Nedräkning och avslut

Ibland är den som en handboja, tiden.

Det är då du måste krångla av dig armbandsuret för att verkligen veta vad klockan är – vilken tid det är; om det är din tid eller inte.

Jag är där nu, på gränsen till det som komma skall – allt det vackra och spännande som väntar. Det är förväntningar och förhoppningar, det är nedräkningens tid.

Samtidigt smyger sig avslutningens skugga på. Det är så många farväl och stängda böcker som måste sorteras in i minnenas rum. Den där förslutna kammaren; hjärtats femte kammare där minnena bor.

När jag tittar på klockan tyngs handen. Nedräkningen pågår taktfast, men när ljuset faller på visaren, bildas en skugga som etsar sig fast där visaren nyss var. Jag känner en otillräcklighet. En ovilja att stanna kvar ens en tanke i det nuet. Jag vill vidare.

Jag behöver krångla av mig uret. Lämna det att ticka i sin egen takt och sträcka händerna mot framtiden och samtidigt smeka dåtiden ett ömt tack.

Det är en välsignad tid. Det är en förbannad tid.

Varje dag är en gåva och jag vill mer med den. Vara bättre överallt, finnas där ännu mer för Teresia som bär vår allt tyngre och allt ivrigare sparkande flicka.

Samtidigt längtar jag till Kanarieöarna, den ännu inte köpta resan med den ännu ofödda dottern och hennes mamma. Nästa vinters sol lyser redan starkare än de försiktiga förspel av vår som lyser upp det vackra jag lämnar om ett tag. Någon ler. En annan säger att jag inspirerar. En tredje skickar roliga kattbilder i ett försök att få mig att stanna kvar. Allvar döljs bakom skämt. Det är avslutningens skugga överallt.

När jag tittar ut genom fönstret, ser jag, bokstavligt talat, det som väntar bortom nedräkningen. Platsen där nya ord och ny energi flödar. Gatan där vi kommer att gå i sommar, vi tre.

Tiden går. Jag vill springa. Tiden håller mig kvar. Jag krånglar till slut av mig uret och vi sitter i sanden, Svea och Teresia och jag. Det är december. Avslutningens skugga är uppäten av solen. Nedräkningens tid är, för första gången för all framtid, ersatt av sekunder – ni vet den där tidsenheten som är så kort, men ändå rymmer under.

Jag längtar.

 

Klubb Olycksalig, fredag

Han släntrade fram till dörren: ”Ursäkta mig, är det här Klubb Salig?”

Dörrvakten skakade på huvudet. ”Nej, det här är Klubb Olycksalig.”

Killen nickade tyst för sig själv, funderade och ryckte sen på axlarna. ”Äh, orden slutar på samma positiva sätt, så det går nog bra. Och jag har letat för länge. Jag är hungrig och törstig. Jag går in.”

Dörrvakten sa inget, öppnade bara dörren och smällde igen den när killen gått in. Där inne var det redan överfullt, men ändå tycktes det alltid finnas lediga bord för en, så tanken på att sätta upp en skylt med texten fullsatt slog honom inte.

På andra sidan gatan låg Klubb Salig. Den långa kön av berusade, påverkade och spelat lyckliga människor var jättelång, men en efter en nekades de presumtiva gästerna av dörrtyperna. Nedslagna begav sig allt fler mot Klubb Olycksalig och möttes av en dörrvakt som inte ställde frågor, inte nekade, bara öppnade dörren i allt raskare takt.

”Det är unhappy hour till klockan 23.00”, ropade han ibland. ”En för två i baren.”

Klockan blev mer, och sen mindre när den passerade tolv, för att snart öka igen. Ända till gryningen – när sista beställningen togs och de som inte fått napp tömdes ut på gatan.

Killen från tidigare i kväll kom fram till dörrvakten. ”Vet du om det är efterfest någonstans? Kanske är Klubb Salig öppen än?”

Dörrvakten skakade på huvudet. Klubb Salig var stängd sedan länge. En och annan efterfestare trodde sig vara där, det skulle de tro tills de vaknade i morgon (eller egentligen senare i dag) och tog sig hem, men först efter att de tagit en återställare på Klubb Olycksalig.

