När skämskudden brann

Hur jag än vred och vände på den var inte skämskudden bekväm. Jag vet inte om jag använt den fel, för mycket eller om det bara var ett dåligt köp, men jag var tvungen att göra mig av med den.

Jag reste mig ur soffan och trampade på något, böjde mig ned och hittade en tanke som helt i onödan hade hamnat utanför boxen. Med en suck plockade jag upp den, ytterligare för många liknande grejer och en massa röda trådar som inte ledde någonstans.

Det var lika bra att städa rejält, tänkte jag och proppade ned allt i skämskuddens örngott. Där hamnade också en del idéer som inte brydde sig om de gick att utföras och plötsligt insåg jag att det var dags att kasta alla buzzwords som jag skrivit med mina kylskåpsmagneter. Klockrena koncept som var unika, benchmark och det nya svarta åkte också ned i örngottet utan snack.

Sen tittade jag på alla inbjudningar till allt mellan himmel och protest mot elpriserna, insåg att jag sagt nej tack till allihop och kastade ned dem. Samma väg gick alla statusar jag aldrig läst, oavsett om någon tyckte att mitt beslut var värt att gilla eller ej. Plötsligt stack jag mig på en av de där taggarna av mig som jag pillat bort från skitfåniga bilder. Hejdå med taggarna.

Hashtaggar utan affektionsvärde, vad ska man med sådana till? Ingen aning, örngottet nästa. Handboken i nettikett rönte samma öde. Synd att slänga en oläst bok – men för en gångs skull så var det jag som vände ryggen åt en bok och inte tvärtom och då finns det ingen vettig fortsättning på relationen.

Klådan i håret dök upp utan förvarning och jag slet fram avföljningskammen, fick bort lite irriterande löss samt några kvarglömda megafoner och lät allt hamna i örngottet som oansenliga flagor.

De där goda råden från coacher och vet-bättre-människor som jag använt som dörrmatta såg rätt anfrätta ut. Vid en närmare titt på dem insåg jag att kvaliteten var lika tveksam och dunkel, oavsett om de var inhämtade från fina gatan eller ett provisoriskt coffice. Äh, ned bland allt annat skräp med dem också.

Jag klippte av kopplingarna till kontakter jag inte använde, visste varför de fanns eller förstod mig på och slängde renset i örngottet.

Och ett gäng egensnickrade, men aldrig publicerade tweets överlevde inte heller rensningen (Varför? De hade dock-kläder, ju).

Till slut hällde jag på ett gäng rätt tradiga, introverta och enkelriktade flöden från min RSS-läsare som fyllning i örngottet. De stelnade snabbt och hindrade allt annat från att nå ut. Så knöt jag ihop paketet och drog till skogs.

Jag kopplade ned och av, dränkte skämskudden och allt runt den i tändvätska och fjuttade på brasan. En del av de som hamnat där var lite explosiva, men när jag vände ryggen till så var det som om deras veke slaknade och det blev bara några små och ilskna småpuffar som först fortplantade sig, men snart självdog.

Brasan brann kraftigt och värmen spred sig. Jag tvingades ta av mig dagens outfit och tänkte: ”vad fan det är gissningsvis vår”. Därefter hamnade outfitten i elden.

Utan skydd stod jag där, men sträckte mig ivrigt mot elden som förtärde, men på så sätt gjorde plats för nytt och egensinnigt liv.

Jag lät värmen tina mig och kände allt annat än … ja, ni vet – den känslan. Mina visslingar blandades med brasans sprakande och motverkade effektivt den där tystnaden som uppstår alldeles för ofta. Allt kändes helt normalt. Med det menar jag att jag visste att det skulle hända en massa konstigheter som aldrig på det där tröttsamma sättet skulle konstateras vara raka motsatsen.

Jag log, lämnade askan att tyna bort och gick rätt in i en ny historia fylld med exakt vad jag ville.

Coachande pippifåglar

När jag närmade mig ett träd idag slogs jag av hur det var fullt med tjattrande fåglar. Jag kunde snart höra vad som sades och insåg att det var ett träd nedlusat med fågelcoacher och jag-vet-vad-vi-ska-göra-oavsett-vad-det-är-pippisar.

De tjattrade i mun på varandra och egentligen kunde man sammanfatta deras olika läror med twit-twat-tvitt-what-twat-twitt-tvitt-kvitt, men märkligt nog lockade de stora skaror med strykfåglar (som lurats dit av näktergalssång framförd via playback av spacklade smilfinkar).

I trädet lärde små trastar skator allt om hur det var att vara skata, visserligen helt utan egen erfarenhet, men är sådan nödvändig? Tydligen inte, skatorna tvittrade glatt vidare alla förenklade sanningar till andra skator. Några av dessa flög prompt iväg och tvittrade i sin otur de naiva råden till alla och envar, vilket inte direkt skulle bidra till att skatan blev universums härskare inom en snar framtid.

Vid stammen förklarade en flugsnappare att en flock domherrar kunde bli hackspettar om de bara ville. När domherrarna prövade det hela i praktiken och föll till marken med buckliga näbbar och migrän menade den coachande snapparen att de inte ville tillräckligt mycket.

Här och där satt några ovanligt menlösa mesar och matade gapande ungfåglar genom att uppstöta goda råd som andra fåglar levererat sedan urminnes tider. Rätt osmakligt och trist, men de unga gapade, ville ha mer och verkade tro att de halvtuggade förenklingarna var ambrosia. Nåja, de skulle snart förstå att när man väl tuggat i sig det hela, och smält det, måste det snart ut om man inte ska bli förstoppad och illamående …

Fler och fler coacher anlände från olika håll. Där fanns vilt flaxande, men egentligen långtifrån flygfärdiga, tonårssvalor som försökte få vuxna och ärrade svalor att fånga såväl insekter som dagen. En galen tupp hade klistrat på indianfjädrar från Buttericks och låtsades vara en påfågel från Sri Lanka. Han fick absurt nog några knipor att tro på att de måste förverkliga sig själva och bli större än dykänder.

Hundratals coacher pratade om att bygga hållbara reden, men de hade aldrig byggt själva och snodde pinnarna från varandra, varför resultatet blev risigt värre. Trots det nickade en hel generation med talgoxar och sparvar och ansåg att coacherna var fantastiska.

Det verkade som om åtskilliga i publiken hade ätit jäst frukt, för det var lite Maranata över tjattret nu.

”Jag känner mig så stark” … ”Med det här kommer jag att bli en helt ny fågel” … ”Du är lätt som en fjäder, varför så nedtyngd, gud vad bra sagt” … ”Jag är inte en rödhake, jag är en trana” … ”En kvist bygger inget bo, att jag aldrig tänkt så förr” … ”En mask om dagen är bra för magen” … ”Lyssna bara på dig själv, vad bra sagt av honom, jag ska bara lyssna på honom framöver” … ”Låt dig förpuppas, ur det föds en ny fågel, så är det” … ”Jag kan flyga, jag är inte rädd” … ”Varje frö du äter sår ett frö i din mage, underbart” …

Och plötsligt välte trädet när det överbefåglades av coachfåglar som ville coacha de andra coachande fåglarna. Förskräckta fåglar vaknade ur sin trance, lyfte mot himlen och flög med ens högt utan att följa råden som en coachande pippi pep fram tidigare. Allt de behövde göra var att tro på sin egen lyftkraft.

Fåglar är rätt lika människor, tänkte jag och gick min egen väg.