Etikett: Buddha

Dagen då buddhismen dog

I rätt många år har Buddha bott här i Olskroken och vi har vant oss vid att den glade tjockisen sitter under ett träd vid torget och mediterar. När man går förbi och slänger upp handen till hälsning svarar han alltid med klokheter som bättre än tusen tomma ord, är ett som ger fred eller högljutt plaskar bäcken, men stilla är oceanens djup.

På sistone har han dock förändrats och i morse hade han satt upp en skylt vid trädet: Buddhas kärleks råd givning.

”Du har särskrivit kärleksrådgivning”, sa jag. Han stirrade tomt på mig och ryckte på axlarna. ”Förgängligt är allt som är sammansatt. Vänta lite, något stör mitt väsen.”

Sen gick han bort mot en bil som stod i vägen för andra bilar som ville köra fram till trädet och få råd. Han knackade på sidorutan. När kvinnan i bilen vevat ned stack han in huvudet och skrek. ”Jag gillar zen, men hatar att min kund är sen på grund av en subba som parkerar illa, så om du kunde och flytta på din religiösa tyngdpunkt, som verkar vara den stora röven, så kanske jag kan nå nirvana, eller få mig något någon jävla gång.”

Kvinnan körde iväg med en rivstart som nästan dränkte hennes svordomar. Jag tog tag i Buddha. ”Vad fan pysslar du med, Buddha? Hur mår du?”

Han skrattade. ”Fint, äntligen. Jag såg mig i spegeln för ett par veckor sedan. Fet, fet, fet var det enda jag kunde tänka. Här har jag suttit i månader och mediterat och bara vräkt i mig skräpmat och vräkt ur mig skitsnack. När jag sa att tre ting inte kunde döljas och hänvisade till solen, månen och sanningen så ljög jag – fyra ting kan inte döljas, den här hör till gänget”, sa han och klappade sig på magen.

”Du bantar”, sa jag.

”LCHF”, sa Buddha. ”Jag har gått ner 8,7 kg på tre veckor. Jag börjar bli snygg och smärt och det diggar brallisarna.

”Men, varför har du börjat banta? Alla älskade dig som du var.”

”Varje mänsklig varelse är upphov till sin egen hälsa eller sjukdom och jag kände för att kunna titta ned och se min egen snopp och dessutom få lite action.”

”Men, ditt budskap och din filosofi är frid, snällhet och så vidare. Bantandet har gjort dig till en grinig och självisk kapitalist.”

”Att hålla kvar ilskan inom sej är som att ta brinnande kol för att kasta på någon; du är själv den som blir bränd.”

”Jag föredrog den gamla Buddha, du var fat and happy, nu …”

”… får jag chansen på brudar, okej? Jag kan snacka lite trams, dra till med flummigt jidder som får Coelho att låta som en tjugofemöresfilosof och sen är det rätt in i sängkammaren. Det är inte Nirvana, men varje gång det går så upplever jag lite deja vu och shangiri-la, okej.”

Jag tittade på honom. ”Du är bara yta, allt det du sade, allt jag trodde på. Det var bara fejk och skitsnack.”

”Grabben, du får ett råd gratis. Din uppgift är att upptäcka ditt nästa ragg och sen ge dig hän åt bruden med hela din libido.”

”Nej, din uppgift är att upptäcka din värld och sen ge dig hän åt den med hela ditt hjärta, det har du lärt mig”, sa jag och skakade Buddha. ”Du är inte en filosof, du är en kåt lyckokaka.”

”Killen, om du losade några pannor hade du kunnat ragga upp som jag. Allt som behövs är lite rundsnack och sånt. Du kan få låna min citatbok. Egentligen kan jag be dig dra, men jag delar gärna med mig av brudarna.”

Jag skakade på huvudet. ”Jag är bättre än dej, jag vet var jag kommer från.”

Buddha funderade lite. ”Rätt okej citat om man bygger på det lite, när sa jag det?”

”Det är Plura som skrev det”, sa jag och gav upp buddhismen. ”Från och med nu är han den ende kille med en rejäl mage som jag dyrkar.”

”Lyssna på mig så får du brudar”, ropade Buddha när jag gick iväg.

”Förr var du vacker, nu är du bara en analog nätdejtingsida”, sa jag och gick hem, slog på datorn och hittade detta.

Vad fan liksom?

 

 

 

Badminton med Buddha

Jag har kommit igång med träningen!!! The All Religions Fitness 24-7 Center i hörnet Kungsgatan-Mordor är platsen.

