Åtta syskon

Syster. Bror. Bror. Bror (jag). Syster. Bror. Bror. Syster.  Vi är åtta. I helgen fick vi, för första gången, chansen att vara på åtta man hand med varandra.

Grusvägen till det lilla huset har en grässträng i mitten, en slags barndomens gps, och dess kulör är precis rätt ljusgrön. Insynsskyddat väntar det på oss, huset. Vi är bara vi, ingen mer finns här. Några kontaktsökande golfare, på banan intill, skriker fore när de försöker träffa nya vänner. De stör oss inte, vi hör dem inte. Vi är bara vi åtta.

Vi minns Björkekärr, det Björkekärr vi alla lämnat för att aldrig återvända. Någon vill ta en tur dit igen, jag gjorde det för några år sedan. Där fanns inget kvar mer än det som aldrig tycktes lämna, långsamheten.

Vi pratade om alla de som bodde på 12:an på Smörslottsgatan, de fula husen som inte ens var vackra då. Vi kom ihåg alla som bodde ovanför oss, men knappt de som bodde tvärsöver svalen. Fast, vi kom ihåg dem som spelade tyska terrorister i en tv-serie, Gunnar från Norrland som drack för mycket och fyllbulten Johansson som sov utanför vår dörr en gång.

Vi kom ihåg KPML(r)-gänget som hade torgmöte på gräsmattan mellan husen en gång. Danne minns att de mest av allt ville göra bostadsrätter av hyreskåkarna och göra sig en hacka på boendet.

I husen runt oss bodde han vars saga krockade med ett träd i hög hastighet och tog slut. Där bodde tvillingarna, busarna och Bosse som sköt ett skott så hårt och illa att det krossade en fönsterruta på andra våningen i ett hus. Tanten med hunden låg på en balkong och skrek ’stäng av motorn’ när någon körde på tomgång, väl dold så att ingen skulle se henne.

Morfar bodde i huset bakom, de sista ledsna åren. En gång hade han ett hus i Johanneberg där plommonen växte och när man bar hem påsen på ryggen färgades jackan plommonröd. När mormor dog försvann hans trädgård och de bästa åren, innan skuggan kom, bodde han mittemot vår farmor på Stabbegatan. Hon som sa att hon var nöjd när hon förstod att hon aldrig mer skulle åka hem, men hade fått se ultraljudsbilder på Saras förstfödda, hennes barnbarnsbarn. Vår morfar och farmor, båda gick de bort och begravdes när solen sken varmt, de där åren när Björkekärr ändå var hemma på så många sätt.

Vi har flyttat så långt därifrån nu. Mentalt mer än fysiskt i några fall.

Och vi minns hur bra allt fortsatte sen och hur bra allt är nu. Vi är åtta syskon som äter pasta carbonara, grillar fantastiskt, skrattar, äter en löjligt rik chokladtårta och låter skymningen tysta oss till slut.

När morgonen kommer är havet modfällt. Alla uttag fyllda av laddande smarta telefoner. Vinden lånar trädtopparna för att skjuta fart och når oss. Vi promenerar till havet, böljande fält till vänster, ett allt kaxigare vatten till höger. Syskonen går före, över sanden, mot vattenbrynet. Jag ser horisonten långt borta och ser hur vi gått till så många horisonter. Ibland ensamma, ibland några, men aldrig förr bara vi. Vi åtta. Vi har haft så många Fanny och Alexander-jular, men aldrig hittat en horisont för bara oss åtta. Vi gör det nu.

Det är en fantastisk helg och lillebror Tobias sa det så rätt redan tidigt: Vi borde göra det här varje år.

Vi åker hem. Regnet som slutade när vi anlände tar ny fart när vi lämnar. Vi ler. Solen ville ge oss den här helgen. Det blir flera, lelle-Tobben. Vi har mer att prata om. Mycket mer.

Mannen på ölbacken m.m.

