Hela Sverige är en komplott

”Det här landet är på väg rätt ned i ett bottenlöst träsk”, sa jag. Vi satt och drack kaffe, svart och slätt, jag och byråkraten. ”Det är nästan som om det var en slags komplott.”

Han hostade till och spillde kaffe över hela sig. ”Hörru, Anjo. Jag glömde nästan, det är en ny influensa på gång, här får du ett piller som skyddar dig.”

Jag tackade, tog pillret och stoppade det i munnen.

”Allt okej?” Han tittade på mig.

Jag log. ”Det är så avslappnande, nästan som om jag domnade bort lite. Vad är det i pillret?”

Byråkraten tittade på mig. ”Pacificeringsvaccin. Vi kan inte ha medborgare som ser samband som du hotade att göra.”

Jag fnittrade. ”Vad menar du?”

”Nu kan jag säga det, nu är du säker. Allt ÄR en komplott, Anjo. Allt i det här landet är styrt av oss. Allt görs för att svensken bara ska fortsätta i ekorrhjulet och avundsjukt se på omvärlden. Oförändring är det enda beständiga om vi får styra.”

Jag tittade fånigt och tomt på honom.

”Tänk om folket hade tänkt och utvecklats, hade byråkratin då funnits kvar? Hade man accepterat långbänkar och statliga utredningar som utreder andra utredningar och lämnar förslag som sedan bordläggs i små lådor fastsatta på undersidan av långbänkarna?”

”Pressen är ju er i hasorna?”

”Bitch, please … Tidningarna skriver om bantning, kändisar och skit. De lägger mer tid på att sätta ihop ordpar med chockerande ingredienser än att granska oss. Det var länge sedan vi pacificerade dem.”

”Teve och radio då?”

”SVT och SR är anställda av oss, TV4 tittar sig i sin egen reklamnavel och funderar på om man kan bryta reklamen för reklam eller sälja reklamutrymme i andra reklamfilmer. Trean och femman är ambitionslösa och skulle någon där få tanken att kolla oss så skvätter vi en programidé à la dvärgar som är fångade i långa människors kroppar och bara kan få stånd om de tittar på sig själva i bakvända förstoringsglas – pang, så slipper vi dem i några år.”

”Men, kungen vet väl vad ni gör, han är ju kung?”

”Den familjen är ett hologram, trodde du att de fanns på riktigt? De är bara avledande manövrar, Anjo.”

”Är alla politiker med på det här?”

”Om du visste vad ett berikat mineralvatten i Rosenbad kan göra 349 människor lättstyrda. Politikerna är marionetter och de följer våra manus. Skulle vi ge Reinfeldt Löfvens material och vice versa hade de inte märkt något och inte gemene man heller.”

Jag skrattade och klappade händerna. ”Vad kul. Är alla i landet med i den här kuliga leken?”

Han nickade och log. ”Börjar folk sticka upp så försenar vi tågen och kollektivtrafiken. Tänk hur många miljoner timmar som folk svär över tåg. Du förstår vilken utveckling som hade kunnat ske av landet om den energin lades på något konstruktivt. Det kan vi inte tillåta. Inte nog med att folk hade kommit i tid, de hade dessutom haft kraft kvar att vilja något. Skrämmande.”

”Fast alla åker inte tåg …”

”Alla köper pizza och har du tänkt på hur de alltid tar tio minuter att baka? Då har vi låst folk i tio minuter, fast en pizza tar 1,84 minuter att dressa och 4,23 minuter i ugnen, inklusive nedpackning. Hade folk handlat pizza på korrekt tid hade enormt mycket tid frigjorts för kritiskt tänkande. Nu får vi en dubbel fullträff, folk sitter tomma och bara väntar, sen äter de pizza och blir helt kaputt efter det. Och när de vaknar till? Är det då staten de vill utveckla? Nej, då är det träning och bantning. Perfekt för vårt sätt att styra landet om du frågar mig. Subversiva meddelanden i musiken på gym och lugnande medel i alla proteindrycker, vi har koll på det här.”

”Är inte utveckling bra?”

Han log. ”Anjo, vill vi förändras? Vad skulle hända om det lades full kraft på att jobba optimalt i stat och kommun? Tänk om man koordinerade resurserna så att de kunde fördelas på rätt sätt? Vad skulle hände om tjänstemän konkretiserade istället för att komplicera? Hur tror du att samhället skulle se ut om alla tog den raka vägen istället för att försena bygget så länge som möjligt?”

”Hade det inte blivit bättre?”

