Utmaningen att skriva 100 blogginlägg på 100 dagar har hittills varit lysande och förödande.
Lysande för att den dragit igång en slumrande blogg – och även satt fart på annat skrivande.
Förödande för att den fått mig att okritiskt publicera vad som helst. Jag gillar tanken på att skrivskjuta från höften, men ibland ska det bli åtta inlägg om dagen, ibland kanske det måste bli en månads tystnad.
Och, det här med att tagga allt med #blogg100 har fått mig att agera fel. Jag skriver inte för att klara ett mål, utan för att jag har något att säga.
Kanske har jag det tusen dagar i rad, men inte för att blidka en hashtag. Jag har redan låtit mig styras av för många sådana.
Initiativet är grymt, det sparkade till mig, men i och med det här inlägget avslutar jag experimentet. Fortsättning följer – samma blogg, samma författare, en hashtag fattigare.
Vi hörs snart, det finns en hel del att skriva om som bara måste ut.
God afton!
Etikett: #blogg100
Ostbågar, twitter och falska pass
Det var länge sedan jag åt en stor påse ostbågar, fast jag egentligen inte ville – och kände en slags patetisk stolthet när jag förmådde mig hälla ut de sista bågarna i soporna hellre än att äta upp dem.
Det var länge sedan jag gav mig in i en helt meningslös twitterdebatt om saker som inte berör mig, med folk jag inte har någon relation med – bara för att jag visste att ett lätt nålstick skulle jaga in dem i en debatt mitt nick alltid skulle vinna.
Det var länge sedan jag stod och tvekade vid badrumsspegeln när jag skulle ut på dagens resa, funderandes på om jag skulle ta passet med namnet @AnjoGBG eller det där det står Andreas Johansson.
Det var länge sedan jag mådde så förbaskat bra som jag gör nu …
148 slag
Ditt lilla hjärta slog 148 slag i minuten i morse. Jag tror våra hjärtan slog 1000 slag när vi hörde dig, Svea.
I natt sparkade du inifrån din sovande mamma så att du väckte min själ. I gryningsljuset väckte du den inre solen, Svea.
Vi har fixat så fint till dig, förresten.
En barnvagn är på väg så att vi kan köra dig överallt.
Vi kommer att skaffa en stor, säker bil och sätta in en jättefin och trygg stol.
Din mamma syr saker, jag syr ihop annat.
Skötbordet, sängen och små, fina överraskningar är säkrade.
Och så tittar vi på lite sol nästa vinter. Du har inte upplevt dem än, men mellandagar kan vara mer långvariga än nio månader i en livmoder och då är söderut bästa lösningen.
Vi längtar, läser och pluggar så att vi ska bli så bra det går att bli, Svea.
Det är bara att anlända i maj.
Allt är förberett för dig, Svea. Allt …
Varför inte?
När du bygger en bro och ingen vill låta dig lägga sista stenen. Varför då skynda fram och åter med fylld skottkärra? Varför inte slå dig ned, låta tiden spela sin sång, och sen promenera över floden till andra sidan? Varför inte bara torrskodd kliva på den raserade brons fundament för att aldrig vända dig om och se den vittra sönder och sjunka?
Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.
När du sått en åker och ingen vill skörda höstens grödor. Varför då skyla dem mot regnet och offra ditt paraply? Varför inte låta dem sköljas bort, låta gyttjan kväva dem, och sen, när allt frusit, vandra över dess begravningsplats? Varför inte egocentriskt vandra till krogen i skogsbrynet där de inlagda grönsakerna aldrig surnar och där soppan är klar?
Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.
När du skrivit en förklaring och ingen vill höra dess punkt. Varför skrika den i motvind tills rösten flyr? Varför inte låta orden blekna, offra dem till arket de än gång föddes på så att någon annan kan beskriva samma ark? Varför inte muntert fatta pennan, låta den bli en del av din nästa trapets och kasta dig ut över nästa äventyr – som är både djupet och sitt eget skyddsnät?
Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.
Ljuset
Ibland kommer det som en gammal klok farfar med utsträckt hand. Linjerna i dess skrovliga handflata är lika djupa som dess omsorg och min tillit till det. Och det håller mig tryggt vart vi än går.
Ibland är det ett ystert barn, så nyfiket och oförställt. Dess oskyldiga leende är lika stort som dess tydlighet när det, om än just fött, vägleder mig.
Ibland knackar det på, försiktigt, som en kutryggig dam. Dess bultande och vackra hjärta är noggrant dolt under en regngrå, vindpinad och maläten kappa.