Vi är på väg till en kund när vi passerar honom. Han sitter på en dansk ölback och spelar på en plastsynt. På trottoaren framför honom står en tom konservburk som han hoppas få fylld med slantar. Det står Bullens pilsnerkorv på burken. Han är sliten, men värdefull. Det är en hjärtevärmande syn. Han är lika bra som jag. Inte bättre, inte sämre.

Det väckte liv i en diskussion som jag och ölgudinnan hade på krogen när vi pratade om amerikaner. Ni vet, de där som vi gärna skojar om. De har aldrig varit utanför USA och besöker de till slut London så säger de att de har varit i Europa. Vi skrattar och glömmer snabbt att vi säger att vi har varit i USA så fort vi sett Frihetsgudinnan.

Tankarna på amerikanerna fick mig att tänka. De har 50 stater att besöka innan de lämnar USA. Har jag ens besökt alla landskap i Sverige? Nej. Herregud, har jag besökt alla stadsdelar i Göteborg? Ja, jag tror det. Fast, handen på hjärtat, jag har nog inte varit i Rannebergen sedan jag spelade tomtecupen där för 26 år sedan och ungefär lika länge sedan är det jag promenerade i Hjällbo.

Det slår mig hur lite jag vet om världen bara några hållplatser bort. Och så tittar jag på bostadsrättsaffischerna på Danska vägen. Tre miljoner i Linné, 1,6 miljoner i Lunden och 295000 i Bergsjön. Vad är det som gör den skillnaden? Jag vet egentligen delar av svaret – för mig är det här mina gator. Jag är från östra Göteborg; Björkekärr var min värld, nu är det Olskroken, Lunden och Kålltorp.

Men, jag vet för lite för att försvara den där stora skillnaden. Jo, det är utsatta stadsdelar och jag är inte naiv. Det händer mycket skit i våra förorter, det vet alla som läser tidningar. Men, det som doftar i Backa är allt som oftast middagen, inte utbrända bilar. Jag minns när min svägerska bodde i Lövgärdet, hur vi badade i Surtesjön och hur jag och Tony Kanon vandrade till Angered Centrum när morgonen grydde och lät den delen av staden bada i glitterlöften.

Nyligen gick jag från Kvilletorget till Wieselgrensplatsen med en vän som kände att han måste försvara sina gator och berömma dem. Det var helt onödigt. De var fina, många av mina bästa vänner bor där.

Hjärtan bultar lika varmt i betongen som de gör i prunkande villaträdgårdar och misshandlade barns tårar är lika salta bakom de höga häckarnas gränser som de är i miljonprogrammen. Kanske somnar vissa under dyrare lakan, men det gör inte natten kortare. Eller ljusare. Adresser gör oss inte bättre eller sämre, precis lika lite som kön eller hudfärg gör oss bättre eller sämre.

Jag tror att jag börjar se den stora bilden, men att det gör mig allergisk mot att allt klumpas ihop. Detaljerna gör allt för mig, skönheten i en man på en dansk ölback är lika stark som avsmaken är inför ännu en besutten som låtit sig mutas i denna brokiga stad. Statistiken ljuger förstås inte, vissa gator är värre än andra, men inte på grund av annat än individer som skiter i om de stjäl pengar och liv i Frölunda eller Änggården.

Vart vill jag komma? Ingenstans egentligen. Jag vill bara lufta några saker jag tänkt på när jag promenerat omkring i staden på sistone och ödmjukt känt en växande tro på livet.

Idag var en ny dag och flaggorna som satts upp inför HBTQ-festivalen dansade på bussar, vagnar och från lyktstolpar överallt. Och, bara för att det är ett skönt citat och en självklarhet så måste jag skriva det: det är bättre med regnbågsföräldrar än en mamma och pappa som är åskmoln i 20 år. Jag vet att min kropp och mitt hjärta längtar en kvinnas närhet, men kärlek är kärlek och jag gläds varje gång jag ser ljuset i två människors ögon – det där ljuset som skiter högaktningsfullt i allt vad kön heter. Alla förtjänar kärleken, alla. Oavsett vem de vill ge den till. Kärlek trumfar alltid sekulär och religiös trångsynthet och är alltid värd att ge och få. Flaggorna gör gott i den här staden, de är en påminnelse om att alla har rätt att leva som deras hjärtan önskar i Göteborg.

