Etikett: bra dagar

En helg som behövdes

Efter en dos existentiella funderingar behövde jag en helg utan tråkigheter och tid att vara själv – och, vet ni vad? Tor hör bön.

Fredagen tillbringades på gräset i Slottsskogen, runt ett bord på ett kontor i Linnéstaden, artistiskt kravlande över ett staket och därefter drickandes ytterst märkliga saker på Tranquilo. Malin, Anna och Ann gav mig grymt mycket perspektiv och fick mig att skratta mig trött. Lysande. Fortsättning följer. Jag tror inte att jag löste deras frågor om varför män är som män är dock. För övrigt, Slottsskogen är grymt så här års. Fidel Castro samlar tomburkar och plötsligt dyker det upp jazzband ur tomma intet.

På lördagen var det bad, revben som rökts i sex timmar, altanhäng och till sist en härlig bit entrecote. Allt i sällskap med bästa kollegan Jonas. Det är fantastiskt härligt med givmilda människor och vi njöt i fulla drag av att babbla om allt mellan reklam och Krav Maga i ett helt tyst och stilla sommarnattslandskap. Alla borde ha en vän som Jonas.

Idag lyckades jag haka på lillebror T, J och deras nyfödde son när det vankades fika hos storasyster. Kaffe och sen soffsömn för mig. Väcktes av en tvååring med mask som försökte skrämma mig. Sen intog Signe pianot, klinkade och sjöng, varpå hon slutade och skrek: klappa händerna. Lite mer taktisk vila och sen var det ännu mer grillat.

Min karma jobbade fan bra den här helgen… Och veckan som kommer lovar minst fyra tillfällen att dö av skratt. Enda motpolen är tvätt nästa söndag, men det är bra att få sortera strumpor så att jag kommer ned på jorden igen.

Spinning till lupindalen

I måndags lossnade bultarna på spinningcykeln när jag körde. Det var perfekt, för jag behövde det. Jag kryssade mellan svettiga tjejer, förbi inspirerande fröken Anna, ut genom dörren, förbi maskiner, stånkande och nyfrälsta träningsnarkomaner, ut, ut, bort, och tillbaka till förr…

Plötsligt fick spinningcykeln riktiga däck, ballongdäck till på köpet. Jag cyklade förbi igår, förra veckan, nollningen på Handels och stannade inte förrän jag rullat ända till Folkes lanthandel någon gång 1985 sisådär. Tina kom nedför trappan. Ljuvligt mörkhårig, solbränd och med de blåaste ögon jag hade sett på den tiden. Jag var 13 år och så kär som bara trettonåringar kan bli. Hon var minst ett halvår äldre än mig och tre år senare var jag fortfarande tokkär, men inte ett steg närmare henne.

Jag log åt ögonblicket, det är en novell idag, en text som kanske aldrig lämnar en låst byrålada. Sen cyklade jag ännu längre tillbaka. Förbi bönders gårdar, hus som inte var byggda då, ned på grusvägen mot mina föräldrars sommarställe. Jag var åtta år, såg sju ormvråkar över skogsbrynet och cyklade så fort jag kunde hem för att ringa GT.

Ett år tidigare, kom jag ut ur huset och cyklade, full av tankar och solsken, bort till svängen. Jag motstod frestelsen att ta mig till sandtaget – som då ännu inte var fullständigt utgrävt och bortfraktat – och vek istället av till höger. Längs en ganska grästät grusväg for jag, förbi en liten björkport, tittade inte i ravinen där bönderna dumpade gamla badkar, spisar och kylskåp, utan fortsatte ända till lupindalen. Där hoppade jag av cykeln, satte jag mig på huk, tittade ut över ett helt synfält fyllt av lila, rosa, vitt och andra trevliga kulörer. Och inget kunde störa mig där.

Lupindalen är bra ibland. I måndags var en hoppa-i-brunnen-dag. Inte ens en timmes spinning skingrade det störiga, det var först när jag körde rätt in i lupindalen som det lugnade ned sig. Då behövde jag inte försöka förstå det som är oförståeligt längre. Där kunde jag bara sitta på huk, som små pojkar gör, och gilla läget.

Jag behövde hoppa i brunnen i måndags och gjorde det. Sjönk, sjönk, sjönk och landade. Men, det var okej att famna mörkret ett litet tag – för oj vad det var skönt att älska med soluppgången dagen efter.