Den andra fotbollssanningen

Jag vill berätta den andra fotbollssanningen. Den som inte handlar om att alla som går på fotboll är blodtörstiga monster som vill sparka in varandras ansikten.

Ett par rader bara, så att ingen tror att jag är världsfrånvänd eller på något sätt viftar undan problemen kring fotbollen.

Jag är medveten om att vi har problem, särskilt kring ett visst antal matcher. Upploppet i Göteborg natten till torsdagen är oförsvarligt. Bråket vid centralen i går kväll var bedrövligt att skåda och äcklade mig. Vi måste fortsätta kampen för att befria sporten från dylika brott. Det är supportrarnas, föreningarnas, förbundets, polisens, samhällets och naturligtvis även massmedias ansvar (de sistnämnda vet minst, men gapar högst, för övrigt). Ingen av oss gör tillräckligt, vilket blir sorgligt tydligt när det behövs hundratals poliser för att hålla isär risksupportrar till IFK och aik.

Men, låt mig nu berätta den andra fotbollssanningen så att inte vågskålen blir helt felbalanserad när ni funderar kring huruvida fotbollsfans är omänniskor eller ej.

Låt mig berätta om …

… den unge aik-supporter som promenerade framför mig till arenan och sedermera fick sällskap av en familj med aik-tröjor och därefter kärvänligt skrattade, gnabbades med och tråkade några IFK-anhängare och fick lika godmodiga tråkningar tillbaka.

… den glädje, passion och totala lycka som präglade arenan när Blåvitt gjorde 1-1, 2-1 och 3-1.

… sångerna, hoppandet, klappandet och engagemanget som gör Gamla Ullevi till ett fantastiskt tempel när det är riktigt stora matcher.

… besvikna aik-are på vägen från match som gratulerade segerrusiga göteborgare och fick klappar på axeln i retur.

… folk i matchtröjor från bägge lagen som stod och käkade snabbmat på centralen efter matchen och umgicks som den förkrossande majoriteten av fotbollsanhängare gör – fredligt och kamratligt.

… alla glada barn som hade målat sig i ansiktet och viftade med sina flaggor på väg till och från match.

… det gamla paret på bussen hem; de var cirka 80 år, han bar IFK-keps, hon läste ivrigt grattis-sms från när och fjärran och skrockade gott åt ett barnbarns meddelande att här ska firas hela natten.

… kramarna jag fick och gav i det lyckosaliga tumultet när Hysén springer 60 meter och trycker in bollen i nät.

… skratten med och hälsandet på vänner som kommit från bland annat Ryssland bara för att se den här matchen.

… alla som ropade Kom igen gubba’ och liknande.

… leendena på 13000 göteborgares läppar när de gick ut i den varma sommarkvällen.

… allsången till Snart skiner Poseidon innan avspark och efter slutsignalen.

… växelsången mellan kortsidan och kurvan där jag står; tusentals röster som samstämmigt uttrycker kärlek till laget på planen, kärlek och inget annat.

… de lyckliga ungdomarna i sina permobiler som tillsammans med sina ledsagare väntade på hemtransporten och log och skrattade våldsamt när klacken vällde ut på gatan sjungandes.

Det är den andra fotbollssanningen. Den vackra fotbollssanningen. Den jag älskar och den som får mig att gå på match år ut och år in. Glöm aldrig att den också finns när ni pratar om den fula sanningen.

För…

Jag älskar IFK Göteborg. Jag tänkte på det när jag gick förbi Hotellplatsen 2 förut. Där blev jag medlem i Änglarna och fick en pin av den tjocke tysken, herr Ruff med ballongmagen. Sen blev jag lite extra kär när jag läste att föreningens ordförande, Kent, inte direkt skrädde med orden om situationen på Ullevi. Och när jag kom in i butiken på arenan för att köpa försäsongskortet slogs jag av hur proffsig Sveriges enda riktiga fotbollsklubb är.

Sen gick allt åt fanders Papphammar-style. Den väldigt söta och skickliga butiksdamen log och sa hej.

”Hej”, sa jag. ”Jag ska ha ett förhudskort. Eller, jag menade inte det. Jag ska ha ett förförarkort. Nej, förintelsekort. Fan också, förlossningskort. Fan, jag menar förbannade-brudjävel-kort. Eller, det där menade jag verkligen inte. Jag ska ha ett försatskort. Aaaah, vad fan säger jag? Jag ska ha ett förbannatkort. NEJ! Ett förstörelsekort skulle jag ha.”