Var fan är dispositionen och poängen i den här texten, skriker nu redaktörer och puritaner. Skit ni i det, säger jag. Det här är bara små stycken om hur jag funderar just nu och hur mycket som får plats i mina tankar när mörkret flyr allt snabbare.

Spela en sång till, o du speleman på den danska ölbacken. Du ska få mitt guld, det är du värd.

Metaldetektorn

Jag sprang på en gammal polare från grundskolan igår. Sedvanligt ljug vidtog: vad fan har du gjort i 25 år, synd att vi inte setts och det måste vi förstås ändra på nu. Vi bestämde oss för att ta en kopp kaffe och uppdatera oss. När jag skulle gå in i lägenheten hans, insåg jag att där fanns en båge att passera.

”Det är min metaldetektor”, sa han.

”Det heter väl metalldetektor”, sa jag och försökte låta uppriktigt frågande snarare än besserwisseraktig.

”Nej, det är en metaldetektor. Jag vill inte att några jävla hårdrockarsvin kommer in här.”

Jag tittade på honom, han hade fortfarande snedlugg och när han nu tagit av sig sina ytterkläder såg jag att han var iklädd svarta byxor, vit skjorta och koppel.

”Ja, just det, du var synthare.”

”Jag ÄR synthare, det växer man inte ifrån. Många hårdrockare klipper håret och börjar lyssna på Robert Wells, men synthare är och förblir man.”

Plötsligt kom jag ihåg mellanstadiets krig. Hur syntharna hängde i klungor, som en liten försmak av kommande emogenerationers dysterhet. Hur hårdrockarna, med nitarmband som deras späda och prepubertala armar knappt kunde lyfta, skrek och gormade.

Den hårdaste hårdrockaren var den som först fick några mustaschfjun och han fick eventuellt hångla med någon av de extremt sprayade brudarna som tuggade tuggummi och hade hoppat hage ända till sin första mens och nu kunde tänka sig lite oskyldigt skoj (tills de tröttnade på småglinen och började åka Puch Dakota med männen som gick i nian).

Ibland fylldes luften av krigsropet ”synthare mot hårdrockare” och så brakade det löst. Någon gång fick någon in en lyckträff så att blodvite uppstod, annars handlade de värsta förlusterna om att en fotsoldat blev knuffad och hamnade i en vattenpöl. Ja, ibland kunde någon rista in ett pentagram på dass och syntharna hämnades med att sätta Howard Jones-klistermärken på spegeln. Som krig var det lika meningslöst som konflikten mellan Palestina och Israel, men lyckligtvis inte alls så blodigt.

”Jag har en google map där jag har märkt ut var alla hårdrockare från Rosendalsskolan bor”, sa syntharen och förde mig med ens tillbaka till nuet. Han hade slagit på sin dator, en jäkla anläggning med fyra stora skärmar. ”Flera av dem lever fortfarande i Björkekärr, någon har dött och andra har bytt namn, men jag vet var de är. När de kommer är jag beredd.”

”Men, det var en barnslig grej bara, lika töntig som Rosendal mot Ättehögen.”

”Ett krig är aldrig löjligt för den som är mitt i det. Deras usla låtar och deras provokativa djävulstecken, headbangandet och stanken av otvättade kroppar, fy fan. Det är ett måste att bekämpa dem.”

”De var barn, utan hår på snoppen. Du var ett barn också, det där är förfluten tid. Herregud, sjöng inte Howard Jones in låten Don’t want to fight anymore?”

”Get the balance right, sa Depeche. Jag tror mer på dem. Howard Jones veknade.”

Han tittade på mig. ”Du var inte hårdrockare, men var du en av oss?”