Ibland väcker det mig, som vore det en lekfull valp. Det sliter av mig täcket, viftar på svansen och glansen och glittret i dess ögon lovar evig kärlek i utbyte mot bara en liten stunds lek, en liten pinne kastad bara några få gånger.
Ibland smyger det in, som en försiktigt vakande mor. Det sitter stilla precis där det inte syns och väntar troget på att jag ska komma det till mötes när jag är redo, vaken och har dansat färdigt med drömmarna.
Alltid finns det, strax under huden, mitt framför ögonen, i nästa andetag och i tanken jag nästan aldrig kunde tänka förr. Det stannar tiden, men får livet att rusa framåt.
Nattetid dröjer det sig kvar efter att solen gått ned och riktar stjärnorna mot mig. Det viskar att om det tog stjärnornas ljus miljontals år att nå mig, så var väl min väntan – knappt 40 år – ingenting. När orden tystnat lyser de upp allting runt mig. I sin blekaste form visar det upp min vackraste ljuskälla och skuggan av det lilla stearinljus som ännu väntar på att tändas, men ändå skiner underbart.
Jag ler, blundar, men ser inte mörkret.
När modemet bråkade i min hjärna
Jag installerade höghastighetsmodemet i min hjärna för ett tag sedan. Det var fantastiskt. Plötsligt kunde jag sköta allt på direkten. Jag kopplade upp mig, läste mejl, twittrade, facebookade, visste vad kreti och pleti gjorde här och där när som helst – och visste till och med vilka okända storheter som gillade eller inte gillade det. Jag hade koll på allt som hände, såg de senaste klippen på min inre biograf, googlade och wikipediade för jämnan. Jag var allvetande, omnipotent, uppdaterad.
… och smärtan i huvudet tilltog.
Teknikern/doktorn gjorde alla möjliga tester på modemet, inget fel på det. Sedan gjorde de fler diagnostiska undersökningar och kom fram till att jag behövde en högre hastighet.
Näthatet hade vuxit sig starkare och mer utbrett, missunnsamheten och grälvilligheten hade vuxit exponentiellt, sa teknikern/doktorn. Smärtan kom av att det nu var så mycket skräp i mitt flöde att det tog över signalen som skickades ut från modemet och läckte ut i min själ. Det fanns mycket nätkärlek också, men de inläggen var svagare och inte lika uppmärksammade. Hade bara de fått samma uppskattning hade vi fått balans i signalen, sa teknikern/doktorn.
Behöll jag hastigheten skulle det tråkiga sippra ut allt mer och ta över min själ, som en cancer, en uppgivenhetens cancer som fick mig att antingen bli en av de som hatade hatarna eller helt enkelt slutade bry mig. Den enda lösningen var ökad hastighet, mer data, fler inlägg, ökad exponering. Skiten skulle inte försvinna, men den skulle flyga ut så snabbt och vara uppblandad med så mycket väsentligheter och oväsentligheter att den aldrig skulle hinna få fäste. Teknikern/doktorn verkade nöjd med lösningen. Det fanns förstås en baksida. De behövde mer kräm för att driva modemet och den kunde de bara få genom att ta minneskapacitet från min hjärna.
Jag tittade på honom. Skulle jag riskera att tappa det oinramade från barndomen? Var det värt att förlora bilden av lupindalar, sommarvägar med grässträngar, ishackandet och letandet efter diamanter (kvarts) i Björkekärr under tidigt åttiotal? Kunde möjligheten att lära, se, hänga med på nätet och uppleva mer slå ut den förnimmelse som kopplade doften av våren med en kavalkad av leenden inom mig? Kärleksminnena och förlustsmärtan? Lyckan som vuxit för varje steg jag tagit de senaste åren? Tänk om det försvann?
Å andra sidan. Med mer hastighet kunde jag alltid veta hur Benins flagga såg ut när jag var på en picknick. När jag promenerade i Skatås var det möjligt att veta vad klasskamraten som jag inte sett sedan 1988 gjorde och att det gillades av vår gamle granne som jag inte sett sedan 1989, men som jag vet har två barn, är skild, bor i Halland och har tappat allt hår. Jag kunde alltid glida iväg från tråkiga samtal med familj, vänner, kollegor och kunder för att klicka bort de senaste 498 olästa meddelandena i mitt rss-flöde – och samtidigt lägga till ett bra gäng nya bloggar att (inte) följa.
”Ta bort modemet”, sa jag. ”Ta bort det.”
Teknikern/doktorn sa att jag vred tillbaka klockan en massa megabyte och att jag missade extremt mycket.
”Ta bort modemet”, sa jag.
