Gråzonsslaven

Efter ännu en dag som konvalescent och författare av storyboard begav jag mig ut för en liten nypa luft.

En man i en grå ulster stod och såg förvirrad ut.

”Himlen är kolsvart. Snön är så vit. Det är en absolut vinternatt”, sa han.

”Visst är det”, sa jag. ”Det är häftigt med insnöade bilar och människor, även bokstavligt talat.”

”Det är svart. Det är vitt. Var är gråzonerna? Var är det obestämbara och svenska? Var är lagom? Det här är ju absolut vinter, inga tveksamheter, inga säkerhetsventiler, krockkuddar, ombudsmän eller kollektivavtal som begränsar något. Det är vinter. Svart natt och vit snö. Var är gråzonerna?”

Jag insåg att det var en statlig byråkrat uppvuxen under folkhemmets glansdagar som förirrat sig från någon lustig katakomb och nu stod i Olskroken. Helt utan stöd av paragrafrollatorn.

Han tittade sig oroligt omkring på folk och hus som var extremt mycket vinter, rätt och slätt.

”Var är det där kontintentala och världsvana anslaget hos människor som just varit och druckit chai och nu ska kompensera det med att titta på friluftsteater med Eva Rydberg på tv? Var är alla Volvo 240 som ägs av folk som bara äter pannacotta och kan vin minsann? Var är tv-kannorna med latte? Var är lite av varje? Var är det som inte går att sätta fingret på? Var är folkhemmet med italienska kök och japanska knivar? Var är lagom? Var är det utslätade? Var är det normala? Var är mitt Sverige, mitt slaskiga och trygga Sverige? Var är Bullerbyn plågad av höststormar och hundnedpissad kramsnö, men ändå så mycket Bullerbyn? Var är mitt land?”

Jag funderade lite och gjorde sen det enda rätta. Jag gurade honom. Grundligt.