Clownen och Göran Johansson på tåget

Serveringsvagnen på Öresundståget från Helsingborg till Göteborg i söndags sköttes av en clown, vilket gjorde mig misstänksam. Jag frågade konduktören om det verkligen var en god idé, och fick ett syrligt svar från en ganska stor och tjock skåning. Åtminstone tror jag att han var skåning, han pratade vitt och brett om att ‘iivin klååauner kan serviiira maaaud” (taskig fonetisk stavning, förlåt för det), men avslutade varje mening med något som lät som ett förfluget änna.

Hur som helst, mina misstankar om clownen slog in. När någon beställde en delicatoboll, tutade clownen först i sin tuta, varpå han tryckte in bakverken i ansiktet på folk. Frågan om man ville ha mjölk i kaffet följdes upp av att han sköt standardmjölk från den stora blomman på kavajen. Och, ni kan nog gissa vad som hände när någon ville köpa mineralvatten och clownen glatt plockade fram sin sifon. Plus att han såg jätteledsen ut till han fick väldigt mycket dricks. En del klagomål framfördes till konduktören som dock sa att clownen var en snäll göteborgare som förtjänade att få göra som han alltid gjort i fred.

Jag fann för gott att sluta sucka över clownen när vi plötsligt passerade Varberg utan att stanna. Det fick resenärer som ville gå av där att skrika på konduktören.

”Jaaau, ni kooommer diid, sau smauningom, änna”, sa konduktören.

”Så småningom? Vi har ju passerat stationen nu”, klagade resenärerna

Samma procedur upprepades i Kungsbacka och Mölndal, och nu var det en rätt kraftig lynchmobb som närmade sig konduktören. Han försvarade sig med skånska ursäkter, men plötsligt slet någon tag i hans ansikte – det var en mask. När den rycktes av insåg alla att konduktören var Göran Johansson.

”Ja, just det, gott folk. De e jag, Göran. Å de här tåget kör rätt te Göteborg. Alla ni som jobbar här i stan å sen åker hem till Mööndal å Halland utan å betala skatt. Ni kan ta ett jävla pendeltåg. De häringa tåget stannar först i Göteborg. Direkt hem för rektiga skattebetalare och propra Göteborgare. Varför ska ni parasiter få komma hem snabbare? De kan ni glömma, så länge jag e konduktör.”

Och som alltid tidigare nickade alla och lät Göran bestämma som han ville och förstod bäst. Jag och mina två bröder stämde in i hyllningskören, särskilt den av oss som bor utanför Alingsås. När vi gick av noterade vi att en resenär gömde sig bakom en tidning. Göran röt åt honom att vi var i Göteborg och slet undan blaskan.

”Nämen, nämen, titta vem som åker tåg”, sa Göran.

Jag vände mig hastigt om och såg hur Janne Josefsson försökte flina upp sig.

”Nu ska du få uppleva lite göteborgsk energi, å jag lovar daj – här blir det inge’ fusk. Jag kör tills jag e färdig med daj”, sa Göran och kramade sina knogar så att det knakade i allt vad Göteborgsanda hette.

Vi tittade i marken och gick av tåget. Clownen hade tappat ansiktet och såg förtvivlad ut. Han smälte in fullständigt i staden.

Ensam i logen

Jag vinkar glatt mot publiken.
Applåder ännu en gång.
Jag är en clown som underhåller barnen.
Sen går de hem med sockervaddspsykos och solsken i blick.

Och, verkligheten springer ifrån mig.
Jag ler åt en bedårande CL i grön klänning som visar sin son.
Jublar när trumpetdamen berättar att hon är havande.
Nickar glatt när N kvittrar om en dejt som blir en pojkvän.
Jag vill göra samma sak, men snubblar direkt.
Vad dum jag är, jag behöll visst clownskorna på.
Och jag spikade fast dem i scenen.
Hur kunde jag glömma det?

Mer skratt och clownen spelar med och ler.
Sminket gömmer förlorade år.
Fyller igen rynkorna som ingen annan får se.
Vem ser att min mun blir ett streck när näsan är röd?
Och frisyren hämtad ur Mad?

Så traskar jag i verkligheten.
Utan manus och regi.
Jag kan agera som jag vill.
Men, jag är fångad i rollerna.
Vet bara inte vilken.
Clown? Karaktärsskådis? Ordhora? Författare in spe?
Fan, för clownskorna.
Fan, för skådespeleri, förresten.
Fan, för att vara en charlatan.
Var fan är jag egentligen?
Ja, vem är jag om vi ska vara noggranna?

Jag ringer de andra clownerna.
De övar in en ny akt på en pizzeria i Majorna.
Jag lägger på.
Och går hem.

En död roll spelar ingen roll.
Så jag bränner manuskripten.
Tvättar bort sminket och stirrar in i spegeln.

Jag sitter ensam i logen.
Och läser telegram från bloggvärlden.
Jag ler som ingen clown kan.
Deras glädje är tårtor i nyllet.
De tror på vattensprutande tulpaner.
Min glädje är osminkad och oförutsägbar.

Jag tittar ut genom fönstret.
Solen och sommaren har återvänt.
Det är kärleksfullt på stadens gator i kväll.
Och clownfritt.

Jag drar för persiennerna.
Ridån går ner.
För gott.
Nej, för väldigt gott, snarare.

Jag stoppade den här cirkusen.
Innan den blev en tragisk charad
Och jag en tyst pajas som stod still i Nordstan.

Nu måste jag bränna de där clownskorna.
Och så är jag skyldig någon en kram som tack …