”Jag gillade Ebba Grön och sen föll jag rätt hårt för hela den brittiska indiescenen”, sa jag.

”Du ska nog gå nu”, sa han och vände sig mot datorerna och knappade in mitt namn och min adress, följt av en varningstriangel. ”Tydligt subversiv”, hörde jag honom muttra samtidigt som han rös till.

Jag gick därifrån (för 27 år sedan, ungefär).

 

Ännu en sanning

De flesta människor föds av kvinnor. Jag blev däremot framtrollad av en ambulerande och alkoholiserad trollkarl som besökte Björkekärr 1972. Han plockade fram mig ur en hög hatt en vårmorgon när han gjorde misslyckade korttrick och försökte såga itu damer med smörknivar.

Det är därför jag, varje gång jag kommer in i en hattaffär, springer fram till cylinderhattarna och säger: mamma.

Inget konstigt i det.

Läska mig

Jag har på sistone frestats mer och mer av flydda tiders läsksorter. På liten diskbänk står nu Trocadero och en butelj Sockerdricka.

sockerdricka

I butiken har jag fingrat på Fruktsoda och med en suck tänkt på hur det var när mormor och morfar levde. De hade ett hus på Pilbågsgatan i Johanneberg. I trädgården växte stora, saftiga plommon. I läskbacken fanns alltid Champis, Pommac och Loranga. Sen undrar jag om inte allt mineralvatten som morfar köpte kom från Wårby – hette det Vichyvatten? Tror faktiskt att han köpte Cuba Cola någon gång. Eller så gjorde jag det själv, på Servus i Björkekärr som hade öppet till 21.00 redan på forntiden.

Jag vill minnas att det var hos kusinerna i Stora Höga jag för första gången njöt av Portello. Och det finns en läskautomat i Qvidings klubbhus – någon av oss visste hur man snattade, visste var knappen satt som öppnade maskinen. Å andra sidan överfölls delar av P72:orna av jordgetingar en gång, så vi fick vårt straff.

Folkes lanthandel hade en liten läskkyl bredvid dörren.

Mittemot kylen fanns kupongerna som lockade: stryktips, poängtips, siffertips och lotto. Det här var långt innan du kunde autoskrapa Triss på internet och skruva upp ljudet så att skrapljudet dånar i högtalarna.

Bakom en disk malde de köttfärs och skivade upp bog. Chipsen och glassen hittade man till höger om ingången. Mjölk och potatis fanns i källaren. Kassaapparaten var inte direkt online, tjejerna hade klänning och Folke en rock. Vi cashade, de åretruntboende köpte på bok och betalade i slutet av månaden.

black

Men, nu skulle det här handla om läsk. Hos Folke köpte jag Fanta Black Orange – denna underbara dryck som är så saknad. Jag gick just med i en FB-grupp som kräver den tillbaka. I Folkes lanthandel såg jag för första gången Vira Blåtira, Kiviga Kruse och var alltid nöjd när det fanns Hallonsoda och Päronsoda. Ibland drack jag läsken innan jag ens cyklat en kort bit av vägen hem. Sen rapade vi i kapp.

På den tiden var stora läskflaskor på hela en liter – och när det faktiskt kom en halvliters läskburk hette den Super Can.

Nu inser jag till min glädje att Fanta Citron är på väg tillbaka, men det var bättre förr. Dessutom var det förmodligen så mycket E i flaskorna att rejvscenen skulle blivit sjuka av avund.

Förr var det Frisco och Zingo som dominerade – inte 198 skumma varianter av Fanta, Mer och Festis. När jag var liten drack man Festis i antingen brik- eller trekantsform. Apelsin, päron och äpple – det räcker bra så, tack. Det, grillad korv och en utklädd tant som lekte Skogsmulle var the latest craze.

I dag kan jag känna mig som en av mina vänners pappor gör när han kommer in på Bishops Arms och ser 20 kranar. Han ser lite vilsen ut och säger sen: en stor stark. Jag gör detsamma, fast i läskhyllan. Kalla mig stockkonservativ – men, mine’s a Trocadero.

