Cancersorgen i hans ögon

Hösten är vacker, men obeveklig.

Jag ser det i de nyss sprakande och ystert dansande löven som plötsligt håller om varandra i blöta och döende högar.

Och jag ser samma scenario i hans ögon.

Det var länge sedan vi sågs, vi borde ha så mycket att säga, men jag undrar hur mycket han hör egentligen. Han gör visst andra saker nu. Han och hans fru har dragit sig undan, förklarar han. Halva året utanför staden och så är det mycket tid i värmen när kylan hittar hit.

Vi pratar om mitt jobb. Han minns en där som dog. Kände jag henne? Nej. ”Jag har slutat läsa dödsannonserna”, säger han. Det kommer så överraskande. Så gammal är du inte, tänker jag.

Hans fru kommer förbi, hälsar tyst och fortsätter sedan planlöst att leta i butikshyllorna efter något. Vad som helst? Han ler mot henne och tittar efter henne.

När hon är utom hörhåll berättar han. Cancer. Hela sommaren var de på Jubileumskliniken.

”Det är ett jävla namn”, säger jag.

”Ja”, säger han. ”Men, oj vilken fin vård du får där.”

Jag tittar på honom. Det pigga leendet är svagare. Det grå har sprängt sig in överallt i håret. Han ser oerhört trött ut.

Han har cancersorg i sina ögon.

Jag tittar på henne. Hon verkar fundera på snacks nu. Eller så drömmer hon sig bort. Till tiden innan nu. Eller till en eventuell framtid.

Hennes hår är mörkbrunt. Det är så tjockt, så kraftigt. Och det ser så äkta ut.

”Jag hoppas ni får en skön resa till värmen i år”, säger jag till honom.

”Det blir ingen resa i år”, säger han och tittar mot henne. ”Kanske nästa år, om …”

Jag nickar tyst. Vi säger farväl.

Jag hoppas att deras höst bara har börjat, men det känns som om vintern redan gör sig redo för att dra in.

Cancer

Se den här. Gör det.

Jag jobbade på Östra Sjukhuset för 20 år sedan. Det är fortfarande otroligt tungt att tänka på de små krigarna, cowboysarna, hjältinnorna, bergsbestigarna och prinsessorna som låg bakom luftslussar och aldrig fick bli vuxna.

Cancer är ett oerhört hemskt ord. Och en för tidig och fruktansvärd död som drabbar både ung och gammal. Se filmen ovanför och stötta forskningen.

Ung cancer

Cancerfonden

Barncancerfonden

 

Förkylningar är oviktiga

En tuff vecka slutade i en rivig hosta, lätt bultande tinningar och en otroligt produktiv näsa. Men, eftersom jag inte är en schablon av hur en karl är, ska jag inte gnälla över det faktum att jag är förkyld. Det går över snart. Lite sömn, bad, te, gröt, vila, frisk luft och så vidare är allt som behövs för att göra mig så gott som ny igen.

Så, nog om det. Förkylningar är irritation, det finns däremot något som är verkligt ont, något som vi gång på gång tvingas påminnas om – och jag fick en påminnelse om det idag. Tyvärr.

En på alla sätt trevlig människa har fått en tumör. Provsvaren dröjer ett tag till. Till dess vet hon inte vad det innebär. Hur illa eller bra det blir. Det är bara att hoppas. Och hoppas gör vi alla.

Tumörer växer ibland vidare till något av det som skrämmer mig mest av allt – cancer.

Det har det gjort ända sedan jag var ung och jobbade som vaktmästare på 22:an på Östra Sjukhuset. Där låg de, bortom dörrar med trianglar på. Små, små krigare utan hår på huvudet. De som orkade, tittade ibland ut och lekte, beundrade mig som var stor och stark och bar flera apotekslådor i taget.

Jag har hatat cancern sedan en glad gamäng under ungdomsåren dog, gled bort och tystnade tvärt.

Varje gång jag har läst om, lyssnat till och känt finaste E:s sorg över en syster som gått före henne har jag önskat att cancern inte fanns där.

I fjol satt jag med en gammal man som just fått prostatacancer. Han hade stora planer. Det blev aldrig så.

Cancer. Jag önskar att denna ondska inte fanns, och varje månad skänker jag pengar till Barncancerfonden och Cancerfonden för att stötta kampen mot dessa sjukdomar. Gör det du också.

Rosa band och annat

I morse såg jag en man med rosa band på kavajslaget och en cigg i handen. Han var alltså mot bröstcancer och för lungcancer.

Det är märkligt, men jag ser såna människor varje år – och varje gång känns det märkligt och ironiskt.

I dag såg jag också något annat. Det var en man som hade en massa prylar och pins. Jag frågade vad det här var och han pekade på kavajen:

”Det här är rosa bandet, för jag stöder kampen mot bröstcancer. Sen har jag en kul snopp på andra slaget för jag vill hjälpa till i kampen mot prostatacancer. Jag har en brun boll på magen för jag är emot tjocktarmscancer. Dessutom har jag en chockrosa Einsteindocka som reflex för jag stöttar forskningen mot hjärncancer, en lila tjock tant som visar att jag är emot strupcancer, en bruten cigarettnål som visar hur mycket jag avskyr lungcancer, ett benrangel som gör tummen upp är mitt sätt att visa mitt stöd i kampen mot skelettcancer och det där draculaörhänget i örat är till stöd för forskningen mot blodcancer. Sen har jag en sol-med-solglasögon-knapp som är till stöd för hudcancerkampen och ett sött halsband med två små barn som är mitt sätt att säga – utrota barncancern. Den här kostcirkeln som jag har som byxknapp är till stöd för forskningen mot magsäckscancer och den tomma snusdosan som jag har på mitt armband är ett tydligt budskap om att stoppa cancer i munhålan.”

Han förklarade för mig att det finns över 200 typer av cancer och att alla behöver stoppas. Jag nickade och tog med mig den tanken. Sen gick jag på match och såg den hemska, men tydliga filmen där det är fyra stolar och tre barn. I en familj av fyra händer det otänkbara, var budskapet från Barncancerfonden.

Det fanns bara en sak att göra. Jag gick hem och bestämde mig för att bli vän för livet.

200 former. Ingen är på något sätt godartad. Hjälp till du också.

Feta slabbisar är friskare

Enligt färska rön ska tydligen sex öka cancerrisken, liksom GI, berättade min doktor. Jag var hos medicinmannen på den årliga charaden och det föranledde en fråga.

– Ursäkta, doktorn. Kan man få cancer i bilringarna?

– Nej, men för säkerhets skull kan du väl ta två såna här och ringa mig i morgon?

Sen sträckte han fram två påsar vickningschips.

Plötsligt föll allt på plats. Kvällen innan hade jag stått på Medborgarplatsen (life sucks) och funderat över varför RFSU istället för kondomer hade delat ut presentkort på McDonald’s-menyer. Nu förstod jag bättre texten på deras jackor: Kådisar skyddar inte mot cancer – ät mer ostbågar (och lukta gärna som en).

Allt det här var cancerbekämpning. Om män bara undviker GI minskar cancerrisken. Lysande. Kom sprit, kom snacks, kom pommes frites. Det i sin tur gör oss fetare och mindre benägna att locka kvinnor till herdestunder. Än mindre cancerrisk. Herregud, vilken ögonöppnare.

– Du, doktorn. Det här är Estrella. Går det lika bra med Olw?

Han skakade på huvudet.

– Placebo…