Efter operationen gick jag ut i skogen. Jag tog fram telefonen och tittade på den. Två pinnar, taskig mottagning. Jag var bortkopplad, men öppen på ett annat sätt helt plötsligt. Jag var inte ständigt närvarande, men min röst växte inom mig. Orden fick ett högre värde när de inte alltid kunde slösas på dumheter eller vrålas i det ljudisolerade och ekolösa skrikandets krater där alldeles för många redan gapade. Kanske hördes jag inte av lika många längre, men de som såg, läste och förstod det som skulle skrivas från och med nu skulle ta in mig hela vägen.
Jag har aldrig mått bättre.
Inbrott
”Polisen.”
”Hej, jag heter Anjo. Jag har haft inbrott i mitt undermedvetna.”
”Jaha, vad saknas?”
”Ingen aning. Men, kan ni komma och göra en brottsplatsundersökning när jag sover, för då brukar det undermedvetna verkligen visa allt det har.”
<KLICK>
”Hallå? Konstapeln?”
Ledsen lägenhet slår en signal
Min lägenhet ringde i natt. Igen.
”Jag saknar dig.”
”Det kan aldrig bli vi igen, sluta ringa mig. Jag lever någon annanstans nu.”
Sucken fyllde hela det tomma rummet jag lämnat, även om någon annans möbler stod där.
”Varför? Jag hade vant mig.”
”Jag med, kanske var det därför.”
”Om du vänjer dig vid det du har nu, då kanske du kommer tillbaka hit?”
”Jag kommer aldrig att vänja mig vid det. Varje dag är ny, varje stund en historia. Och snart blir vi föräldrar.”
”Babyn hade varit trygg här.”
”Jag var trygg där. Men, jag bodde där, här lever jag.”
”Jag hade kunnat tapetsera om mig, måla nya färger i tak och släppa in mer ljus. Bli mer levande.”
”Sluta.”
”Vad har den nya lägenheten som jag inte har?”
”Det är inte så enkelt. Den är ljus och fin, har walk in closet och inglasad balkong, men det är inte det som gör det.”
”Vad är det då? Är den större? Det är inte storleken som avgör.”
”Du var alltid tillräckligt stor för mig, du förstår nog inte hur mycket vemod du rymde.”
”Jo, jag tror det. Men du, nu när vemodet är borta, då finns det plats över för resten av dig.”
”Hade det bara varit jag så hade jag kanske trott dig, men då hade det inte varit sant ändå. Då hade jag känt vemodets sötma och låtit den bedöva mig. Det är inte bara jag längre. Det är jag och de jag älskar mest. Du fanns där i tolv år, men du och jag är en revy som är färdig, ridån har gått ned, publiken har gått hem. Förstår du mina mitt-i-natten-liknelser.”
”Jag hade rymt allas er glädje.”
”Ta det inte personligt, men nej. Man kan byta tapeter, slipa golv, måla om möbler, men du kan inte gnugga bort tiden som blött. De andra hade kanske inte märkt det, men jag hade sett det förflutna i vinklar och vrår. Minnena från de mörka åren hade minsann gjort sig påminda då och då.”
”Var det så illa?”
”Det var inte illa, ofta var det lysande i stunden, men det var inte vad jag längtade efter över tid. Jag har funnit allt jag önskat mig nu. Vi ska bli föräldrar, snart kör vi en Volvo och vår längtan stavas hus.”
”Det är en lycklig lägenhet som fått dig och ditt nästa hus kommer att bli lyckligt.”
”Du kommer att repa dig. Du är en fin tvåa, men inte min etta längre. Ta hand om de som bor där nu.”
”Hej då.”
”Adjö.”
En stund senare plingade det till i telefonen. Det var ett mms från min gamla lägenhet. Kom hem till mig, stod det under den här bilden.
Jag svarade inte, utan vände mig om. Teresia sov fortfarande och strax efteråt vyssjades jag till sömns av vår lägenhet. Jag drömde sant.
Det ska aldrig bli din värld, Svea
Jag ser ett uttryck för det som inte ska vara din – eller någon annans – värld, Svea. Den är så mörk att jag häpnar, fast jag visste ändå att den fanns. Just därför måste jag skriva till dig igen.
När du växer upp ska du få ta den plats du förtjänar, säga det du vill och vara den du vill vara utan att någon ska kalla dig så fula saker att jag inte ens vill tänka dem. Kvinnorna i filmen jag just såg har fått höra, läsa och uppleva bottenskrapet av vad vi människor kan säga till varandra.
Vi tänker inte be dig hålla tyst för att slippa det – tvärtom, vi tänker lyfta dig hela vägen så att du förstår att du är värd så mycket mer än vad hatet kan rasera.