I dag började jag med att spela badminton med Buddha. En väldigt tråkig match. Jag servade och han satt på golvet och sträckte sig knappt efter bollarna. Det blev 15-0 15-0 15-0. Mina påpekanden om att han knappast brände tillräckligt för att gå ned i vikt på det sättet bemöttes med att han sket i det. Han kunde alltid åka stora vagnen hem.

Sen blev det squash mot Shiva. Lite tuffare, kan man väl säga. Fyra händer är rätt fuskigt och dessutom hade rackaren en grym slicad backhand, som kunde komma från rätt många olika håll.

Spinningklassen avbröts snabbt. Dionysos hade grundat lite för bra och kräktes redan under uppvärmningen. Den i vanliga fall snälle Balder hade köpt nya cykelshorts, lackade svårt och fick till slut brottas ned av Apollon för att inte slå fyllot från Olympen sönder och samman.

Step? Hopplöst. Amor stötte hårt på Pallas Athena, men av utmattning efter att ha försökt hålla takten som Hera drev upp, missade han grovt med sina pilar, varpå det istället flammade upp en het romans mellan Afrodite och Frigg.

Och bodypumpen var inte så lite pinsam. Mars, Ares och Oden försökte bräcka varandra genom att lyfta för tungt – varpå de slocknade efter en halv minut på bicepslåten och blev utskrattade av Idun och Siw.

Simträningen sabbades av att Moses delade poolen med jämna mellanrum och sen släppte på vattnet så att jag fick kallsup efter kallsup. Mitt försök att ta Baddaren gick åt fanders. Igen!!!

Lite tyngdlyftning med Tor slutade med att han tappade hanteln på foten och i vrede slängde Mjölner i golvet. En blixt och kortslutning. Totalt mörker.

Shiva kom tillbaka, lade händer över mina ögon och klämde mig på skinkorna samtidigt som han viskade: Gissa vem det är?

Ganesha dök också upp, med pannlampa och allt. Han ville leka blindbock på temat: gissa om du klämmer på snabeln eller snoppen. Ingen lockades av det. Möjligen Zeus, hans preferenser är ju lite knepiga.

Slutligen kom strömmen åter och efter en dusch bastade jag. Då kom Jesus in och vred upp temperaturen till 320 grader. ”Har man hängt på korset krävs lite mer för att rycka igång kroppen”, förklarade han.

Jag tror att jag ska byta ställe. Droppen var när jag vägde mig och Konfucius tittade på mig, skakade på huvudet och sa: Du måste sluta äta fortune cookies.

Meningslös djungel

I morse vaknade jag och sa: ”Från och med i dag är jag som alla andra. Jag är en människa. Nu ska jag äta frukost.”

Fast, det var som om min fantasi ville stoppa det här. Så den kontrakterade alla obetydliga typer på Jorden för att blockera min väg mot en förvandlingsfrukost. Först i ledet stod Klasse Möllberg och Martha Stewart, flankerade av birollsinnehavarna i den 47:e Beckfilmen, eller om det var Wallander.

Jag ville inte vara som dem, men var fortfarande sugen på normalitet. Så jag fintade Banarne och mötte Medusa. Hennes hår var små slingriga giftsnokar, det vill säga finansanalytiker och börsplacerare, som alla talade med kluven tunga. De skulle inte hindra mig, så jag högg av ormen som väste ”sälj”, men då växte två nya fram som muttrade om ”bonus oavsett” och ”insider”. Jag kastade en gammal upplaga av Nya Finans på golvet och resultatet blev en hjärtlös ormgrop som kringlade sig kring uttrycken hausse, baisse och annat.

Sen mötte jag fyra knallar med smort munläder. De visste inte riktigt vad de skulle göra nu post-Dagens Hushåll och viftade med fantastiska knivar, äkta skinplånböcker, skruvdragare och stekpannor. Jag viskade skatteinbetalning och så förvandlades de till små, blöta fläckar.

Några coverband senare närmade jag mig köket. Deras slaktande av John Fogerty avbröts när jag slängde en sprayburk med väteperoxid framför dem. ”Pax för att vara Janne Bark”, skrek den förste gitarristen och det initierade ett våldsamt bråk med både lavetter och plektrumklösningar.

De kommersiella tv-kanalernas inköpsavdelningar var nästa hinder, men de hade sina huvuden uppe i sina egna häckar, så jag hoppade bara över dem, som ett gäng töntiga plintar av mellanstadiehöjd.

En förkrossande majoritet av mina branschkollegor var nästa gäng att finta bort. ”Titta ett meningslöst reklampris”, sa jag och alla sprang som nackade höns mot en guldäggschimär.