Killen nickade och gav, lätt hopplöst, tummen upp till dörrvakten. ”Jag får väl leta upp Klubb Salig i morgon.”

Dörrvakten log inte, rörde inte ens en min. Killen vände sig om och gick nedför återvändsgatan. ”Vi ses snart”, viskade dörrvakten.

 

Olyckans vänner som missar lyckan

Kanske trodde jag att jag längtade och sökte lyckan när jag en natt låg på Norra Gubberogatan och stirrade upp mot himlen. I ena handen höll jag en påse med en rätt omskakad kebabtallrik. Jag hade snubblat nedför backen på väg hem från en lång kväll på Paddingtons.

Jag längtade inte, jag sökte inte lyckan – jag förträngde.

Orden fanns där förstås; nakna, sårade, vildsinta, beklagande, önskande, lätta att ta till sig. Men, de var inte mina, inte på riktigt.

Jag vet det nu, när jag har både lyckan och längtan – de jag inte hade den där natten då jag var på väg in i en tunnel och såg mörkret i slutet av densamma. Fast, jag misstog förstås mörkret för ett ljus. Precis som så många gånger tidigare.

Dock, lika tydligt och lätt som det var att ratta in min dåtid och ta till sig den – lika svårt är det, där radioskuggan bor, att ta till sig lyckan och längtan som nu finns.

Inte för mig. Jag gjorde high-five med vår ofödda dotter i morse. Nyss såg jag hur hennes sparkar fick Teresias mage att häva sig. Hon vill ut, hon längtar som vi längtar.

Jag vill skrika ut mitt nu, men ibland är det en mur i vägen. Det finns en tystnad mellan mig och vissa andra, en sorgens och längtans tystnad. Jag förstår den. Jag är inte arg eller besviken – det finns inte plats för det.

Jag har själv vandrat i den tysta ekodalen, men låtit min sorg förbli där och vågat mig ut i solen till de andra. Min sorg och längtan, min saknad och hopplöshet blev aldrig mindre av att uppsluka mig och alla andra – au contraire. Jag log när andra log, från botten av mitt hjärta, och lät smärtan löpa fritt på andra ställen och när annan tid var. Här, i den här bloggen, small det till gång efter gång, men jag tog mig upp – insåg att andras lycka var balsam och hopp, även för mig. Jag tog mina smällar och rasade nedför backar på Norra Gubberogatan när ingen såg och kunde tala mig tillrätta.

Nu har jag rest mig upp, det är min tur att berätta, skriva, le och andas liv i varje rad. Applåderna är många, klapparna och leendena likaså. Men, det saknas några leenden på första parkett och deras stolar är oerhört talande tysta och tomma.

Jag vill berätta och le med dem, men deras frånvaro är tydlig. De fanns här när jag inte var här, utan kanske mest här och där. De finns inte här nu. Vi delade olyckan, men när jag nått lyckan kan jag inte nå dem med min utsträckta hand. Det är synd. Men, jag kan inte le mindre för det; jag kan bara säga, skriva, visa, berätta och längta allt mer lyckligt för varje dag.

Jag hoppas att ni, någonstans och någon gång, läser det här och ler i smyg. Och att lyckan snart ler mot er också. Jag lovar att sitta på första parkett då.

Besserwisserns slut

Jag träffade nyss en besserwisser som inte visste bättre. Han hade precis kastat sten i ett glashus och stod nu där, iklädd kejsarens nya kläder. Fast han såg dem förstås som en präktig dräkt med både hängslen och livrem.

Han hade tvättad hals, var knappt torr bakom öronen och frös. Det sista förnekade han förstås, trots att han stod i ett sönderslaget glashus som mer påminde om ett luftslott.

Otroligt nog försökte han, trots detta, vända kappan efter vinden och vägrade inse att hur han än vände sig så var rumpan bar när det blåste snålt.

