Jag träffade nyss en besserwisser som inte visste bättre. Han hade precis kastat sten i ett glashus och stod nu där, iklädd kejsarens nya kläder. Fast han såg dem förstås som en präktig dräkt med både hängslen och livrem.
Han hade tvättad hals, var knappt torr bakom öronen och frös. Det sista förnekade han förstås, trots att han stod i ett sönderslaget glashus som mer påminde om ett luftslott.
Otroligt nog försökte han, trots detta, vända kappan efter vinden och vägrade inse att hur han än vände sig så var rumpan bar när det blåste snålt.
I ett försök att värma sin frusna lekamen hällde han bensin på elden, försökte släcka densamma med vatten när den flammade upp – vilket var lite dumt eftersom han redan hade gjutit olja på vågorna – och så exploderade allt i hans ansikte. Dessutom spred sig elden till det lilla som fanns kvar av glashuset och snart brann det i knutarna.
Till hans försvar ska sägas att han vägrade tappa ansiktet, till och med när det var bortbränt, och han slog inte ned blicken. Däremot var han för stolt för att titta upp och se saker som de verkligen var.
Han fortsatte att slå dövörat till, hörde vad han ville höra, och levererade än en gång den enda sanningen med kluven tunga.
”Så här är det”, sa han och klev i galen tunna, anade verkligen inte några ugglor i mossen och missade det fina i kråksången (det här med dövörat igen), eftersom han var fullt upptagen med att hoppa ur tunnan för att istället vada fram i ankdammen.
När han tog sig upp på stranden bestämde han sig för att både äta och ha kakan, och lyssnade inte alls till mig när jag sa att han bet i gräset och missade hela stycket. ”Vad vet väl du?”, sa han, gapandes efter mycket. ”Kom inte och mästra mig!”
Jag försökte förklara att det kokta fläsket på hans fältkök var stekt, men han viftade bort mig och hällde tyvärr ned det heta i magen, utan att ha is där, och brände sig något oerhört. Han bet ihop, låtsades som att det regnade – men solen sken även över liten tuva – och han bestämde sig för att gräva bort tuvan innan den stjälpte hans stora egolass.
Då kom en fågel och viskade i hans öra: du är snett ute. Han tog det rakt motsatt och såg kritiken som bakvänd och att fågeln hade pippi på något. Själv hade han, enligt egen utsago, vräkt tomtarna från sitt loft och fått skadestånd från dem i rätten.
Med fickorna fulla av den kortsiktiga vinsten från den rättegången var han förstås oförmögen att se att han hade något att förlora – och hoppade tillbaka ned i ankdammen för att fortsätta fiska i grumliga vatten. Han var totalt övertygad om att han, även stående i djup sörja, hade sitt på det torra – och det ändrades inte ens när han tog sig vatten över huvudet.
Jag borde egentligen inte lägga fingrarna emellan, men jag såg mellan fingrarna, och sträckte ut ett sista halmstrå, men det var ett strå vassare, så han skar sig och förbannade min idioti.
”Ska det bli bra får man göra det själv”, sa han och fick tillfälligt fast mark under fötterna. Men, då fick han förstås något på hjärnan, försökte vifta bort det med ett slag i luften, tog två steg, körde huvudet i väggen (och som ni kanske minns hade glashusets knutar brunnit, varpå hela skiten brakade ihop).
Besserwissern föll på eget grepp, fast nu föll han äntligen i god jord – tyvärr valde han då att gräva där han alltid stått, i samma gamla hjulspår. Till slut drog han sin sista suck, men inte förrän han vänt sig om så att han för all tid och evighet kunde ha näsan i vädret.
Word up, Anjo 