Etikett: buddhism

Munken som frös

Det har varit en lång, hård, kall och så vidare vinter i Göteborg. Alla har huttrat, halkat, svurit och förbannat den. Ja, alla utom munken då.

Jag möter honom ibland när jag går till jobbet. Alltid klädd i den typiska buddhistiska munkklädseln. Okej, under vintern har han haft lite mer lager på lager och skippat sandalerna till förmån för riktiga skor. Två saker har däremot varit konstanta. Dels färgskalan, en blandning av brunt, brandgult, mörk senap och liknande, dels hans ständigt fridsamma uppsyn.

Idag såg han för första gången sammanbiten ut. Och, något så in i bänken frusen. Det fridfulla hade givit vika för den där plågade blicken vi alla har när vi inser att det är för kallt och för långt att gå, men vi kan inte vända om för vi har redan gått för långt.

Idag var det som om han slutligen insett att vägen till Nirvana knappast går längs Anders Perssonsgatan i Gårda. Åtminstone inte i slutet av februari när snön fått nog av kylan, dragit sin kos och bara lämnat ett kallt, grustäckt och själlöst helvete på trottoarerna.

Idag ville han slutligen ge stora korgen (Mahayana) korgen och istället gå över till den hittills okända buddhistiska inriktningen tropiska stolen (Merängärna).

Idag kunde inte ens hans övertygelse rädda honom från den ondska som SMHI:s trollkarlar pumpar in i Sverige mellan november och mars.

Det är nog lättare att vara religiöst och filosofiskt beroende på sommaren, tror jag.

 

Dagen då buddhismen dog

I rätt många år har Buddha bott här i Olskroken och vi har vant oss vid att den glade tjockisen sitter under ett träd vid torget och mediterar. När man går förbi och slänger upp handen till hälsning svarar han alltid med klokheter som bättre än tusen tomma ord, är ett som ger fred eller högljutt plaskar bäcken, men stilla är oceanens djup.

På sistone har han dock förändrats och i morse hade han satt upp en skylt vid trädet: Buddhas kärleks råd givning.

”Du har särskrivit kärleksrådgivning”, sa jag. Han stirrade tomt på mig och ryckte på axlarna. ”Förgängligt är allt som är sammansatt. Vänta lite, något stör mitt väsen.”

Sen gick han bort mot en bil som stod i vägen för andra bilar som ville köra fram till trädet och få råd. Han knackade på sidorutan. När kvinnan i bilen vevat ned stack han in huvudet och skrek. ”Jag gillar zen, men hatar att min kund är sen på grund av en subba som parkerar illa, så om du kunde och flytta på din religiösa tyngdpunkt, som verkar vara den stora röven, så kanske jag kan nå nirvana, eller få mig något någon jävla gång.”

Kvinnan körde iväg med en rivstart som nästan dränkte hennes svordomar. Jag tog tag i Buddha. ”Vad fan pysslar du med, Buddha? Hur mår du?”

Han skrattade. ”Fint, äntligen. Jag såg mig i spegeln för ett par veckor sedan. Fet, fet, fet var det enda jag kunde tänka. Här har jag suttit i månader och mediterat och bara vräkt i mig skräpmat och vräkt ur mig skitsnack. När jag sa att tre ting inte kunde döljas och hänvisade till solen, månen och sanningen så ljög jag – fyra ting kan inte döljas, den här hör till gänget”, sa han och klappade sig på magen.

”Du bantar”, sa jag.

”LCHF”, sa Buddha. ”Jag har gått ner 8,7 kg på tre veckor. Jag börjar bli snygg och smärt och det diggar brallisarna.

”Men, varför har du börjat banta? Alla älskade dig som du var.”

”Varje mänsklig varelse är upphov till sin egen hälsa eller sjukdom och jag kände för att kunna titta ned och se min egen snopp och dessutom få lite action.”

”Men, ditt budskap och din filosofi är frid, snällhet och så vidare. Bantandet har gjort dig till en grinig och självisk kapitalist.”

”Att hålla kvar ilskan inom sej är som att ta brinnande kol för att kasta på någon; du är själv den som blir bränd.”

”Jag föredrog den gamla Buddha, du var fat and happy, nu …”

”… får jag chansen på brudar, okej? Jag kan snacka lite trams, dra till med flummigt jidder som får Coelho att låta som en tjugofemöresfilosof och sen är det rätt in i sängkammaren. Det är inte Nirvana, men varje gång det går så upplever jag lite deja vu och shangiri-la, okej.”