I ett försök att värma sin frusna lekamen hällde han bensin på elden, försökte släcka densamma med vatten när den flammade upp – vilket var lite dumt eftersom han redan hade gjutit olja på vågorna – och så exploderade allt i hans ansikte. Dessutom spred sig elden till det lilla som fanns kvar av glashuset och snart brann det i knutarna.

Till hans försvar ska sägas att han vägrade tappa ansiktet, till och med när det var bortbränt, och han slog inte ned blicken. Däremot var han för stolt för att titta upp och se saker som de verkligen var.

Han fortsatte att slå dövörat till, hörde vad han ville höra, och levererade än en gång den enda sanningen med kluven tunga.

”Så här är det”, sa han och klev i galen tunna, anade verkligen inte några ugglor i mossen och missade det fina i kråksången (det här med dövörat igen), eftersom han var fullt upptagen med att hoppa ur tunnan för att istället vada fram i ankdammen.

När han tog sig upp på stranden bestämde han sig för att både äta och ha kakan, och lyssnade inte alls till mig när jag sa att han bet i gräset och missade hela stycket. ”Vad vet väl du?”, sa han, gapandes efter mycket. ”Kom inte och mästra mig!”

Jag försökte förklara att det kokta fläsket på hans fältkök var stekt, men han viftade bort mig och hällde tyvärr ned det heta i magen, utan att ha is där, och brände sig något oerhört. Han bet ihop, låtsades som att det regnade – men solen sken även över liten tuva – och han bestämde sig för att gräva bort tuvan innan den stjälpte hans stora egolass.

Då kom en fågel och viskade i hans öra: du är snett ute. Han tog det rakt motsatt och såg kritiken som bakvänd och att fågeln hade pippi på något. Själv hade han, enligt egen utsago, vräkt tomtarna från sitt loft och fått skadestånd från dem i rätten.

Med fickorna fulla av den kortsiktiga vinsten från den rättegången var han förstås oförmögen att se att han hade något att förlora – och hoppade tillbaka ned i ankdammen för att fortsätta fiska i grumliga vatten. Han var totalt övertygad om att han, även stående i djup sörja, hade sitt på det torra – och det ändrades inte ens när han tog sig vatten över huvudet.

Jag borde egentligen inte lägga fingrarna emellan, men jag såg mellan fingrarna, och sträckte ut ett sista halmstrå, men det var ett strå vassare, så han skar sig och förbannade min idioti.

”Ska det bli bra får man göra det själv”, sa han och fick tillfälligt fast mark under fötterna. Men, då fick han förstås något på hjärnan, försökte vifta bort det med ett slag i luften, tog två steg, körde huvudet i väggen (och som ni kanske minns hade glashusets knutar brunnit, varpå hela skiten brakade ihop).

Besserwissern föll på eget grepp, fast nu föll han äntligen i god jord – tyvärr valde han då att gräva där han alltid stått, i samma gamla hjulspår. Till slut drog han sin sista suck, men inte förrän han vänt sig om så att han för all tid och evighet kunde ha näsan i vädret.

Fasaden, insidan och livet

”Jag fryser”, sa fasaden. ”Kan vi inte byta plats?”

”Jag vet inte”, sa insidan. ”Jag känner mig lite naken och sårbar.”

”Det är inte så farligt här, se bara till att stålsätta dig och bita ihop.”

De bytte plats.

”Det är så varmt här”, sa fasaden och sträckte ut sig i en av hjärtats kammare. ”Nästan lite väl hett. Jag behöver svalka mig lite.”

”Det är så mörkt här”, sa insidan och letade förgäves efter solen. Plötsligt kändes dess bomullshud som en dålig idé, särskilt som omgivningen var en enda stor taggtråd. ”Jag fryser, snälla fasaden – låt oss byta tillbaka.”

De bytte tillbaka.

Fasaden, i ilfart rest från det varma hjärtats rum, återtog sin plats i den kalla världen. Men, omställningen var inte vad den väntat sig. Den snabba nedkylningen av värmen fick den att spricka.

”Hjälp”, skrek fasaden.

”Jag kommer”, sa insidan. ”Lite härdad blev jag på utsidan, låt mig täcka dina skavanker.”