Lätt svettig av den meningslösa djungel jag skulle leva i, men fortfarande full av längtan dit, såg jag slutligen köket hägra. Då tornade det sista och värsta hindret upp sig. Det var mitt alter ego som laddat en hagelbössa med absurda statusuppdateringar och tweets och siktade på mig. Han var fullt besluten att inte låta Anjo bli Andreas.

”Snälla, gör det inte. Låt mig skriva vettigheter från verkligheten om att jag ska hämta pizza. Skjut inte. Låt mig vara som alla andra och fylla världen med meningslöshet och strömlinjeformad kommunikation. Det är bäst för alla”, vädjade jag. ”Låt mig vända om och bli en av de jag just passerat. Låt mig bli en drönare.”

Han skrattade bara och tryckte på avtryckaren. En myriad av vansinnigheter slog in i min lekamen och inte ens min fantasiskottsäkra väst stod emot.

Telefonen ringde. Jag släpade mig dit och svarade.

”Hallå.”

”Vem är det”, sa Buddha från en solstol i Shangri-La.

”Anjo”

”Gott. Det var allt jag ville höra”, sa Buddha och lade på.

Nu ska jag äta frukost. Det blir blåbärspannkakor och bara jag och Darth Vader är bjudna.

Världsräddare

Jag har förstått det nu. Hur jag  ska få massorna att följa mig och göra det rätta

I USA krävs brittisk accent och att man berättar om fantastiska, otroliga, optimala och ultimata produkter på tv-shop. Då tänker alla rednecks: britt, Oxford, gentlemän, heder – jisses, jag lyfter luren och beställer en dammsugare för 19 dollar som är bättre än en industridammsugare för 2000 dollar. Om jag beställer nu får jag dessutom ytterligare en dammsugare på köpet.

I Sverige krävs det att du byter namn till något i stil med Om Mokshananda och säljer spikmattor. Då kan du få folk att vilja slå världsrekord på Gärdet – och dessutom lyssna på Agneta Sjödin.

Fantastiskt nog kan du också säga att du står för en österländsk filosofi samtidigt som du pryder startsidan på webben med göteborgsk humor av sämsta humor: piggar upp och taggar ner. Buddha goes Hagge Geigert liksom.

N.B. Jag har en spikmatta själv. Den är jättebra för avslappning. Jag gillar att ligga på den och fundera, landa efter en stressig dag. Däremot tror jag inte att den botar allehanda åkommor eller ger mig svaret på vad som väntar bortom universums slut. Men, den föder en del bra idéer – nu senast min idé att rädda världen. Jag är så nöjd.

Andreas Johansson duger inte. Jag tänker således börja med att byta namn Chakra Bon-Bons Plura Siddharta tänkte jag mig. Ett fint hybridnamn.

Sen tänker jag skaffa en bärbar dator, ett mobilt bredband (filosofiskt lagda operatörer får gärna sponsra), sätta mig under ett träd i Olskroken och skriva klokheter.

Jag räknar kallt med att de första lärjungarna dyker upp inom en timme. Inom fyra-fem timmar har jag en hel skock och minst en som har förlängningssladd så att jag kan ladda datorn, annars dör ordet globalt sett och jag blir en lokal hjälte.

Vi tar oss raskt iväg. Leta upp en kranbil som är ute och fixar gatlampor – det är mitt budskap. När ni gjort det ska åka med reparatören upp i luften. Ta er till ett fönster där en ensam människa bor, knacka på, gå in och krama den ensamma. Sannerligen, mina följare, förvandla alla kranbilar till krambilar. En fortsatt trasig gatlykta är en vinst om orsaken är ett varmt hjärta.

Sedan fortsätter vi till Gustaf Adolfs torg där Göteborgs bestämmare bor. Jag och mina följeslagare lägger oss ned på torget och formar texten: Ta inte ert förnuft till fånga – släpp ut det så att det kan verka fritt istället.

Blir vi inte så många som krävs för bokstavlig filosofi moonar vi helt enkelt kommunhuset. Det är ett filosofiskt motiverat sätt att visa sitt engagemang.

Efter det är det nog dags för lunch. Sen får vi se vad som händer. Jag tror att vi gräver upp hela Avenyn, bygger små öar här och där som bara gatumusikanter får bo på och förvandlar Götaplatsen till en plats för gräsänder. Från Konserthuset och Stadsteatern sprutar brödkanoner ut Barkis och Konstmuseet öppnar en ständig Salvador Dali-utställning.

Hmm… vad ska jag ha för färg på min mantel?

Gud

Tidigare i veckan snubblade jag över en uppmaning om att blogga om Gud. Tja, varför inte?

