Jag är lika tuff som Jesus

Enligt Bibeln så utsatte Djävulen Jesus för allehanda prövningar i öknen under 40 dagar. Under inledningen av 2011 har Satan upprepat sin utdragna tortyr med mig.

”Se där, Anjo. Ett aldrig slutande bord fyllda med pizzor. Bekänn dig till mig, så är de dina – utan betalning”, sa han 4 januari.

”Titta, Anjo. En livbåt med pommes frites som står redo att frakta dig över ett hav av dipsås”, försökte han med 14 januari.

”Cheez doodles, cheez doodles”, viskade han i mina öron 7, 12, 15, 21, 23-27 och 30 januari samt 1-9 februari.

Han knuffade ned mig i iskalla hål varje natt och sa att han kunde värma mig omedelbums om jag lät pommes chateau värmas med mig. Han byggde broar av kexchoklad till grönskande ängar fyllda av undersköna nymfer. Han sa att om jag bytte ut champinjonerna mot skumsvampar så skulle salladen bli nyttigare.

Idag gav han upp. Efter att ha vandrat i öknen i 40 dagar och frestats utan uppehåll stod jag där som en vinnare. Djävulen sjönk ihop likt tittarsiffrorna för en svensk komediserie på TV och jag kunde nöjt gå därifrån i vetskapen om att jag är lika tuff som Jesus.

Nu ska jag bara fixa resten av hans bedrifter. Första målet är att, innan jag fyller 40 om halvannat år, veta hur man utfordrar 5000 människor med några bröd och lite fisk samt att jag ska kunna förvandla vatten till vin. Herregud vilken prisvärd fest det ska bli. Måste fixa tolv lärjungar också – de får sköta serveringen.

Frågan är om jag ska bjuda Djävulen. Han kan behöva piggas upp lite. Vore rätt ironiskt att ha en ostbågetårta på kalaset …

 

 

Morrie Yohai

Han var mannen bakom cheez doodles. Nu är han död.

Jag vet inte vad det betyder för er, men för mig är det jämförbart med hur det kändes för nordkoreanerna när deras förre ledare dog. Total förvirring, kaos och stora tårar, med andra ord.

För att hedra Morries minne ska jag knapra i mig en påse ostbågar ikväll. Jag uppmuntrar er alla att göra detsamma.

Och snälla ni, det heter ostbågar – inte ostkrokar. Morrie är död, skända inte hans minne med att använda ordet ostkrokar. Självklart ska ni helst använda uttrycket cheez doodles (det gör jag när pratar med andra aficionados), men ska ni prompt snacka svenska – säg då för bövelen ostbågar.

Morrie Yohai – rest in peace.

Chipstårar

Först missade vi fopolls-VM. Sen bidde det ingen final i varken OS eller VM för Tre Kronor – och i veckan åkte vi ur Tuggummipopfestivalen innan finalen ens började. Fan, det här kan leda till enorma vinstfall för chips- och diptillverkarna, slår det mig jag när jag återvänder hem från ett barnkalas.

Och, mycket riktigt. På Olskrokens gator är det en märklig syn. Stora gäng, som skulle suttit och väntat på att säga ”fel låt vann” efter att ha telefonröstat för 200 spänn, drar fram längs Redbergsvägen. Här och där bryter små slagsmål ut. Folk har ingen schlagerfestival att titta på längre, det är en chockartad stämning. Tristess, apati, vilsenhet.

Men, ingen äter chips!

Plötsligt rullar en stor lastbil in på gatan. Där står ett gäng ungdomar och kastar ut grillchips till folket. Mängder av påsar träffar trottoarerna. En man på flaket har megafon och rabblar ett budskap.

”Chips behöver inte schlagerfestivalen. Man kan äta chips ändå. Ät chips ikväll. Chips är nyttigt.”

Då vaknar folk till, de går från att vara schlagerzombies till chipsfabrikantslynchare. Lastbilen stannas och alla ombord rullas i dip och gräddfil innan de binds fast vid ett träd i väntan på trutarnas ankomst.

En polisbil kommer fram och en grånad konstapel hoppar ur.

”Det är pöbeln som styr nu. Men, det är åtminstone lite mer hälsosamt att springa omkring på gatorna än att äta chips. Fan, jag tror att Anna Bergendahl gör mer gott för folkhälsan än Anna Skipper.”

Jag pekar på trädet där chipstillverkarna väntar på pickande fåglar. ”De håller nog inte med.”

Polismannen rycker på axlarna. ”You win some, you lose some. Omelett och knäcka ägg, du vet.” Han hoppar in i bilen och kör iväg. Pöbeln har nu hunnit in på ICA och jag anar lukten av den brinnande chipshyllan.

”Rädda oss”, vädjar chipsmännen och tittar på mig. ”Estrella betalar dig vad du vill.”

Jag skakar på huvudet, väl medveten om att en del av mobben står redo att ta mig av daga om jag ingriper. Lite fegt blir jag en medlöpare och säger, vilket i och för sig är ärligt: ”Olws cheez doodles är det enda jag gillar. Sorry.”

Fåglarnas vårkvitter störs inte av schlagermissljud från varje tv-apparat. Det är en annorlunda lördag.