När reklamare bygger hus

Att det blåser nya vindar i byggbranschen blev jag varse i Gårda i morse. Några våningar upp i det framväxande huset var det rejält tjafs. ”Aldrig i helvete”, skrek byggjobbare A. Han hade den stora bygglampan i famnen.

”Vi hade handuppräckning”, sa byggjobbare B. Han höll fram en kristallkrona. ”Alla utom du vill ha den här som arbetsbelysning.”

”Det är vinter ute. Den här är på 2×500 W. Hur mycket kräm är det i den där skiten?”

A:s fråga fick B att rycka på axlarna. ”Jag vet inte, men det är en klassisk och mjukt rundad boll i kromad stomme med helslipad kristall.”

”Harrejävlar”, sa A och skakade på huvudet. ”Det är kolmörkt, jag ska jobba sex våningar upp och allt ljus ska komma från den där. Glöm det. Var är fackets skyddsombud?”

”Här”, ropade en man och kom fram. Han tittade sig omkring. ”Var är konferensrummet?”

Byggjobbare A pekade på en hög gipsskivor. ”Vi kan sitta där.” Alla började att skratta. Facksnubben tog fram sin iPad. ”Jag beställer lite möbler från Svenssons i Lammhult. Under tiden kan vi fika en stund, gubbar och tjejer. Facket bjuder.”

Det fick byggjobbare A att lugna sig. ”Gött, klockan är ändå fikadags. Ska bli gott med en slät kopp.”

Det fnissades rejält i gänget och facksnubben log. ”Du kan få cappuccino, caffè latte, caffè americano, café solo, caffè freddo, doppio eller en caffè macchiato.”

”Underbart”, sa en av byggjobbarna. ”Jag är så trött på pressokaffe. Låter man det dra i fem minuter så tappar det sin spänst.”

Fackpampen öppnade en vagn och slog ut med händerna. ”Vad önskas till?”

Alla tittade på A som ryckte på axlarna. ”En ostfralla vore fint, eller kanske en med prickig korv om klubbkassan tillåter.” Det föranledde ett nytt asgarv. Fackkillen hakade på, men kom på att han jobbade för alla medlemmar, stoppade mobbningen och berättade om dagens utbud: croissanter med val av fyra sorters marmelad, briocher, levainbaguetter med ekologisk salami och brie från biodynamiska kor samt macarons i åtta olika färger.

Än en gång gick blickarna till A. Han öppnade till slut munnen och sa: ”Marmelad? Vad fan är det? Jag är grovarbetare. Jag behöver en patentmacka för att öppna ögonen. Jag behöver det här för att kunna bli en människa.” Med de orden drog han fram en rejäl ståltermos.

”Han är självmordsbombare”, skrek någon.

”Han har en bomb i näven”, skrek någon annan.

Och det ena ledde till det andra. Byggarbetare A knuffades ut från bygget och föll sex våningar ned, bara för att landa, något omilt, i en container.

Inom ett par minuter var det fullt pådrag med polis, ambulans och A förseddes med handklovar misstänkt för terrorbrott. När han fördes in i piketen vände han sig mot kollegorna. ”Även du, Ralf”, sa han. ”Vi har ju gått i första maj-tåg sedan sextiotalet, du känner mig.”

Ralf sa ingenting. ”Förlåt mig, Tommy. Du borde inte fått det här knäcket, det var inte din cup of tea. Jag skickar ett meddelande på fejjan sen.”

”Cup of tea? Fejjan?”, sa Tommy, med tårar i ögonen, och fördes bort av farbror Blå.

Samtidigt sladdade byggfirmans VD in, fick händelseförloppet berättat och tittade på Ralf. ”Du är förman, hur fan kunde det här hända? Vad är det här för jävla arbetslag?” Han pekade på byggarbetarna som stod där i flång nya vinterjackor, nyputsade kängor och fläckfria blåbyxor.

”Du där”, skrek VD:n och kallade fram en. ”Kan du hämta en spikpistol?”

