Gummistövelrock

Sammanfattning av Way out West dag två:

Mest intressanta uppenbarelse: En tjej i guldstövlar, turkosprickiga strumpbyxor, blå kjol, blått hår och studentmössa.  Jag vet inte, men hon syntes.

Vanligast outfit: lila regnponcho från SonyEricsson.

Näst vanligast outfit: Fred Perry-väska, Fred Perry-jacka och gubbkeps.

Bäst dansuppvisning: Fyra tjejer i leran, två i Converse mötte två i gummistövlar. Oavgjort, men idag känner sig nog tjejerna i gummistövlar som vinnare.

Bäst åldersgräns: 13 – hade det varit 18 hade man kunnat dricka öl överallt, å andra sidan behövs de yngre för att det ska skrikas på alla konserter.

Surast: Mannen i adidasjacka (+50) som står bredvid diggande fru. Hon älskar Calexico, han vill bara se Tipsextra.

Märkligast: Killarna som gick omkring med uppstoppade fåglar på högerhänderna.

Absolut sötast och bäst: Gräsandsungarna som simmade vid Linnétältet och sen gick och rensade gräsmattan från matrester.

Min nya idol: Gräsandsmamman som höll koll på kidsen.

Smart idé I: Gummistövlar – jag kände mig otroligt smart när jag kom hem torrskodd.

Smart idé II: Nachostallriken.

Dum idé I: Att inte köpa dricka till nachosen – ja, de tre som stod och flämtade under trädet var jag, R och L.

Dum idé II: Även om det är rock, så är converse inget bra val i skyfall och lerpudding.

… musiken så:

Patrick Wolf – såg bara lite. Får en korv med pommes frites i vårsolen – trivsamt således.

Jenny Wilson – egentligen räcker det med en saxofon för att en spelning ska vara bra. Här var det också tvärflöjt, skönsång, en väldigt cool sångerska och bra låtar. Jenny & co får betyget: kärlek!

Calexico – lördagens bästa. Trummor, gitarrer, steel guitar, kontrabas (jag upprepar – kontrabas), xylofon och två trumpeter. Full pott, och avvikande åsikter kan ni hålla för er själva.

Olle Ljungström – underbart, vackert, lyckobringande. Fan vad skönt att han kom, sågs och körde urusla vitsar i ett rätt märkligt mellansnack.

Florence Valentin – är en konsert trist går man efter två låtar. Där har ni betyget.

NAS – den bästa hiphop-akten jag sett på Way Out West. Avslutningslåten var massiv. Extra plus för att hans posse stod och surade vid scenkanten.

Wolfmother – zzzzzzz….

My Bloody Valentine – fantastiskt bra om du gillar skithög musik där du knappt hör sången. Om du inte gör det var det precis uruselt och något att glömma fort som fan.

Teddybears – kul timme, men lite jaha över spelningen. Jag tycker de var klart bättre 2007.

Snipp, snapp, snut – då var WOW slut.