”Nej, rädda dig själv”, sa fasaden. ”Jag rämnar.”

Den föll i småbitar.

”Lämna mig inte”, sa insidan. ”Hur ska jag klara mig utan ditt skydd?”

Fasaden svarade inte. Den låg på marken, söndersmulad. Insidan tittade ut, blicken oskyddad.

Solen trängde fram, bärandes på en koffert. Ur den plockade himlakroppen fram en tunn klänning och gav till insidan. ”Varsågod, det här är livet. Bär det så är du inte naken.”

Insidan krängde på sig klänningen. ”Den är nog inte vattentät, jag vet inte om den skyddar mot hetta och kyla och den verkar lite genomskinlig ibland. Du har inget annat?”

Solen rotade i lådan och drog fram en liksäck. ”Döden?”

Insidan skakade på huvudet och speglade sig i framtiden. ”Jag väljer livet.”

Solen log, tog fram en sopskyffel, sopade upp fasaden och kastade ut den i rymden.

”När den faller genom atmosfären kommer folk att tro att det är stjärnor som faller och önska sig något. En ganska bra användning av förlegade fasader.”

Insidan svarade inte, kanske hörde den inte ens, för den såg just en stjärna falla.

”Önska dig något”, sa solen.

”Jag önskar att min nya, fina klänning aldrig krymper.”

Solen log och dröjde sig kvar ett oöverskådligt tag, trots att ett ankommande regntåg ilsket klappade på tillvaron och till slut förångades av den märkligt varma stunden.

 

… det har inte börjat regna än.

 

Den bortslarvade bron till Hisingen

Jag träffade politikern som aldrig nådde fram i dag, när vi väntade på spårvagnen i Brunnsparken. I väskan låg ett färdigt förslag till ny Hisingsbro. Förslaget hade slängts bort av en enig politbyrå på Gustaf Adolfs torg.

”Jag tänkte mig en bro från innerstaden till yttersta krokarna på Hisingen”, sa politikern och vecklade upp ritningarna. ”Se här, den börjar på paradgatan, går i en båge över älven och så sänker den sig ned likt en mångarmad bläckfisk här och där på ön. Ja, egentligen överallt där folk behöver få lite samhörighet och inte känna sig som om fastlandet skiter i dem och ser ned på dem som varande Hisingsbor. Vi är göteborgare allihopa, betalar skatt på samma sätt och så vidare.”

”Det måste bli en dyr bro”, sa jag. ”Vad kostar den egentligen?”

Politikern svarade, utan att darra på stämman: ”Ett par hjärtslag, varken mer eller mindre.”

Vi satt och tittade på ritningarna medan femmans spårvagn bytte skepnad vid hållplatsen. Folk som aldrig besökt mer än en ändhållplats gick på, där andra gänget gick av, och så for de vidare åt samma håll som alltid, deras vikt tyngde ner vagnen än djupare i samma spår som den gått i många, många år.

”Har du några förslag för Angered, Frölunda och andra ställen med stigmatiserade namn, men mängder av möjligheter?”

Politikern nickade och tog upp fler ritningar.

”Du får ursäkta trasslet, men mina idéer saknar röd tejp som håller ihop dem”, sa politikern. ”Det är kanske därför de aldrig tas på allvar i kommunhuset. Utan röd tejp riskerar de att trilla igenom de kommunala kvarnhjulen utan att malas sönder till en oformlig massa har vaktmästaren berättat för mig.”

”Var inte ledsen för det”, sa jag.

Vi satte oss och stirrade på förslag till linbanor som knöt samman Angered med Avenyn, Frölunda skulle få en ballonguppskjutningsplats som alltid fixade snabba kopplingar med City, från bortglömda hus i Björkekärr gick färgglada zeppelinare till Trädgårdsföreningen – en gång i kvarten, men med extra turer för pensionärer strax efter att Västnytt tagit slut.

”Det här måste kosta astronomiskt mycket pengar”, sa jag. ”Att binda samman en hel stad på det här sättet.”

