen från mitt vilda hjärta.”

Det nästan gångna året ler än mer.

”Jag hade verkligen velat läsa de böckerna.”

”Du finns i dem”, svarar jag. ”Du har givit mig så mycket. Jag har lärt mig att stå igen, jag kan gå när jag vill, men vill också stanna kvar när och där det är rätt. Äntligen kan jag kanalisera mitt jag. Äntligen är det hjärtat, hjärnan, själen och magen som tillsammans röstar fram vad jag gör, istället för en, på tveksamma grunder, anställd narr. Du har hjälpt mig att riva min fasad. Nu kan jag bygga vidare och nå ända fram.”

”Du gjorde det själv, Anjo.”

Jag kramar 2011. Det finns ett vemod där, bara en gnutta. Vi ska strax skiljas. Det bästa året hittills.

”Jag vet, men du fanns där och visade mig detaljerna. Du lät solen skina och du gjorde det vassa regnet mjukare. Du är fantastisk.”

2011 tittar på mig, en tår i ögonvrån. Jag torkar bort den. Så försiktigt, så ömt, så tacksamt gör jag det.

”Jag glömmer dig inte, 2011.”

”Kommer du att älska 2012?”

”Det är jag övertygad om.”

Jag gör mig redo för att gå. Den sista koppen kaffe är urdrucken. Med ett leende hjälper jag 2011 till fåtöljen. Den vill sitta vid sitt fönster mot världen och se hur alla lovar att bli ännu bättre, smalare, vackrare, rökfriare, nyktrare och så vidare.

”Alla kommer inte hålla sina löften, men det skiter jag i. Det får 2012 hantera.”

”Är det något du vill att jag ska hälsa?”

2011 skrattar till. ”2012 är ett skottår. Säg till det att göra det bästa av den dagen och alla andra dagar också.”

Jag går. Det finns farväl som inte är av ondo. Det är sådana man yttrar när man nått destinationen för en vacker resa. 2011 har varit en sådan resa.

2012 börjar i morgon – då blir det åka av (och okej, det är väl ett löfte då).

 

 

Att åka förbi platsen där jag försökte dö

Det är en oansenlig plats, nästan dyster i sin industrialism och hem för en rad små och än mindre företag. Jag kom dit i flera års tid när jag omedvetet försökte begå självmord, eller åtminstone själmord.

Sedan dess har allt i många år varit så tungt för mig när helst jag är därute. Jag påmindes om det smärtsamma som var förflutet, men i allra högsta grad närvarande i varje andetag, varje gång jag passerade – även om det ibland inte ens var inom synhåll. Jag kunde darra till även när det stod många hus som skyddsvakter och spanska ryttare mellan mig och det stället.

Jag fick jobbiga tillbakablickar vart jag än var i staden när jag såg bussar som jag visste passerade stället. Trodde ibland att jag garanterat skulle råka på dem om jag klev på och bara åkte förbi. När jag väl åkte där första gången efteråt valde jag noggrant en dag som inte var en av deras öppna dagar.

På senare tid, när förlamningen har släppt taget om mig och min egen sorg har slutat krama hjärtmuskeln i tron att det är en antistressboll, har jag funnit det allt lättare att åka den vägen. Men, jag har alltid tittat mot det där huset när jag närmat mig. Alltid tänkt på vad jag ska säga eller göra om någon av dem går på och kommer fram till mig. Det har byggts what if-scenarion och jag har målat bilder – jobbiga, svarta bilder målade av en psykotisk konstnär i bar överkropp och med ett enda mål; måla ut hela vreden, sorgen och all skit i varje penseldrag. Pulsen har alltid stigit rejält och det har känts som en befrielse varje gång hållplatsen är tom och jag skumpat vidare i en krängande buss åt ett annat håll.

När jag åkte förbi där i eftermiddags kände jag ingenting. Jag minns inte ens att vi passerade hållplatsen. Den var bara ännu en av många oansenliga och bortglömda hållplatser längs en av många busslinjer i den här staden. Det är vackert så. Och en bra fortsättning på återkomsten till lyckan.

 

Jag mötte en av dem

Ibland är det som om ett kort ögonblick, kanske bara en hundradels sekund, känns som om det varar i tusen år.

Jag mötte en av dem i går.

Först kände jag inte igen honom. Han tittade på mig, jag undrade varför. Tusen överläggningar inleddes i mitt intensiva hjärnkontor, bilder studerades, förkastades och så fick jag fatt på rätt foto: han!

Redan där kändes det som om ögonblicket hade pågått för evigt.

Nästa kaskad var ett till synes oändligt och virvlande virrvarr av impulser, bilder, minnen, namn, datum, ofärdiga saker, påminnelser och annat som bara kastades runt innan jag log och sade hallå samtidigt som jag sträckte fram handen.

Då hade en evighet gått, eller om det var ett litet ögonblick.

För alla andra i närheten var det nog bara ett oansenligt möte som ingen ens funderade över; två gamla kollegor som sprang på varandra och sa hej, hej, hur mår du då, det var länge sedan.

