Nedräkning och avslut

Ibland är den som en handboja, tiden.

Det är då du måste krångla av dig armbandsuret för att verkligen veta vad klockan är – vilken tid det är; om det är din tid eller inte.

Jag är där nu, på gränsen till det som komma skall – allt det vackra och spännande som väntar. Det är förväntningar och förhoppningar, det är nedräkningens tid.

Samtidigt smyger sig avslutningens skugga på. Det är så många farväl och stängda böcker som måste sorteras in i minnenas rum. Den där förslutna kammaren; hjärtats femte kammare där minnena bor.

När jag tittar på klockan tyngs handen. Nedräkningen pågår taktfast, men när ljuset faller på visaren, bildas en skugga som etsar sig fast där visaren nyss var. Jag känner en otillräcklighet. En ovilja att stanna kvar ens en tanke i det nuet. Jag vill vidare.

Jag behöver krångla av mig uret. Lämna det att ticka i sin egen takt och sträcka händerna mot framtiden och samtidigt smeka dåtiden ett ömt tack.

Det är en välsignad tid. Det är en förbannad tid.

Varje dag är en gåva och jag vill mer med den. Vara bättre överallt, finnas där ännu mer för Teresia som bär vår allt tyngre och allt ivrigare sparkande flicka.

Samtidigt längtar jag till Kanarieöarna, den ännu inte köpta resan med den ännu ofödda dottern och hennes mamma. Nästa vinters sol lyser redan starkare än de försiktiga förspel av vår som lyser upp det vackra jag lämnar om ett tag. Någon ler. En annan säger att jag inspirerar. En tredje skickar roliga kattbilder i ett försök att få mig att stanna kvar. Allvar döljs bakom skämt. Det är avslutningens skugga överallt.

När jag tittar ut genom fönstret, ser jag, bokstavligt talat, det som väntar bortom nedräkningen. Platsen där nya ord och ny energi flödar. Gatan där vi kommer att gå i sommar, vi tre.

Tiden går. Jag vill springa. Tiden håller mig kvar. Jag krånglar till slut av mig uret och vi sitter i sanden, Svea och Teresia och jag. Det är december. Avslutningens skugga är uppäten av solen. Nedräkningens tid är, för första gången för all framtid, ersatt av sekunder – ni vet den där tidsenheten som är så kort, men ändå rymmer under.

Jag längtar.

 

Jag har sagt upp mig

I dag gick jag till jobbet med en annorlunda känsla. Jag tänkte på Eldkvarns fantastiska strof: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

Det var inte jag som skulle gå sönder, däremot skulle det jag tyckt om sedan augusti 2009 gå sönder för att min himmel ska bli ännu blåare. Jag hade en positiv klump i magen. Nu skulle alla få veta att jag har sagt upp mig.

  • Men, vänta nu? Ska inte jag bli pappa i maj? Jo.
  • Ska jag verkligen passa på att byta jobb i samma veva? Ja.
  • Är jag fullständigt knäpp? Kanske, men det hör inte hit.
  • Vad ska jag göra nu, skriva klart romanen? Ja, men jag ska jobba också, fast på en annan byrå.
  • Men trivs jag inte här? Jo, alldeles förträffligt, men det är då du ska byta jobb – när du ärligt kan säga att du är på väg någonstans, inte springer från något.

Det är så märkligt med livet. Ibland händer inget, sen tar du på dig den vitaste skjorta du har – och då förvandlas livet ofrånkomligt till en ketchupflaska.

Från 1 januari 2012 till dagens datum har jag gått från singel och lätt modfälld till lycklig sambo som väntar barn. Och mitt i allt så säger det pang, bom, bang på jobbfronten för oss båda. Vi pratade om det igår – hur märkligt det är att allt händer på en gång, men att allt som händer oss nu är oss väl unt.

I mitten av mars lämnar jag det här jobbet för att hoppa på en ny utmaning. Det känns väldigt spännande, även om det också innebär ett stänk av vemod – inte minst eftersom så många här har berört mig så mycket under de senaste 3,5 åren.

En av dem, en fantastisk människa, kallade mig, i ett oerhört varmt meddelande, för den konstigaste personen någonsin. I sin rätta omgivning var det en del av ett fantastiskt betyg, bättre än alla intyg som någonsin har skrivits om mig i något yrkessammanhang. Folk har ömsom gratulerat mig och beklagat att jag försvinner. Det värmer.

Nu är det officiellt och det känns skönt att ha släppt nyheten. Nedräkningen har börjat och trots att jag älskar ord är det rätt roligt med den här typen av sifferexercis.

Dags att avsluta så bra det bara går … det är alla härliga kollegor och kunder värda.