Låt mig direkt säga att jag tror på Jesus kärleksfilosofi. På samma sätt tror jag på Plura, Buddha, Nalle Puh och Kakmonstret. Men, också Abraham Lincoln som sa så här:

Det är inte antalet år i våra liv som räknas, utan livet i våra år.

Egentligen är det oväsentligt vem som sagt något, det viktiga är att vi försöker handla gott. Min tro är nämligen att Gud är summan av våra goda gärningar och bra tankar. På samma sätt är Djävulen summan av vårt mörker.

När din älskades läppar leker längs stigar som bara de får beträda. Ett gammalt par som går hand i hand. Det leende barnet. Trösten som ägaren av ett skrubbat knä får. Varm choklad serverad i en snödriva. Promenaden genom ett regn som regnar från alla håll för att någon behöver dig. Den fräkniga flickan som säljer majblommor på X2000. Allt det skapar en vackrare värld.

På samma sätt finns ondskan inom oss och förfular när vi släpper ut den.

För mig är framtiden ett oskrivet blad. Antingen skriver vi en vacker saga med gåspenna på det, eller så spyr vi ned arket med vämjeligt hat. Vi är Gud i den bemärkelsen, vi bestämmer. Det har vi alltid gjort. Det är min tro, och jag vägrar låta någon säga att jag har fel. Men, jag tänker inte säga till dig att jag har rätt. Du får tro vad du vill.

För mig är Läkare utan gränser lika vackert som en missionärs omplåstrande. Ett blomsterbuds ringande på dörren kan bringa ett lika viktigt budskap som prästen. Är en predikant bättre än altruisten, eller är det ingen skillnad? Jag tror att vi ibland sätter onödiga etiketter på saker så att vi inte ser det viktiga – godheten.

För mig är flickan som berättar att jag är helrätt när jag har haft en usel vecka Gud. Hennes ord är allt jag behöver. Tröst kan finnas i bibeln, men likväl i ett sms skrivet av ett vackert hjärta.

Det där är min tro, att allt betyder något. En bra låt på Spotify kan läka lika mycket som pastorns ord. Godhet graderas inte och framförallt har inte någon organisation copyright på ordet eller rätt att hävda att andras tolkning av ordet är fel. Den som säger att den äger sanningen är den största lögnaren.

Faktum är att Gud är mer lättsmält än de falska auktoriteter som verkar i Guds namn.

Mycket bra sker i Guds namn, jag älskar dem vars goda hjärtan gör att de ser de ensamma samtidigt som de blundar för våra tillkortakommanden. Tyvärr sägs också mycket skit i Guds namn av de som vantolkar, förfular och förvrider religionen så att det passar deras maktlystnad eller litenhet. De tar sig en rätt som aldrig är rätt och förstör något som i teorin är jättebra och fint.

För mig är det aldrig Guds vilja att vi attackerar det landet, det är små människors beslut. Min version av Gud klappar inte någon i ryggen och säger bravo när en granat sprängt en skola i luften så att flickorna och pojkarna dog innan de lärt sig alfabetet.

Min Gud kan mycket väl vara ”pappa” till en man som alltid låter barnen komma till sig. Däremot kan jag aldrig tro på att någon är kärlekens Gud om den inte ser kärlekens skönhet även när två kvinnor eller män tittar på varandra.

Så länge en kyrka köper tystnad för att undvika åtal om pedofili eller talar om att kondomer ökar spridningen av aids kan de inte i nästa andetag tala om kärlek och godhet utan att avslöja sig som falska profeter.

Det är synd, på mer än ett sätt, att en vacker möjlighet ska solkas ned av små människor.

Så, skapade Gud Jorden? Ja, som jag ser det skapar vi Jorden och förändrar den med varje handling vi utför. Skapades planeten av en högre makt? Jag har ingen aning, och det spelar mindre roll. Vi skapar framtiden, vi är allsmäktiga när det gäller den detaljen.

Vad händer när vi dör? Har vi en själ? Jag tror det och jag tror att vi träffar de fina som försvunnit en dag. Jag kanske har fel, men det kommer jag aldrig att upptäcka i så fall.

Nog pratat. Lite sömn nu. När jag vaknar ska jag till en version av paradiset, Skatås, och sen ska jag skriva ord som jag hoppas gör världen bättre. Det är mitt bidrag till skapelsen 21 juni 2009.

—

Slutkläm: Min syn på kyrkan har inget att göra med att jag blev relegerad från söndagsskolan på grund av ekivokt språkbruk eller konflikten i barnkören där jag hotade med avhopp om jag inte fick sjunga solo.

Slutkläm II: Pratar vi fotboll är Torbjörn Nilsson Gud, och det är däremot en absolut sanning.