”Det kostar några hjärtslag”, sa politikern som aldrig nådde fram. ”Några hjärtslag, en jävligt knuten näve och en kasse beslutsamhet.”

Litet lyckoinlägg

Det finns en korsning utan farväl, bara några minuter från vår dörr. Där börjar vägen jag går, var dag.

Jag vet att lyckan dör vid horisonten, där vägen tar slut, men när jag går där rör sig horisonten bort från mig.

Ju snabbare och gladare jag rör mig, desto längre bort tycks horisonten.

När jag vänder mig om, finns ingen väg tillbaka. Hon jag nyss kysst farväl är på sin lyckas väg, en där lyckan också tar slut vid horisonten. Hon är utom synhåll, men allt jag ser.

Hon springer nedför sin väg och kommer allt längre bort från horisonten hon rör sig mot.

Hennes lyckas väg är ritad av mig, precis som hon ritat min.

 

Jag har sagt upp mig

I dag gick jag till jobbet med en annorlunda känsla. Jag tänkte på Eldkvarns fantastiska strof: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

Det var inte jag som skulle gå sönder, däremot skulle det jag tyckt om sedan augusti 2009 gå sönder för att min himmel ska bli ännu blåare. Jag hade en positiv klump i magen. Nu skulle alla få veta att jag har sagt upp mig.

  • Men, vänta nu? Ska inte jag bli pappa i maj? Jo.
  • Ska jag verkligen passa på att byta jobb i samma veva? Ja.
  • Är jag fullständigt knäpp? Kanske, men det hör inte hit.
  • Vad ska jag göra nu, skriva klart romanen? Ja, men jag ska jobba också, fast på en annan byrå.
  • Men trivs jag inte här? Jo, alldeles förträffligt, men det är då du ska byta jobb – när du ärligt kan säga att du är på väg någonstans, inte springer från något.

Det är så märkligt med livet. Ibland händer inget, sen tar du på dig den vitaste skjorta du har – och då förvandlas livet ofrånkomligt till en ketchupflaska.

Från 1 januari 2012 till dagens datum har jag gått från singel och lätt modfälld till lycklig sambo som väntar barn. Och mitt i allt så säger det pang, bom, bang på jobbfronten för oss båda. Vi pratade om det igår – hur märkligt det är att allt händer på en gång, men att allt som händer oss nu är oss väl unt.

I mitten av mars lämnar jag det här jobbet för att hoppa på en ny utmaning. Det känns väldigt spännande, även om det också innebär ett stänk av vemod – inte minst eftersom så många här har berört mig så mycket under de senaste 3,5 åren.

En av dem, en fantastisk människa, kallade mig, i ett oerhört varmt meddelande, för den konstigaste personen någonsin. I sin rätta omgivning var det en del av ett fantastiskt betyg, bättre än alla intyg som någonsin har skrivits om mig i något yrkessammanhang. Folk har ömsom gratulerat mig och beklagat att jag försvinner. Det värmer.

Nu är det officiellt och det känns skönt att ha släppt nyheten. Nedräkningen har börjat och trots att jag älskar ord är det rätt roligt med den här typen av sifferexercis.

Dags att avsluta så bra det bara går … det är alla härliga kollegor och kunder värda.

 

Snack med snart anländ dotter

Kort fortsättning på det här inlägget.

”Hej, pappa!”

”Hej, Svea. Det är underbart att prata med dig.”

”Ja, jag har förstått att du tycker om mig redan.”

”Det gör vi båda. Det är så här, när jag träffade din mamma rann mycket av det som tyngt mig bort. Och när vi insåg att vi skulle bli föräldrar … tja, det var som om vi båda kunde dra två streck över det förflutna.”

”Var det så illa innan?”

”Nej, verkligen inte, men det blev bara så otroligt bra med ens.”

”Hur känns det att vänta mig?”