För mig var det en befrielse till. Vi bytte ord som man gör när man inte setts på länge, men inte har någon anledning att veta mer om varandra, för att man lever i olika världar. Jaha, du håller fortfarande på med ditt gamla jobb? Två barn? Vad kul. Nej, fotbollen är inte så dominerande längre. Va? Reklam är vad jag pysslar med. Hälsa din fru.

Det viktigaste var den korta beröringen av de där åren, han har också lämnat föreningen. Jag tittade på honom och sa: ”Den människan jag var då, den människan finns inte längre.”

… och stegen var ohyggligt mycket lättare när jag gick därifrån.

 

Välkommen till mitt tivoli

Hej! Kom in på egen risk. Ingen återbetalning, inga klagomål. Det här är Anjos tivoli, en jävla åktur eller flera.

Ta plats i Bergådalbanan. Här är det uppförsbackar, höga krön, utförsbackar, häftiga svängar, skrik, skratt och lika många farliga kurvor som avslappnade raksträckor om vartannat.

Satsa på en lott i Lyckohjulet, just nu är det vinst på allt. Olyckohjulet? Vi har plockat bort det, men om du har tillräckligt många skuldsedlar och satsar på fel nummer, så lovar vi att damma av det och köra det utan att det går att bromsa.

Uppskjutet? Vi testkörde det i nio år, men det var inget skönt pirr i magen och alla som testade blev illamående och bara satt kvar. Helt värdelöst och en ren förlustaffär.

Höjdskräck? Det har vi ingen, men vi har en Spöktunnel som leder rätt in i totalt mörker och där åker du verkligen på nålar och det är bäst att du kan simma om du faller i vattnet, för det finns en botten som ingen vill falla till där. Vi har en Kärlekstunnel också, den kan du få åka in i med vår grundare, men då blir du kvar där för tid och evighet och i nöd och lust.

Fritt fall? Nej, här har vi bara Fri uppgång; en helt magisk tripp rätt ut i en rymd där ingen kan höra dig skrika, men där alla hör ditt skratt och dina hjärtslag.

Nej, vi har stängt salt-i-såret-kiosken, sockervadd säljer så mycket bättre och får det lilla barnet att bli lyckligt igen. Och, ja – det är korrekt; här förlorar man inget på karusellerna, så man behöver inte känna att man måste ta igen det på gungorna.

Ta en tur i Slänggungan, vet jag. Där får du slänga hur mycket du vill, bara du mår bättre efteråt.

Snurrar det? Vila en stund i Lustgården, det finns så mycket mer att se på Anjos tivoli. Vila hur länge du vill, vi har öppet tills solen går ned och i ett kosmiskt perspektiv går solen aldrig ned.

Sen, om du är modig eller måhända dumdristig, kan du hänga med in i Olustgården. Den är bara för riktiga sökare, vet du att du vill till nästa attraktion, så gå vidare. Va? Vet du varken ut eller in? Ja, men testa då. Se upp för tistlarna, nässlorna, de köttätande växterna och slingerväxterna som gillar att strypa själar bara. Skynda dig till andra sidan, stannar du där längre än nio år får du böta resten av ditt liv. Det är en satans labyrint, akta dig för törnbuskarna och mördarbina.

Drick inte drickan på bordet som poeten bjuder, även du törstar. Allt han säger är lögn och förbannad dikt. Det är inte champagne i glaset, det är sekt – och dricker du det börjar du på toppen och slutar alltid på botten. Bubbel, javisst, men också så satans mycket trubbel. Du blir bara bakfull, spyfärdig, tom och däckar bland rosor utan blad, men med extra många taggar.

Va? Oj, Ostbågehjulet och Pizzabutiken har bommat igen, de bommade faktiskt varje gång vår ägare besökte dem och här finns inte utrymme för nostalgi, förutom i Ekodalen – fast den är lite selektiv, skitsnack förblir stumt där.

Härligt att höra ditt varma skratt, våra skrattspeglar visar dig precis så vacker som du är – och om du inte skrattar lyckligt spricker de av sorg.

Vi går vidare, att stanna är inget vidare. En drink? Ambrosia & tonic är det senaste här. That’s the spirit, svep den rätt upp och ned. Så, då kör vi vidare.

Flummig-Ride? Tänkte väl det. Sätt dig i gräsandsfarkosten och åk. Var inte rädd om du hamnar i en värld där spårvagnar pratar och utomjordingar ber om socker – det här är Anjos tivoli, här går ingen fantasilös själ säker, här händer vad som helst …

Visst vi har Femkamp; Amors pilbåge, Bonka hämningar, Jättestyrkan, Glädjehoppet och Fullträffen.

Äsch, inte ska du gå hem – du har ju fått vår Åkkompass, allt ingår och vart du dig än vänder pekar den alltid mot en bättre åktur.

Så, häng kvar. Vi har stora planer och på Anjos tivoli skruvar vi till allt till det bättre hela tiden.