”Kanske i en naiv pastellkritevärld, Anjo. Men, inte i verkligheten. Hur skulle det se ut om folk plötsligt förstod hur vansinnigt bakvänt samhället är på många ställen och förändrade det till vad det kunde vara givet förutsättningarna?”

Jag ryckte på axlarna. ”Det låter fortfarande som bra, men vad vet jag?”

”Folk vet inget annat, Anjo. Hur kan vi, vi som förstått konsekvenserna av ett fungerande samhälle, tillåta alla att leva i en tillvaro där eftertanke råder? Där det viktiga är det stora, inte ens egen lilla position. Det hade kullkastat den svenska folksjälen. Svenskarna är ett köande, gnällande och suckande folk. Vad hade hänt om folk plötsligt uppskattade februari för att vägarna var sandade? Att de visste att samhället tog hand om de utslagna på bästa sätt istället för att spela det-är-inte-vårt-ansvar-pingis mellan olika instanser? Tänk om det fanns färre utredningar och fler resultat? Svensken hade inte klarat det. Allt hade förstörts, folk hade blivit … det här är skitjobbigt att erkänna, men alla hade blivit lyckliga, mer öppna och tillfreds med livet. Vi hade fått tid att leva och du vet hur ansatt pensionssystemet är. Folk hade levt längre, varit piggare och det hade blivit dyrt. Visserligen hade vi haft en bra resursfördelning och folk hade mått bättre, men det är oväsentligt. Allt hade ruckats på, hundratals år av byråkrati och bromsklossar hade förintats i ett nafs. Den risken kan vi inte ta.”

”Fruktansvärt scenario”, sa jag.

”Eller hur”, sa han och drack upp kaffet. ”Jag är glad att jag hann stoppa dig innan du hann förstå det här. Nu kan du fortsätta gnälla på priset på smör, sucka över SJ, snubbla i potthål på gator och leva som svenskar i alla tider har gjort. Istället för att fokusera på hur grymt allt kunde bli om alla drog åt samma håll kan du twittra om petitesser och gå med i facebookgrupper som vi styr. Det är vår kontroll som gjort det här landet till det strömlinjeformade Svenssonsamhälle det är och det tänker vi bevara. Och om fem minuter har du glömt vårt samtal och kan leva lyckligt ovetande i 79,8 år i snitt. Vi har blivit rätt bra på det vi gör, numera räcker det att visa en kvinna med hår under armarna, så glömmer folket allt i en vecka och hänger sig åt henne. Sånt gör vårt jobb lättare. Vi älskar när folket är fogligt. Alla passar in, ingen får sticka ut. Det är perfekt. Vi gillar det.”

”Vilka är vi?”

”Vi är de”, sa han. ”Mer behöver du inte veta. Vi är Sveriges beskyddare. Vi har stoppat landet från att falla sönder i en slags utvecklande anarki och optimering sedan 1880-talet.”

Jag spottade ut pillret som jag hade haft i kindpåsen och log. Han bleknade betänkligt.

”Fan också.”

”Då ska vi se”, sa jag. ”Om vi skulle ta och snacka lite om hur ni förstoppar sjuk-, psyk- och äldrevård, barnomsorg, skolan och …”

Tomten och förpackningsansvaret

Han sitter tyst i hörnet på Le Pain Francais i Olskroken – jultomten, i egen låg (något tycks trycka honom) person. Jag slår mig ned mittemot. Vi har en lång historia ihop, jag och tomten. När han vill prata, då ringer han alltid mig.

”Skönt med semester?”

Han skakar på huvudet och sippar på sitt chai-te. ”Det är ingen vila alls, jag har fullt upp.” Upprört plockar han fram ett dokument, ett skrynkligt papper, och ber mig läsa.

”Härmed åläggs Jultomten förpackningsansvar i egenskap av producent. Alla varor som han för in i Sverige ska han tillse så att förpackningarna till återvinns.”

”Fattar du vad det innebär? Jag levererar julklappar till miljontals människor. Önskelistorna är allt längre och girigare. Jag driver mina renar till vansinne och sen ska jag ta med mig tomlådorna hem? Vem fan kommer på sådant här?”

”Det är ett EU-direktiv”, sa jag.

”Har de inte bättre saker för sig? Grekland och Italien är bankrutt, tyskar och fransmän träter, Irland går mot en ny fattigdom, Portugal och Spanien tokkrisar, Storbritannien är inte direkt ett stabilt imperium längre. Och, så bryr man sig om mig, en liten man med ett stort hjärta och en stor julklappssäck.”