Då knackade supporterpolisen mig på axeln och gav mig tillträdesförbud på Ullevi i två år.

Jag måste lära mig att kommunicera med kvinnor. Det här håller inte.

Dagen D

Jag brukar sällan puffa för tidigare inlägg, men det jag skrev tidigare i veckan är än mer aktuellt i dag.

I dag finns bara i dag. I går och i morgon är ingenting. Det finns bara i dag.

Fem timmar kvar. I tiotusentals hem är det oro, laddning och osaliga andar. Det märks när man tittar ut på gatan. Det är mycket tystare än normalt. Om drygt sju timmar vet vi. Då är allt över.

Det är en märklig känsla av extrem upphetsning och tomhet. Det är närmast overkligt.

Har jag aldrig haft essentiell tremor tidigare, så har jag det nu.

Kom igen gubba’

Kom igen gubba’

90 minuter. Kanske lite tillägg. Allt som återstår. Vi mot dom. Det man drömmer om. Det man är mest rädd för. Längtan. Skräcken. Oron. Tron. Hoppet. Ångesten. Rivalerna. Hjältarna. De vackraste färgerna. De onämnbara. Gott mot ont. Änglar mot orcher. 29 x 90 minuter är glömda. Det är bara 1 november som räknas. Seger eller depression. Champagne eller cyankalium. Domaren blåser. Pulsen stiger. Bollen sätts i rullning. Läktarna vibrerar. Novemberluften är kall. Tätt sammanpackade. Vi mot dom. Vrål. Sånger. Gester. Frustration. Glädje. Intensitet. Besvikelse. Halsgropen. Magkänslan. Darriga ben. Tusen tankar. Nej. Ja. Nej. Ja. Nej. Ja. En för alla. Alla för en. Hästar. Hundar. Hjälmar. Spänning. Olust. Staket. Säkerhet. A. B. C. Halsdukar. Flaggor. Banderoller. Ståplats. Sittplats. Applåder. Sånger. Ramsor. Nidvisor. Göteborg vs. Stockholm. Sirener. Oro. Utfällda armar. Och motsatsen. Gamla. Unga. Kvinnor. Män. Alla är en. Blått och vitt. Överallt blått och vitt. 90 minuter. Det vi väntat på. Det Birro och marulkarna aldrig får uppleva. Det vi drömmer om. Det vi mardrömmer om. Vi mot dom. IFK mot aik. 90 minuter. En match. En seger. Vi vill fylla 19 på söndag. Kom igen gubba’. KOM IGEN GUBBA‘.

93

Något märkligt hände idag. Jag missade en Blåvittmatch och inte vilken match som helst – ett derby mot grönsvart. Det fanns dock inget alternativ för mig, jag hade en bultande huvudvärk, hostade, snörvlade och var skakig.

Det blev sjuksängen. Vilket var en bra idé till 92.59 sisådär, sen avgjorde Sella. Hade jag inte varit halvt knockad hade jag förmodligen slagit decibelrekord.

Fyra matcher till, det lutar åt avgörande mot aik 1 november. Jisses.

Hostan är kvar, men just nu kan jag stå ut med den. Den skaver inte lika illa för stunden.

2010 – en tillbakablick

Jaha, plötsligt är det 2011 och jag kan summera året som gick. Här är några milstolpar.

Januari – Högsta Domstolen fastställer domen mot The Pirate Bay. De fyras gäng får kåken och böter på 30 mille. Samma dag dömer Europadomstolen alla filmbolag att betala ut 400 Euro till varje vuxen människa i västvärlden som ersättning för all skitfilm vi betalat dyrt för i alla dessa år. Ingen överklagar den domen, alla är nöjda. Ja, förutom Magnum Coltrane Price som vägrar inse att han aldrig hade sålt någonting ens utan fildelning.

Februari – Svenskan blir officiellt andraspråk i Sverige. Som huvudspråk anges från och med nu sms-svenska. Alla lagar måste rymmas på maximalt 160 tecken, 140 om de ska kunna twittras. Brottsbalken får paragrafer i stil med: Om du dödar 1 person får du kåken lr vård.

