Språkhösten och befrielsen

Det är språkhöst i stan.

Högarna av tomma, vissna argument virvlar runt i hörnet av gatan, på väg in i en återvändsgränd utan byline. På något sätt försöker de ge sig själva liv en gång till. Vinden tar dem lite till, det låter som om kvällstidningspapper gnids mot skvallerpresspapper; för felaktigt vinklad trycksvärta möter uppblåst och substanslös trycksvärta i ett förödande, meningslöst möte.

Längre ned på gatan faller årets skörd av övermogna och konstlat inympade fikonspråk från träden för att ruttna på den bleknande mattan. Ljudet av de ofullständiga bisatsernas buzzwords när de sänker sig ned i stora svärmar över de förföriskt sockrade frukterna är öronbedövande. Glupskt tuggar insekterna i sig den tillsatsspäckade frukten, men inte ens tillsatser kan ge de ofullständiga bisatserna rätt näring och en efter en faller insekterna till marken.

Alltid lika starka i sin flykt svävar de rätta orden, de oöversatta och icke-anglifierade ursprungsorden, högt ovanför och ser hur buzzwordsinsekterna ber om lite mer cred. Hur de enkla lösningarnas mästare lönlöst sträcker sig mot ett redan förmultnat fikonspråk istället för att söka ett verkligt liv i de rätta orden. De som låter launcha, impacta, sustaina och så (inget) vidare skrumpnar ihop. De rätta orden lyfter mot himlen. Buzzwordsen tystnar, men snart väntar en ny kull som i detta nu svärmar på ännu ett ställe som ännu inte har sanerats.

Mitt på gatan står en man, så professionell att han kan stava ordet med två ff, å andra sidan är han också så noggrann att han kan spara in ett g i det ordet, så i slutändan jämnar det ut sig. Han försöker förtvivlat hålla ihop ett särskrivet CV som spretar åt alla håll och vars kritiska del vill låta vinden föra det lite vart som helst. Han har fickorna fulla med klyschor och floskler. Det tynger ned honom och han ser, utan att kunna ingripa, karriärs flyga åt ett håll samtidigt som möjligheter drar mot söder. Han sjunker ned på stresströskeln, så mycket mer sammansatt och stabil än det ord han tudelat tidigare. Hans särskrivna levnadsbeteckning flyger vasst vidare och sticker hål på alla bollarna han brukar hålla i luften. Han försöker samla ihop sig, men ger upp. Hur han än letar hittar han inte en enda vettig mening.

Vid gatans slut står en man. Han har just klistrat fast ordet Timothy’s på sitt butiksfönster. Den lilla bokstaven s gråter för att den känner sig utstött. Apostrofen förklarar att den längtar bortom ord och bönar om att hamna bortom rätt ord. Mannen som inte kan komma, men sätter punkt för alla diskussioner som ens rör vid ämnet, låtsas vara döv.

Jag tar av mig mina glasögon, putsar dem och tar på dem igen. Jag ser, i klartext, hur en lärare lastar för många regler på en liten flicka. Hon står med famnen full hela dagen och kvällen, oförmögen att befria pennan från skrinet där den ligger och jämrar sig. Först när natten kommer och fullmånen säger tittut efter att ha kikat fram bakom ett moln, släpper hon allt. Ordklasser, satsdelar, paragrafer och annat faller till marken med ett våldsamt brak. Flickan tittar på månen, skrattar, pekar mot den och säger: ”Bollmåne”.

Jag ler. Leken och friheten att göra vad hon ville överfaller mig. Jag ger mig utan strid och bakom mig bleknar allt oväsentligt som hör språkhösten bort. Jag tar flickan i handen och vi går ned längs en gång som både var och är …

 

N.B. Bollmåne myntades av grymma brorsdottern Amanda …

Reklamöversättare

När jag kom tillbaka från min semesterresa till London hade något hänt på reklambyrån. Det var en hel del nya människor anställda. Ja, det är inte så konstigt i sig, vi har vuxit rätt bra, men de var väldigt många och de hängde efter våra mest yviga kreatörer och projektledare som iglar. Jag förstod ingenting förrän ett kundmöte skulle till och en kreatör började förklara kampanjen.

”Ja, alltså. Vi har tänkt outside the box”, sa han och då sträckte sig igeln fram och sa: ”Vi har alltså tänkt utanför ramarna.”

Kreatören fortsatte prata, till synes oberörd av de små avbrotten som inträffade gång på gång.

”Vi vill ju få en hög liking”, mässade han.

”Vi vill att den ska bli omtyckt”, flikade igeln in.

”… och det är ingen bullshit …”, drog kreatören till med.

”Inget struntprat, alltså”, sa igeln.