Vi tänker låta dig välja dina egna färger. Välj blått om det är din grej, rosa om du vill, regnbågens färger om du älskar så. Vad du än väljer, berätta det med din egen röst. Den kan och får ingen tysta. När du föds är du vår prinsessa och hela vårt rike ditt, du får själv forma det och berätta hur du vill ha det.
Svea, du är en prinsessa, men ingen könsbestämd docka vars uppväxt, kläder och val är förutbestämda. Du ska få bestämma, tycka och tänka precis som du vill.
Vi vill inte få pärlor och paljetter och påhittade schabloner för vem du är och vad du gillar från andra. Du kommer att få välja mellan bollar och dockor – eller skippa båda två och välja något helt annat.
Vill du slita alla rosa plagg från butikshyllorna när du är stor nog att välja – då är det ditt val. Men, vi tänker inte leda dig in i en labyrint där klyschor och föråldrade ideal väntar bakom varje hörn.
Du ska få bli det du vill och förtjänar. Vi kommer att lära och förmana, skydda dig från faror – men ändå låta dig skrapa upp knän och skaffa en och annan bula. Och vi tänker aldrig låta någon få trycka ned dig för att du är du eller för att du är en tjej.
Ingens fega och anonyma tillkortakommanden ska få solka ditt liv. Ryter en kastrerad gengångare från debattens kyrkogård – var aldrig rädd, var aldrig tyst. Du kommer att klara det, för att du är du och vet bättre.
Vi kommer att lära dig allt det fina vi kan och tror på. Vi kommer att visa dig de hemliga stigarna som leder till naturens finaste gläntor.
Du kommer att få presenter, godis, mat, kläder och säkert en fräck cykel och de finaste skridskorna – men, du kommer framförallt få kärlek, en vettig uppfostran och chansen att upptäcka den värld som är din. Världen som ligger så långt bort det bara går från den döda värld där de anonyma hatarna och föraktarna bor.
Skulle de ändå knacka på och slänga sin sörja på dig, då vet du att du är starkare och att ditt varje ord kommer att applåderas så högt av oss att allt ont som någonsin slängs på dig drunknar.
Fram till dess tänker vi göra vad vi kan för att tysta det svarta, och stå upp för dem som inte ska reduceras för att de vågar tala.
Det här är dagens löfte, Svea. Om det är okej kan du väl sparka tre gånger inifrån mammas mage när vi kommer hem i kväll.
Kommer vackra ord från helvetet?
Kommer de vackra orden från helvetet?
Ibland undrar jag det. I afton satt jag i en hotellbar med en musiker. Vi snackade om förr, nu och i morgon. Jag tänker återkomma till honom om ett par veckor (stay tuned).
Men, det verkligt intressanta – och det jag vill stanna vid just nu – är varifrån de vackra orden kommer.
Både musikern och jag är älskare av melankolin. Det finns något vackert i lidandet, något som lockar fram orden hos mig och tonerna från hans gitarr. Han berättar om låttitlar, jag berättar om när C.F. ville starta en konstutställning där folk fick måla utifrån mina blogginlägg.
Plötsligt tänkte jag på tjejen – en ung begravningsentreprenör – som ville använda mina texter i sitt yrke.
Vad är det som gör att det jobbiga samtidigt är en förlösande kraft – en virvelvind som river fram det kanske bästa du producerat?
Jag tänker på boken jag skriver, som i så många år var så svår att få grepp om. Där jag nådde en nivå och bara kastades ned. Hur kom det sig? Jag var verkligen nere periodvis då. Kanske kommer inte de vackra orden från helvetet? Mitt helvete födde förvisso en mängd vackra ord, men på något sätt var de placerade i små bubblor som flög omkring, krockade och exploderade till intet.
Nu, när allting är underbart har det lossnat. Ändå är det en sökande bok, en frågande och tidvis sorglig historia. Mitt förflutna och min vilsenhet från då återberättad. Fast, inbäddat i ett fint nu. I mina andra projekt samsas optimismen med ett allt argare patos över felen i vårt samhälle – hur det som räcker och blir över, allt för ofta förnekas alldeles för många.
Kanske kommer vackra ord från helvetet för en del? Jag vet inte. Min himmel kanske är ett helvete för andra, vad vet jag?
I mitt fall kommer de vackra orden från himlen, trots allt. När jag går över ett regnigt Heden tänker jag: det är för att jag sett himlen lustfyllt blå, skrafferat blyertssorglig, kolmörk, stjärnkysst, morgonspralligt färgrik, fylld av ett regnbågsskimmer och så tonlöst grå som jag vet det.
Så skyndar jag på stegen, ivrig att slita upp datorn och flyga vidare … mot himlen.
Word up, Anjo 