”Visst”, sa killen och drog fram sin iPhone. ”Heter appen spikpistol, eller?”

VD:n suckade och vände sig mot Ralf. ”Jag bad dig fixa ett gäng som kunde få jobbet gjort utan jidder, vad är det här?”

”De gjorde en väldigt bra presentation, chefen. Massa fina pannåer och en casefilm som visade en känsla av boendekonceptet, väldigt nyskapande.”

”Vi bygger hyresrätter för allmännyttan, inte ett jävla utopia”, sa VD:n. ”Herregud. Hur fan kunde du anlita en reklambyrå som byggarbetare?”

Ralf tittade ned i marken. ”De hade lägst timpeng.”

VD:n tryckte upp honom mot väggen. ”Men, hur många timmar har de offererat?”

Ralfs svar att det var omöjligt att veta, att det fick ta den tid det tog så att konceptet verkligen fick full genomslagskraft, höll på att ge hans chef en hjärnblödning. Och inte blev det bättre när en av byggarbetarna harklade sig.

”Ja”, väste VD:n och vände sig om.

”Jo, om inte huset blir bra, så gör vi om det. I våra priser ingår alltid tre korrektur.”

Jag skyndade mig därifrån, fullt förvissad om att den krock som sker mellan reklam och bygg i min familj var ytterst trevlig i jämförelse med den machiavelliska avslutning på fikarasten som snart skulle ske i Gårda.

Älska din nästa

I går läste jag några rätt besvikna meddelanden från en person som jag förvisso bara träffat en gång, men som är en av dem med störst hjärta på nätet – Abbes pappa.

Han har nyligen fått bygglov, men så överklagade den granne som tidigare satt sig på tvären och vips så var det hej då med det bygglovet.

Det fick mig att fundera lite på det där med min nästa. Vi förfasas över att folk är xenofober, upprörs med rätta över att kommuner inte tar emot ensambarn, men det finns en väldigt annorlunda främlingsfientlighet och njugghet i vårt land.

Den stavas grannar. Vi glömmer gärna den småaktigheten, förutom när den blir trash-tv med Aschberg.

Det är överklaganden, millimeterrättvisa, knivhugg i din rygg, baktalande och så vidare. Det är ogina ageranden och brist på kärlek och omtanke som gör mig mörkrädd emellanåt.

Ibland undrar jag om det är så sorgligt att vi när vi bosätter oss någonstans per automatik tror att vi äger hela världen.

Jag har själv blivit utskälld när jag skrev reklam för JM. En granne till ett blivande område i Lerum kallade mig det ena och det andra. Vad det våldsamma brottet bestod i? Att 18 hus skulle byggas där han brukade gå omkring. Fruktansvärt nog skulle andra människor få dela hans del av världen. Och takvinkeln var ju fel – det hade jag ju kunnat förstå om jag gått i matte, fick jag veta (om än inlindat i svordomar).

Handen på hjärtat, jag är helt för rätten att överklaga och göra sin röst hörd, och det har stoppat en del galenskaper, men ibland går det för långt. Demokratin möjliggör en egoism och småaktighet som gör mig illamående.

I den här staden stod Friggagatan som ett dödförklarat fyllo i flera år. Varför? Eviga överklaganden om förstörd utsikt och Gud vet vad. Till slut tog samhället tag i det och över 500 nya hem kan nu skapas. Bostäder, servicebutiker, jobb, utveckling – något som försenades i flera år för att någon bara brydde sig om sitt.

Igår hörde jag besvikelsen i orden från en man som inte vill störa, bara få samma hus som de andra i området. Ett hem för sig själv, sin fru och sina två killar. Men, nej – så kan vi inte ha det. Om jag redan har det så ska jag förstås sätta käppar i hjulet. Egoism, småaktighet och litenhet växer tydligen bra i vår klimatzon.

Fast, det kanske är bra med sånt här. Jag menar, Gud förbjude att det bor glada människor bredvid en. Då kan det här jävla landet förvandlas till något så vidrigt som Bullerbyn.

Det är synd om många av oss.