”… men above the line behöver även below the line”, slängde kreatören ur sig.

”Vi gör inte bara stora saker, vi tänker på er försäljning ned på hyllvippenivå också”, sa igeln.

”Branding 24-7 is da shit”, sa kreatören.

”Vi gör inte bara en punktinsats, vi ser till att det händer saker med varumärket hela tiden”, sa igeln.

”När vi är med så är det all about creating buzz not buzzwords”, klargjorde kreatören.

”Vi skapar intresse för produkten istället för att snacka fikonspråk”, sa igeln.

Och så fortsatte det i en dryg timme innan kreatören och igeln tystnade. Kunden tittade på dem, nickade och applåderade. ”Det här är kristallklart, genomarbetat och smart, vi köper rubbet”, sa han sen.

”Yes”, sa kreatören.

”Ja”, sa igeln.

Och jag lutade mig tillbaka med ett leende på läpparna. Vi hade anställt reklamöversättare som simultantolkade våra presentationer. Vilket jävla genidrag.

 

 

När skämskudden brann

Hur jag än vred och vände på den var inte skämskudden bekväm. Jag vet inte om jag använt den fel, för mycket eller om det bara var ett dåligt köp, men jag var tvungen att göra mig av med den.

Jag reste mig ur soffan och trampade på något, böjde mig ned och hittade en tanke som helt i onödan hade hamnat utanför boxen. Med en suck plockade jag upp den, ytterligare för många liknande grejer och en massa röda trådar som inte ledde någonstans.

Det var lika bra att städa rejält, tänkte jag och proppade ned allt i skämskuddens örngott. Där hamnade också en del idéer som inte brydde sig om de gick att utföras och plötsligt insåg jag att det var dags att kasta alla buzzwords som jag skrivit med mina kylskåpsmagneter. Klockrena koncept som var unika, benchmark och det nya svarta åkte också ned i örngottet utan snack.

Sen tittade jag på alla inbjudningar till allt mellan himmel och protest mot elpriserna, insåg att jag sagt nej tack till allihop och kastade ned dem. Samma väg gick alla statusar jag aldrig läst, oavsett om någon tyckte att mitt beslut var värt att gilla eller ej. Plötsligt stack jag mig på en av de där taggarna av mig som jag pillat bort från skitfåniga bilder. Hejdå med taggarna.

Hashtaggar utan affektionsvärde, vad ska man med sådana till? Ingen aning, örngottet nästa. Handboken i nettikett rönte samma öde. Synd att slänga en oläst bok – men för en gångs skull så var det jag som vände ryggen åt en bok och inte tvärtom och då finns det ingen vettig fortsättning på relationen.

Klådan i håret dök upp utan förvarning och jag slet fram avföljningskammen, fick bort lite irriterande löss samt några kvarglömda megafoner och lät allt hamna i örngottet som oansenliga flagor.

De där goda råden från coacher och vet-bättre-människor som jag använt som dörrmatta såg rätt anfrätta ut. Vid en närmare titt på dem insåg jag att kvaliteten var lika tveksam och dunkel, oavsett om de var inhämtade från fina gatan eller ett provisoriskt coffice. Äh, ned bland allt annat skräp med dem också.

Jag klippte av kopplingarna till kontakter jag inte använde, visste varför de fanns eller förstod mig på och slängde renset i örngottet.

Och ett gäng egensnickrade, men aldrig publicerade tweets överlevde inte heller rensningen (Varför? De hade dock-kläder, ju).

Till slut hällde jag på ett gäng rätt tradiga, introverta och enkelriktade flöden från min RSS-läsare som fyllning i örngottet. De stelnade snabbt och hindrade allt annat från att nå ut. Så knöt jag ihop paketet och drog till skogs.

Jag kopplade ned och av, dränkte skämskudden och allt runt den i tändvätska och fjuttade på brasan. En del av de som hamnat där var lite explosiva, men när jag vände ryggen till så var det som om deras veke slaknade och det blev bara några små och ilskna småpuffar som först fortplantade sig, men snart självdog.

Brasan brann kraftigt och värmen spred sig. Jag tvingades ta av mig dagens outfit och tänkte: ”vad fan det är gissningsvis vår”. Därefter hamnade outfitten i elden.

Utan skydd stod jag där, men sträckte mig ivrigt mot elden som förtärde, men på så sätt gjorde plats för nytt och egensinnigt liv.

Jag lät värmen tina mig och kände allt annat än … ja, ni vet – den känslan. Mina visslingar blandades med brasans sprakande och motverkade effektivt den där tystnaden som uppstår alldeles för ofta. Allt kändes helt normalt. Med det menar jag att jag visste att det skulle hända en massa konstigheter som aldrig på det där tröttsamma sättet skulle konstateras vara raka motsatsen.