Jag får gå och köpa en back blandad läsk, tror jag. Tandläkaren har stängt till i oktober och det är ju som vi lärde oss i skolan:

Hål i tänderna ska du låta bli
Men bättre karies än läskfri.

Sockerdrickig Anjo i vardande …

Lösgodisauktionen som kom av sig

På väg ut från ICA såg jag en skylt. Lösöresauktion. Två besvikna öronjägare stod bredvid.

– Titta, sa en av dem. Det står lösöre, inte lösöron.

Den andre tittade skamset och lite lagom dyslexkstiskt rätt ned i marken.

Så dags hade jag förstås tappat intresset. En klart mindre lapp hade fångat min blick. Lösgodisauktion, stod det och så pekade en pil in i Gubberoparken.

Där stod hon, en av de tjocka godistanterna från Björkekärrs förflutna. Hon hade ett gigantiskt restlager och all tid i världen verkade det som. Sura bomber, salta pluppar, nappar, skumsvampar, sockerbitar, extra sega refreshers, bugg, dance, shake, jenka, riviga hallonhårdingar, punschpraliner – allt som behövdes fanns i hektolitermängder.

Hon plockade upp en liten salt karamell. Publiken, det vill säga jag och två sjuåriga flickor, tittade klentroget.

– Vad får jag för den här? Fem öre?

– Finns inga femöringar, sa jag.

– Tio öre, sa hon

Jag skakade på huvudet.

– Tjugofem öre, då?

Hon såg vädjande på mig.

– Det minsta myntet vi har är femtioöringar, sa jag.

– Okej, tio pluppar då. Får jag femtio öre?

– Tar du kort, sa en av de små flickorna.

Sen började det att regna och flickorna hoppade upp på sina cyklar för att cykla till butiken där godiset fanns i 170 gram lätta och fabriksblandade förpackningar.

– Kom tillbaka, sa tjocka tanten. Samtidigt försökte hon förtvivlat täcka över sockerbitarna som nu började likna en ohälsosam geggamoja.

– Allt är förlorat, sa hon.

Sen gav hon upp. Vaggade bort, flydde från länken till en förgången tid när man pekade genom en glasruta för att få blandade gotter för en femma. Precis vid portiken gick hon upp i rök och spreds för vinden med en svag doft av en godisbutik à la 1979.

En annan man i min ålder gick just då in i parken, drog in ett andetag och fick en förnimmelse av en lycklig barndom. Han log ett leende som normalt sett bara de små och oförstörda ler, visserligen bara för ett kort ögonblick, men ändå…

Jag fick en tår i ögat. Tanten dog fan inte förgäves trots allt. Sen började jag boxas med kajorna som anlänt och efter ett par rallarsvingar har jag nu säkrat en låda med femöres. Salta, dessutom.

I en annan del av Björkekärr

Det var väldigt många år sen, inser jag. Shellmacken och usla korvkiosken är rivna. Det är nya bostäder där macken stod. Spåntorgets köpcentrum är en pizzeria, en fruktaffär och en outhyrd lokal. Där låg ICA förr, med dåligt utbud och sämre kassörskor.

Lite nedanför stället där höga skorstenen stod har de byggt fler hus. När jag var liten trodde jag Frölunda hockeykeeper hette Göran Höghosta och bodde i den där skorstenen. Den är också borta, sedan länge.

Lustigt, när jag var i lekskoleåldern kändes skogen ovanför Smörslottsgatan som djupa skogarna. Nu känns den som en dunge. Mina gamla hus är lika fula nu som då. Flera sandlådor har dolts under gräs. Alla roliga lekställningar har rationaliserats bort. Istället står där en stiliserad skitpryl som bara en knarkare kan ha designat. Den stora rutschkanans plats har tagits av små gräsplättar och en cirkel av sten. Wow, kidsen måste vara överlyckliga. Fast, jag ser inga barn. Allt jag ser är några rödmosiga typer, samma typer som maximalt når fulaste kinan under sina utekvällar.