”Jag förstår att det känns lite kymigt …”

”Kymigt? Jag har redan ett ruggigt tidsschema och nu ska jag dessutom stressa tindrande barn att slita upp presenterna så att jag kan ta med mig blisterpacken och lådorna därifrån. Har du försökt få en glögglansig, medelålders man att göra som du vill? Jag vet inte hur många skärrade familjer jag lämnade med ett ‘ho-ho-ho, god jul era jävla slöfockar, tack för att ni sabbar min dag’. Jag jagades upp i skorstenar från Pajala till Höör av småfulla morfäder som ville ‘snacka lite’. Och allt det för att EU tycker att jag ska ta med mig allt tomgods. Varför sätter inte EU stopp för alla sjuka och milslånga önskelistor istället?”

”Man måste inte ge folk allt de vill ha.”

Tomten stirrade på mig, hans blick vemodig. ”Du minns kanske den där dokumentären Disney gjorde om mig. Så var det då. Barn som åt sina grönsaker och gjorde läxorna fick en docka. I dag ska de ha hemelektronik och plastmojänger för att hålla käften en timme och inte skjuta ihjäl sina föräldrar nästa dag. Vi dränerar vår planet på allt vad den har – för vad? Att få höra en osnuten typ sitta i ett hav av papper och dyra presenter och säga – var det allt? Och vad gör EU? De tvingar mig att leverera allt och sen ska jag ta hem skiten också. Och göra vad? Vad händer om jag dumpar det eller bränner det på Nordpolen? Bye, bye med isbjörnarna och då kommer Coca-Cola och stämmer mig. Tack för ingenting.”

Han drack upp det sista av teet, bad om ursäkt för sitt rabblande och sa att han bara var trött. Jag gav honom en kram och sa att åtminstone jag skulle önska färre prylar nästa år.

Precis när Tomten skulle gå kom en byråkrat fram och harklade sig innan han sa: ”Jultomten?”

Tomten nickade. ”Jag har ett brev till dig”, sa byråkraten. ”Du har härmed mottagit en delgivning från Europeiska Unionen.”

Därefter gick han och Tomten sprättade upp brevet. Han läste, sjönk ihop något – axlarna tycktes tyngda av all världens julklappar – och en tår trängde fram i ögonvrån.

”Jag har förlorat mitt uppdrag”, sa han. ”Från och med 2012 kommer DHL att leverera julklapparna i alla EU-länder. Jag saknade visst ISO 14001-märkning på mina fordon. De är ju för fan renar!”

Jag ville säga god fortsättning, men insåg att det var världens sämsta ordval, och stod tyst invid honom när han brast i gråt. För varje tår slogs jag av de var framkallade av en julens skenande hysteri som förvandlat en god symbol till en leverantör av närmast motbjudande överflöd och nu skulle göra honom till en arbetslös, bitter och bortglömd föredetting.

Regnet föll tungt över Olskroken.

Ett. Sju. Tio. Oändligt

I nästan alla religioner finns en gyllene regel. I Bibeln sammanfattas den som:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Bra där. En regel. Och kristallklar dessutom.

I katolicismen har vi sju dygder och sju dödssynder. Var som de förra och avstå de andra – då blir allt bra.

Helt okej. Sju enkla regler. Dessutom varandras motsatser. Okomplicerat.

I gamla testamentet fick Moses ta emot tio Guds bud. Två stentavlor som berättar allt vad vi ska och inte ska göra.

Överkomligt. Tio konkreta förhållningsregler. Jag kan köpa dem.

… och det är då jag inser hur skönt det är att Gud inte är svensk byråkrat.

Fattar ni hur jobbigt det hade blivit för Moses att bära ned stentavlor med hela Svea Rikes Lag? Bara att recitera dem hade motiverat de där 40 åren som Israels folk vandrade i öknen – och de hade känts som 200 år.

Dessutom hade han inte fått det för Gud, som givetvis också varit skyddsombud, och beordrat att Moses max fick lyfta 20 kilo.

Naturligtvis hade inte heller den okontrollerade sprängningen av Jerikos murar med hjälp av basuner godkänts av arbetarskyddsstyrelsen.

Och plötsligt inser jag att Jesus aldrig fått gå på vatten utan flytväst om Gud var svensk byråkrat. Självklart hade Jesus förvandlande av vatten till vin krävt att han i förväg sökt serveringstillstånd. Dessutom hade han förstås fått sin Golgatavandring och korsvistelse omvandlad till färdtjänst och villkorig dom med fotboja. Något som på allvar hade ställt till det när det gäller trosuppfattningen och tolkningarna av Bibeln i våra dagar.

Nä, tacka vet jag gyllene regeln. Den räcker för mig.