Mars – Som en direkt följd byter Svenska Akademien namn till Svenneackis. Från och med i år ska nobelpristagaren meddelas på Facebook. Flera medlemmar avsätts. Till ny ständig sekreterare utses Tomas L***n. Han nominerar sig själv till litteraturpriset. 8.000.000 svenskar söker omedelbart kulturpolitisk asyl i olika smörsångsälskande Balkanländer.

April – Allsvenskan sparkar igång. Blåvitt vinner med 5-0 och sex personer grips för våldsamt upplopp. Alla är journalister på GP som förgäves försöker mucka gräl för att få ett scoop. Enligt uppgift står polisen bredvid och tittar på, samtidigt som de filar på debattartiklar som får Liftarens guide till galaxen att framstå som en realistisk vardagsbetraktelse.

Maj – Riksdagen debatterar det rätt korkade i att fira folknykterhetens dag på Kristi Himmelfärds dag när i stort sett alla kontorsnissar har klämdag dagen efter. En enig riksdag förbjuder klämdagen. Nämnda dag slår rekord med 93 % av arbetskraften sjukanmälda.

Juni – Som en fortsättning på ovanstående bestämmer riksdagen att Nationaldagen från och med nu inte är en helgdag. Däremot blir 7 juni en helgdag, så att folk kan fira Nationaldagen på rätt sätt – packade som örnar (citat ur beslutsprotokollet).

Juli – Marcus Birro kräver att få bli staty i sin hemstad och vill ersätta Karin Boye som idag står utanför Stadsbiblioteket. Göteborg & co funderar på om det kan firas med en langosstinkande festival. En mobb bestående av hela stadens befolkning bränner ned flera kvarter i västra Göteborg och lugnar sig först när Avenyn döps om till Glenn Strömbergs Aveny.

Augusti – 15 månader efter att Linda Skugge läste in sin gräsliga reklamspot på Spotify rapporterar tjänsten att 99,7 % av lyssnarna har tecknat ett premiumkonto som är fritt från reklam. Övriga 0,3 % spärras in på en nybyggd psykanstalt på Gotska Sandön.

September – På bokmässan ringlar köerna långa när den debuterande Göteborgsförfattaren Andreas Johansson signerar sin bok och skapar hysteri – det är lite rockstjärnestatus över 38-åringen. Mässan slår besöksrekord och en viss poet som tidigare flytt Göteborg för att alla är så sjabbiga mot honom rullas i tjära och fjädrar under allmänt jubel.

Oktober – IFK Göteborg vinner sitt andra raka SM-guld. gajs ramlar ur superettan tillsammans med aik. Alla skolbarn i Göteborg får en extra ledig vecka.

November – TV4 anordnar en stadskampsgala på temat – vad är bäst med november, Gustav Adolf-bakelsen eller Mårten Gås? Programledare är Peppe Eng. Patrick Ekwall är utsänd reporter i Skåne och i Göteborg försöker Martin Timell få kållarna att engagera sig. Det går sådär och till slut bedöms TV4 vara så usel att kanalen helt sonika förbjuds av en ovanligt klok regering.

December – I en märklig överenskommelse blir Lucia en kille och Jultomten förvandlas till tjej. Tomas L***n vinner inte Nobelpriset, det tillfaller Jocke Pirinen. L***n hotar att genomföra en ny sommarturné och det hotet får kommittén att ändra beslutet. Folket protesterar men hindras av militär anförda av självaste kungen. Kungen såras i slaget utanför Stadshuset och tror att han är i Örebro när hans livmedikus anländer. 90 % av befolkningen blir svinfulla på nyårsafton, varpå de lovar att sluta röka, börja banta och dricka mindre. Ett löfte som 200 % av dem garanterat bryter 1 januari 2011 när de ringer den lokala pizzerian och sen tar en återställare på kinan.

…inget märkligt år, på det hela taget.

Jag förlorade 3,2 miljoner idag

På väg till matchen mot postorderbönderna från Borås sprang jag in hos den lokale bookmakern.

– Hej, en dubbel. 100 spänn på att Blåvitt vinner med 5-2 och att jag – än en gång – får duvskit i håret under matchen. Vad är oddset.