Jag tittade på honom. ”Du är bara yta, allt det du sade, allt jag trodde på. Det var bara fejk och skitsnack.”

”Grabben, du får ett råd gratis. Din uppgift är att upptäcka ditt nästa ragg och sen ge dig hän åt bruden med hela din libido.”

”Nej, din uppgift är att upptäcka din värld och sen ge dig hän åt den med hela ditt hjärta, det har du lärt mig”, sa jag och skakade Buddha. ”Du är inte en filosof, du är en kåt lyckokaka.”

”Killen, om du losade några pannor hade du kunnat ragga upp som jag. Allt som behövs är lite rundsnack och sånt. Du kan få låna min citatbok. Egentligen kan jag be dig dra, men jag delar gärna med mig av brudarna.”

Jag skakade på huvudet. ”Jag är bättre än dej, jag vet var jag kommer från.”

Buddha funderade lite. ”Rätt okej citat om man bygger på det lite, när sa jag det?”

”Det är Plura som skrev det”, sa jag och gav upp buddhismen. ”Från och med nu är han den ende kille med en rejäl mage som jag dyrkar.”

”Lyssna på mig så får du brudar”, ropade Buddha när jag gick iväg.

”Förr var du vacker, nu är du bara en analog nätdejtingsida”, sa jag och gick hem, slog på datorn och hittade detta.

Vad fan liksom?

 

 

 

Ännu en morgon på ÅV-stationen

Mina förbrukade tidningar, bevisen på mitt temporära tillbedjande av halvfabrikat, snabbkonsumerade genvägar till middagar, konservburkar och annat skulle i morse förpassas till återvinningsstationen.

Vid pappersluckan stod en man och grät. Han tittade på ett mjölkpaket och snyftade när han kastade in den i behållaren. ”Jag minns när jag drack dig. Hur jag njöt av föreningen mellan dig, blodpuddingen och lingonsylten. Farväl.”

Vid plastbehållaren kryllade det av getingar, vilket sällan sker när det är minusgrader. Det här var dock satans jävla getingar. Någon av dem hade tydligen kommit över ett restlager med små, små rockar och därför överlevde de kylan. Och, med tanke på hur grilska de är när det är varmt och soligt kan ni ju tänka er hur jäkla jobbiga de var nu när de höll på att förfrysa gadden.

En kolhydratrik sångare stod och skrapade av lite kvarlämnad kebabsås från sina pizzalådor och sjöng högt och oljudligt Du får ingenting ta med dig dit du går samtidigt som han skyfflade in lådorna i behållaren.

Vad som verkade vara en filosof stod och tittade på en flaska. ”Vad händer med dig när du färdas in i detta mörker som väntar? Förs du in till ett nytt och okänt mikrokosmos? Må du bli en supernova”, sa han och släppte ner i flaskan i behållaren, vilket åtföljdes av ett kras.

”Det var som fan”, sa filosofen och tog fram en ny flaska, varpå han sa exakt samma sak som förra gången. Jag insåg att det inte var Aristoteles som stod där och vinglade. Möjligen Plakaton.

En för solbränd kille med för tjock guldlänk, för uppknäppt skjorta, för blonderat hår, för överdrivet tränade armar, för fula joggingbyxor och för vita tänder stod och flinade mot mig när han vräkte ner tomma förpackningar i pappersbehållaren.

”En blu-ray från B&O, en ny iPad, en ny 3D-teve på sextitvå tum, en kitchen-aid, ett set med Globalknivar … det var veckans köp, det. Vad har du köpt? Lättmjölk och lite böcker från Adlibris, du är inte så rik, du”, sa han med en för överlägsen svada.

”Materialism är inte vägen till lycka”, sa jag och antog min mest buddhistiska framtoning. ”Hur ser ditt inre ut? Har du ett rikt inre liv?”

Han gapade, drägglade, försökte säga något, hötte med näven och så exploderade han, bokstavligt talat. Jag dränktes i artificiella kroppsdelar. Kanske var hans inre liv inte rikt, men magsäcken av bambu och revbenen av rågummi hade nog kostat en del. Jag sopade ihop det som återstod av discokulan till man och hällde ned det i behållaren märkt med texten Ja, men herregud!

Sen gick jag hem och passerade den gråtande mannen som tittade på en tom förpackning. Den hade innehållit panerade kycklingnuggets. ”Vilken kväll det var. Vad fint vi hade det”, hulkade han fram.

Att sopsortera i Olskroken är i sanning ett äventyr.