Jag log, lämnade askan att tyna bort och gick rätt in i en ny historia fylld med exakt vad jag ville.

Jag samlar på skitsnackare

En fjärilssamlare gick omkring i Olskroken idag. Håven var tom, mungiporna pekade nedåt och hela uppenbarelsen var ledsamhet på två ben.

”Det är inte säsong för att fånga fjärilar”, sa han.

”Du kanske skulle skaffa en ny hobby, har du testat att fånga skitsnackare”, sa jag.

Han skakade på huvudet och jag förklarade att man bara behövde en håv. Därefter gick man ut på stan och försökte hitta folk som gödslade med bullshit, buzzwords, floskler, klyschor, allmänna sanningar (utan att ifrågasätta dem), uttjatade citat och babblade oavbrutet. Man fångade in dem och förvarade dem sen på lämpligt sätt. Just då gick ett praktexemplar förbi.

”Ja, Tom. You can’t do business sitting on your ass, om du fattar vad jag menar. Du måste tänka utanför boxen om vi ska ro i land det här”, pladdrade mannen.

”Perfekt”, sa jag, lånade entomologens håv och fångade in skitsnackaren.

(Ni kanske undrar hur man kan fånga en människa med en fjärilshåv, men skitsnackare är ofta rätt små, så det är lugnt.)

Därefter gick vi till mitt hem och via en ytterst hemlig dörr i garderoben kom vi till utställningshallen.

”Oj”, sa fjärilssamlaren när han såg ett hundratal ljudisolerade glasburar, alla fyllda med babblande typer. ”Det här är fantastiskt, berätta om din samling”.

”Den talar för sig själv”, sa jag och knäppte på högtalaren till den första buren där en journalist från vilken tidning som helst satt.

”Det är mitt publicistiska ansvar att publicera osanningar, det ligger i allmänintresset och vem är bättre än en journalist att avgöra vad som är värt att berätta”, sa journalisten och fortsatte att dräggla långt efter att vi slagit av högtalaren och gått vidare.

I nästa bur stod en reklamare och pratade om hur hans koncept var en hygienfaktor när man skulle vinstmaximera alla försök till ändringar som skapar synergier i verksamheten samtidigt som man vill få mer buzz, en rejäl hype och ett bra cash flow som även genererar den röda tråden.

”Jösses”, sa entomologen och upprepade det när jag förevisade några burar med:

  • En engelsk fotbollsspelare: ”Anything can happen, it’s a game of two halves. And, it ain’t over til the fat lady sings and it’s all about who knocks in the most balls at the end of the day at the end of the season.”
  • En tidstypisk fjortis: ”What the fuck, liksom. Han e så dum, va. Shit for brains, liksom.”
  • En politiker: ”Jag kan inte uttala mig i den enskilda sakfrågan, men … (jag utelämnar här 1249 ord med i snitt 16 bokstäver som kan sammanfattas med bla-bla-bla) … och därför hoppas jag att ni accepterar varför jag omöjligen kan uttala mig i den enskilda sakfrågan.”
  • En sunkig brudraggare: ”Fan, vilka snygga jeans du har, de skulle passa på mitt golv, gumman. Jag heter Rick, så vet du vad du ska skrika i natt.”
  • En väl rabiat typ: ”Män är djur. Män slår kvinnor. Män är svin. Män är onda. Män är missfoster.”
  • En tröttsam tjomme: ”Regeringen vill te Kanarieholmarna å få värme å ömhet. Släng daj i elementet sa ja’ te’ na. Fatta’ru, då blir hon både varm å öm, hahaha.”
  • En kille från en dejtingsajt: ”Jag gillar att paddla kajak, är 100 % seriös, ser bara till insidan och mitt motto är carpe diem.”
  • En av alldeles för många börsmäklare: ”Marknaden är glad, så börsen går upp, det blir all-time high idag. Va? Min förklaring till att börsen sjunker? Ja, marknaden är sur, lite orolig och övervärderad, så vi kan räkna med baisse på börsen. Okej, steg den igen? Ja, jag är helt säker på att det är köpläge nu, den här ökningen är långvarig och …jaha, det är fritt fall? Inte oväntat alls, vi har så många osäkra faktorer just nu. Jag skulle råda alla att sälja …”

”Herregud”, sa fjärilssamlaren när vi gått igenom allt. ”Det här får min hobby att verka så futtig, å andra sidan – det är inte storleken som räknas, va? Jag får vara nöjd med det lilla, eller som Cajsa Warg sa: man tager vad man haver.”

Jag svarade inte utan log bara mot min nästa utökning av samlingen …