– 320 000 gånger pengarna, sa bookmakern. Men, tyvärr är det spelstopp precis nu. Ledsen.

– Nåja, sa jag. Det är ganska osannolikt att det skulle inträffa. Jag har förmodligen sparat en hundring.

… nu känns det lite surt, faktiskt. De där 3,2 millarna hade suttit gott. Bättre än duvskiten satt i håret idag – och nästan lika bra som förintelsen av Hobbex FC…

Grattis på födelsedagen, älskling!

Idag fyller min älskade år. Min vackraste. Min enda. Min ständiga.

Vi möttes när jag var ung. Det var en bullerbyförälskelse. Jag hade rosiga kinder och bar en tröja som min goda smak förträngt sedan länge. Mitt leende räckte till Ulan Bator. Jag hoppade av iver över att få träffas. Det sa klick direkt. Och jag visste, visste redan då att det var vi. För evigt.

Mycket har hänt. Jag har gråtit av glädje i din närhet. Du har givit mig enorm njutning, men också visat dig från din värsta sida. Jag har skrikit ut mitt vansinne när du betett dig som en idiot. Men, förlåtit i nästa sekund när du visade varför, vad du än gör, jag är din för evigt.

Kärlek. Sorg. Glädje. Vansinne. Lugna kvällar. Bultande hjärtan. Everyday is like Sunday. Lördag hela veckan. Rulla hatt. Ett glas tetravin i en grässlänt. En kopp kaffe på piazzan i Milano. Tåg, båt, bil och buss. Resor. Hemkomster. Lyckliga och olyckliga.

Vi har suttit i solen tillsammans, ibland i – jag återkommer tydligen till det – olyckliga modetrender. Vi har frusit under vintrar där vi – varje gång – tror att långkalsongfritt i minusgrader är bra. Vi har dränkts av oktobers småspiksregnande. Vi har varit nyförälskade i många, många april nu.

Vi har rest så långt tillsammans. Alltid kära. Ibland lyckliga och rusiga, ibland olyckligt bakfulla och sjuka. Alltid tillsammans.

Det finns ingen annan. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Jag kommer att finnas vid din sida tills jag dör. Mitt sista hjärtslag i livet kommer att slå av kärlek till dig.

Idag ska jag fira din födelsedag, min älskade. Fira att du är världens finaste, vackraste och mest galna förälskelse. En psykos som aldrig blir till förnuft – och det är jag gôrpirrigt nöjd med.

Grattis på födelsedagen, IFK Göteborg.

Augustiavslut

Augustiljuset slocknade långsamt och stillsamt förut. Himlen var blå, med några ditmålade moln i rosa och ljuslila. I takt med att solen stack blev de alltmer blålila. Det var ett bra avslut.

Vi snackade om dig igår, C. Det var länge sen. En helt annan augusti. Du stod och hoppade på ett ben i Borlänge. Jag och Sverre hade lånat dina kryckor och fixat vägspärrar på huvudgatan. Ingen fick köra förbi utan att berätta en rolig historia. Fan, att du inte orkade längre. Det finns så många bra augusti du missade.

Vi snackade om G. Han försvann en vårdag som kunde varit en augustidag som idag. Världens gladaste fasad och Hisingens största skratt dolde en smärta som ingen förstod förrän efteråt.

Vi kom ihåg Ruffen som kallade oss pösar och spelade kort. Vi flinade åt Lasse som sparkade på en polisbil en gång. Erlandsson, som dansade med småtjejerna på klubben ända till han var urgammal, fick oss att le. Super-Dajla fick skålen, vår bästa ängel, vår älskade vän, vår Dajla…

Vi upplevde många augusti tillsammans, oavsett vad det stod i kalendern. Kom ni ihåg när vi smög fram till ett tält i en slänt och väckte det med hjälp av 100 sjungande blåvittfans? Eller när vi hade äppelkrig på en åker i en obestämd skånsk håla? Aten, Porto, Milano, Glasgow, Manchester, Timrå, Veberöd, minibussar…

Vi kom ihåg mycket igår. Inte patetiskt. Inte ledsamt. Inte längtande till flydda augusti, för jävlar vad många augusti vi har framför oss. Vi bara kom ihåg, stannade till ett tag och log…

Skål, änglabröder. Riv inte himlen nu. Vi ses om väldigt många augusti…