 

Filosofi och extra sås

En lång promenad förde mig hem. Det gröna är på väg att ta över, sticker upp och undrar yrvaket om det är vår. Jag avslutade färden med att köpa en kebab.

När jag väntade störtade en mästare och hans lärjungar in.

”Se, tiden är relativ”, sa mästaren. Han pekade på pizzerians väggklocka. Sekundvisaren gick som den skulle från 12 till sex, men sedan hände något. Plötsligt stelnade den, tog ett jätteskutt framåt, backade till rätt sekund och så fortsatte den att leva vilt till den närmade sig toppen igen. Då saktade den in och tickade på rätt sätt igen.

”Så där är livet”, sa mästaren. ”Ibland går det som en klocka. Ibland lite som det vill.”

”Vad vill ni ha”, sa pizzabagaren.

”En vegetarisk familjepizza”, sa mästaren. ”Kan du vara säker på att inga mjölbaggar finns i mjölet. Jag helgar allt levande.”

Pizzabagaren bakade på. Mästarens noviser tillbad den magiska klockan. Själv misstänkte jag att batteriet helt enkelt var på väg att ge upp, men tänkte bara whatever…

”Var det bra, så”, sa bagaren.

Mästaren sänkte rösten. ”Kan jag få en burk med bearnaisesås också? Göm den väl bara, jag vill inte att de ska se den.”

Han pekade på sina studenter och lämnade över pengarna till en förbryllad pizzabagare. Burken med sås kom, och försvann i manteln. Sedan beordrade han två noviser att bära pizzan, fast i den här formen var den förstås livets hjul, till deras tempel.

Jag fick min kebab. Insåg hur futtig den var i skenet av livets oändlighet och beställde prompt en till.

Jehovas duvor

Första arbetsdagen och jag smög längs ån för att inte väcka änderna. De var dock redan vakna och uppenbart ilskna. Orsaken spatserade omkring på gångvägen.

– Shit, Jehovas duvor, sa jag.

En duva såg mig och kom fram med frälsning i sin blick.

– Allt är inte gräsänder som kvackar, sa han/hon/det. Har du läst om vad himmelen erbjuder?

Pippin höll en liten pamflett mellan vingen och kroppen. Med hjälp av näbben lyckades den flytta skriften till mina händer. Jag tittade klentroget på den.

– Vakteltornet, det var det lamaste namn jag någonsin läst, sa jag.

Duvan log (om duvor kan le).

– Min son, i himlen kan du flyga som en fågel, men bara om du släpper in oss i ditt hjärta. Du har förblindats av gräsänder, men de är inte himmelens utvalda fåglar. Varför tror du de jämt simmar i minimala vattendrag?

– Är det frälsningens belöning att jaga brödsmulor på Drottningtorget då?

Duvan log fortfarande (tror jag).

– Den som slita ont under det jordiska livet skola komma till ett överdådigt fågelbord och ändlösa fält proppade med daggmaskar, säger profeten Hacke Hackspett.

– Du får nog hitta alternativa sätt att frälsa mig – fågelfrön och mask var aldrig något jag önskade mig när jag var liten och fyllde år. Jag är mer pommes frites med korv-typen.

Duvan skakade på huvudet.

– Sannerligen, det är större chans för en struts att hitta en höstack i knappnålshuvudet än det är för dig att komma till paradiset.

I samma ögonblick slog sig en ormvråk ned på gången. Duvan bleknade.

– Yo, man, sa vråken.

– Buteo Buteo, sa jag.

– Rastafari är den rätta vägen, sa vråken.

– Jag följer dig, sa jag. Men, måste jag äta ormar?

– Nä, men himlen får väldigt mycket roligare färger när man gör det, sa vråken.

I samma ögonblick kravlade en gräsand ur vattnet och satte sig under ett träd.

– Du är…, började jag.

– Buddhist, sa gräsanden.

– Äh, vad fan, sa vråken. Vi skippar rastan, jag klär ändå inte i dreadlocks. Han hoppade bort och satte sig under trädet.

– Du som är gräsand, har du koll på bra röka, började rovfågeln.

Gräsanden ryckte på fjädrarna i en kanske-kanske-inte-gest.

Jag gick till jobbet och när jag gick hem satt de fortfarande där och log. Vråken med en fimp i näbben.

– Fan, ankan. Är det här nirvana?

– Nej, det är commerce utan filter, sa ankan. Det är bra skit.

Vråken nickade och jag kom på att jag från och med nu ska ta en annan väg till och från fabriken.