”Märkligt underbart, tror jag man kan säga. Din mamma bär dig inom sig, så hon känner och märker av dig hela tiden. För mig är det ibland lite mer svårt att greppa. Det är som om jag också är i en slags livmoder. Jag sparkar mot väggarna, förundrad och fundersam över vad som komma skall. Allt är underbart och varmt, men jag längtar efter att förlösas och få ta del av det nya livet. Det finns ett slags mödraskap mellan kvinnor när det är barn på väg, det är inte riktigt samma för blivande pappor. Mina vänner som har barn pratar sig varma om det, men det finns något mellan mödrar som jag inte märker mellan pappor.”

”Jag hör dig prata med mig varje dag.”

”Jag försöker byta några ord med dig så ofta jag kan.”

”Jag hör min mamma också. Hennes skratt är härligt – och så plingar det när hon går.”

”Det är hennes gravidsmycke, se det som en liten klocka som påminner dig om att vi är med dig och bryr oss gränslöst.”

”Det hör och känner jag, pappa. Varje dag.”

”Vi längtar efter dig, Svea.”

”Jag längtar efter er också, fast jag aldrig träffat er.”

”Din ankomst är planerad till 3 maj, då väntar allting på dig här. Du skulle se det vi skaffat och kommer att skaffa till dig.”

”Jag kanske blir försenad, sånt händer. Jag är inte så bra på klockan än.”

”Det är okej, vi vet att du föds i exakt rätt tid, prinsessan vår.”

”Vi ses då, pappa. Hälsa mamma.”

”Det gör du så bra själv varje gång du sparkar till, Svea, men absolut. Och du, sköt om dig tills vi ses. Du bor i den bästa lilla ettan utan balkong som finns, men vi lovar att toppa den så fort du kommer ut.”

Är Argageddon här?

Jag vet inte hur många badmintonmatcher jag sett där fjäderbollen varit en osäkrad handgranat. Allt uppfattas som hån. Alla rasar. För många läser in för mycket – och svarar för ilsket på minsta lilla mothugg.

Viktiga frågor – ta mäns våld mot kvinnor som ett av många exempel – försvinner i en orkan av allt hetsigare tjafs gång på gång. Istället för att komma framåt, kör vi samma visa om och om igen. Ett skyttegravskrig där sidorna slänger skit på varandra: PK, grottmänniskor, feminister, foliehattar, manshatare, kvinnoförtryckare, kärringar, vita kränkta män och så vidare.

Debattprogrammen på TV är verbala rallarslagsmål varje vecka; nätet fylls av bråk, tjafs och indignerade vendettor; det är alla mot alla, fastän ingen egentligen borde vara en motpart allt som oftast. Tjafs på Instagram leder till upplopp, mordhot och vansinne. Artikelkommentarerna i tidningarna är hatfyllda – fast, hatet är så vardagligt att det nästan inte ens känns laddat.

Dagstidningarna är för ofta enformiga gatumusikanter, som står och spelar samma gamla sång i samma gamla gathörn – refrängerna är fyllda av nödrim på temat rasar, hånar, chockar – och så får tidningarna samma gamla allmosor av folk som läser dravlet och blir förbannade på allt.

Vi rasar, vi kränks, vi är förbannade, vi gormar, vi gapar, vi hotar, vi svär, vi förbannar. Ett tåg som är tio sekunder försenat är ett världskrig. Allt är åt helvete. Twitter är max 140 tecken, men rymmer mer indignation än Jorden kan bära ibland.

En arg bloggare tycker att normaltjocka kvinnor är feta. Nästan alla andra blir arga på henne, förutom några som blir arga på de som blir arga – och kallar dem nyttiga idioter.

En annan arg bloggare toklackar på att hemlösa har mobiltelefon. Då blir alla arga på henne, och argast blir arga snickaren.

Vid horisonten står Argokalypsens fyra ryttare och väntar. Deras frustande springare vill spränga fram mot oss.

Det enda jag kan göra är att begrava min egen idioti – och istället slänga ut några fotanglar i form av smileys och like-symboler när ryttarna dundrar fram. Fast, fan vet om de hjälper – folk tycks väldigt arga på allt som är glatt och oförargligt också.

Varje gång bredbandet glöder känns det allt starkare i varje fiber – Argageddon är här.