På andra sidan vägen, fler hus. Ångerberget hette det berget, eller kallades åtminstone så. Där fanns en grotta med ett silverkors – jag trodde en pirat hade gjort det. Fast, vad visste jag 1978?

Den helt nybyggda psykiatriska kliniken på Östra har krukväxter i de ljusa korridorerna. Växter slingrar sig lika vilt som patienternas tankar. Annars är det samma gamla sjukhus. Stället jag aldrig trodde jag skulle traska igenom igen.

Utanför KK sitter en höggravid tjej och röker. Kanon, ge ungen en god start…

Barnkliniken har vuxit med flera hus. Vården har skurit ned i alla år, men det blir fler och fler hus. Fast, fotbollsplanen är borta. Där lirade vi boll. Henke som försvann var med och Suntan. Han klättrade över staketet när bollen for ut och fick oss att känna oss tjocka. Tennisbanan är också väck. Bägge är besöksparkeringar.

Utanför tennisbanan brukade jag och Torbjörn samla stenar. Det var diamanter sa vi när vi kom hem ryggsäckarna fulla. Mamma trodde inte på det, vilket hon gjorde rätt i.

Parkleken har brunnit ned, sockertoppen är fan inte Hannenkammrennen och Stabbegatan är lika gammal som förr. Min rapande morfar bodde på 63:an och mittemot, på nummer 18 bjöd min farmor på saft och rabblade sitt telefonnummer jättesnabbt när det begav sig.

Jag delade reklam här, i många herrans år, fast för många herrans år också. Jag minns var skolfröken bodde. Hon hade en otroligt vacker dotter och en hund som alltid slet reklambladet ur lådan. I de äldsta husen fanns en damsalong som stank och förr fanns en pizzeria med videospel som kostade två kronor här.

Torget är nästan som förr. TV-butiken finns kvar – undrar om de lärt sig att reparera tv-apparater nu? Tobaksaffären var förr tobak, tips och fula leksaker. Idag är det Western Union och en bankomat. Matboden har blivit alltiallo-ICA med postutlämning. Gamla fruktaffären med tjocka godistanter har ersatts av en ambitiös frukt- och grönsakshall.

Rosendalsskolans berg är verkligen en knalle. Där läste jag vårdikter, vilket retade Pernilla, eftersom alla i klassen röstade på mina alster. Under bambataket spelade vi tennisfotboll. Någon historieförfalskare har ställt dit pingisbord nu. Sextiometersbanan har offrats för en skum plantering. Och bakom skolan bodde fröken Hartman. Vi lovade henne att aldrig röka, jag är nog en av de få som skulle kunna säga att jag står vid mitt ord fortfarande. På ängen slog jag Peter blodig för nästan trettio år sedan. Jag var domare i fotbollsmatchen, han rörde bollen – pang, då blir det så…

Jag viker ned bakom kyrkan, mot grusplanen. Målen har nät nu. Förr hade de inte det och då ville man inte göra mål, för då fick man springa ut i skogen och hämta läderkulan. Där fanns boffarna, det visste alla.

Lustigt, den lilla skogsbiten där har två dofter jag minns. Boffarnas limdoft (som aldrig var annat än imaginär) och doften av grillad korv under skogsmulleeran.

Nu går jag på en knastrande gång, stannar till för att titta på tre rådjur som undrar varför jag kommit tillbaka hit.

”Jag vet inte”, säger jag. ”Men nu är jag på väg hem”. Sen går jag nedför backen, skymtar Härlanda Tjärn och viker åt höger. Mot Olskroken.

Bort från lyckliga år, som dock är svunna. Precis som mitt Björkekärr. Det där är inte min stadsdel längre. Den är fortfarande fin, men inte min. I mitt Björkekärr har tobakisten fluga och godistanterna är tjocka och säljer femöres.