Etikett: copywriter

Åh, herregud – jag är strategisk!

Jag tror att klockan var 10.42 i går förmiddags. Äh, jag vet det. Den tiden brändes in i min arm av de hånskrattande strategerna i rummet.

Allt började med ett långt och intressant kundmöte. Vi diskuterade implementeringsplaner (*brrrr*) när jag plötsligt sa det: ”Tittar man på den klassiska AIDA-modellen så känns det som om vi hela tiden fokuserat på D, när vi i verkligheten varken har passerat A eller I.”

De andra höll med.

Jag var förlorad i samma ögonblick.

Plötsligt var det så självklart hur företaget, dess olika segment, de olika mognadsgraderna i de olika regionerna och för den delen de än fler lokala marknaderna såg ut. SWOT-analysen tog form framför mina ögon, fakta rusade fram och sorterades blixtsnabbt in på rätt ställe.

Från att ha varit en lycklig kreatör, som alltid ansett att den enda modellen värd namnet är hoppa-hage, fann jag mig nu inlockad i en Bostonmatris.

Jag log inte. Ingen log. Alla förstod däremot vad vi sade.

Det var helt fruktansvärt.

Från att ha varit en kreatör på väg att klättra uppför Maslows behovshierarki var jag nu en själsligt död typ begraven i samma pyramids förbannade innandöme.

Det var otäckt.

Om någon i förra veckan hade bett mig placera kunden på en positioneringskarta hade jag agerat likt en svinfull mexikan som försökte träffa en pinata på en gårdsfest i Acapulco – jag hade med andra ord jämnat Caracas med marken.

I går var jag helt plötsligt en koncis strateg som, trots ögonbindel, satte knorren på precis rätt ställe på grisen.

Jag var förkrossad när jag gick till sängs i natt.

Länge kunde jag inte somna. När sånt händer brukar jag räkna får och sen gå över till bältor, tapirer, skräcködlor och därefter fnissande tänka på fantasidjur tills jag däckar. I natt räknade jag Porters fem konkurrenskrafter, Kotlers fyra P:n och Gummessons 30 R tills jag gråtande föll i drömlös dvala.

Jag har visserligen länge velat ta allt det där snacket om att tänka utanför boxen, proppa ned det i boxen, binda den heliga röda tråden runt allt och bränna skiten eftersom det är flumkreativt snicksnack. Men, att vakna och ha förståelse; att veta, rationellt överväga saker och så vidare – AAARGHHH! Hellre tänka utanför boxen än att hamna rätt i fyrfältarna, den saken är säker.

Jag vill inte tro på religionen KISS (keep it simple stupid), jag vill inte sätta in saker på rätt ställe i pyramiden och resonera. Jag vill berätta sagor, hitta på nya slut och byta riktning när helst hjärtat vill det.

I morse gick jag med tunga steg till kontoret. Kreatörerna pratade inte med dig, några rynkade på näsan, en skakade på huvudet. Strategerna välkomnade mig och deras skarpslipade tänder lös när de grinade mot mig, kramade sina händer och sa ”utmärkt, utmärkt” med tonfall som påminde om både kejsare Palpatine och Montgomery Burns.

Jag försökte fly, fick ett ögonblicks respit av en annan copywriter som frågade om vi skulle luncha, tänkte efter och sa: ”Nja, jag tror att min medhavda lunchlåda är min cash cow, faktiskt.”

”Förrädare”, sa han och gick.

Jag grät tills mina tårar hade förvandlat quinoan och kycklingwoken till en geggig sörja.

Allt var och är förlorat. ALLT.

Jag är, för tid och evighet, inlåst i ett fängelse och skakar ett galler som delar mitt lilla fönster i fyra hemska fält.

Åh nej – det är Reklamare utan gränser!

Jag skänker en del pengar till välgörenhet, främst olika cancerfonder, men på sistone har jag övertygats om att även stötta en nybildad organisation – Reklamare utan gränser. De har krävt rätt rejäla summor utan att redovisa varför, så i dag bad jag om att få veta vad de gjorde med mina pengar. En överdrivet stor delegation ringde på dörren.

”Du måste tänka utanför boxen, välgörenhetstanken är så begränsad”, sa en av dem.

”Exakt, det handlar om att vara kreativ, att låta emotionen ta överhanden, inte stirra sig blind på det funktionella och rationella”, sa en annan.

”Jag fryser”, sa en tredje. ”Har du en svart polotröja att låna ut?”

Det hade varit för fånigt att ha en sådan, sa jag och förklarade sen att jag jobbade i branschen och sympatiserade med tankarna i grund, men att jag behövde veta att mina pengar gjorde nytta.

En av reklamarna gick till min kyl och plockade ut morgondagens lunchlåda. Han lade upp den på en tallrik. ”Låt mig praktiskt visa dig. Nu är vi utanför boxen, eller hur? Vad gör vi nu?”

”In i mikron med den”, sa jag.

De fnissade lite. ”Du måste tänka utanför the microwave box. Allt du bryr dig om är att ställa in den på rätt effekt och få precis vad du söker, men hur kreativt är det? Ett projektledarpåfund. Tänk om, det viktiga är idén. Vi ställer maten på bänken och låter solen värma den tills den är färdig. Det är kreativt, och precis så är vår välgörenhet – nyskapande.”

”Men, maten kommer att ruttna om den bara står framme.”

”Då är den en dålig idé”, sa en av dem och slängde maten i soporna.

Jag tittade på dem och skakade på huvudet. ”Ni har inte sålt in er så bra, jag får nog fundera på den här välgörenhetsgiven lite.”

”Okej, det där med mikrovågsliknelsen var en kass idé”, sa en av dem. ”Han som kom på den är dum i huvudet. Har du en lunchlåda till?” Jag nickade och så upprepades exakt samma procedur. När jag påpekade att det som nyss beskrivits som idioti nu hade presenterats som en briljant idé, ryckte idiotförklararen på axlarna. ”Fast, nu var det jag som sade det, då är det lysande och kreativt.”

Jag skakade på huvudet och min tvekan syntes i hela ansiktet. En av dem fattade galoppen och bestämde sig för att förklara det hela i klarspråk. ”Det pågår ett paradigmskifte i välgörenhetens paradigmskifte, allt är alltså som det alltid varit och det är vår uppgift att flytta gränserna på ett helt nytt sätt för att förnya det som är oföränderligt.

”Genom att inte använda pengarna till välgörenhet alls?”

”Nu är du tillbaka på effekt och sista raden i resultaträkningen. Tänk på den vackra idén, alla fagra löften och coola rubriker som vi kan formulera på välgörenhetstemat, men för att ha råd med det krävs en del administrativa omkostnader.”

”Typ 100 procent av det jag betalar?”

”Häng inte upp dig på siffror, du måste se till hela bilden, våga utmana dina egna begränsningar och lita till att budskapet når fram i önskad målgrupp även om mätningarna säger annorlunda, mätningar är satans påfund och presenteras alltid i powerpoint.”

När han sa powerpoint spottade alla i delegationen över bägge axlarna och nöp varandra i näsorna samtidigt som de mässade om att Steve Jobs skulle komma åter från himlen och förinta detta program en dag.

”Jag är mer mån om att mina pengar kommer de fattiga till godo.”

”Vi avsätter en del av våra pengar till originalare i branschen”, sa en av dem.

”Jag tänkte mer på fattiga och svältande barn.”

”Vi har en skiss på ett hjälpkit till dem, men har inte bestämt pms-färg på texten ännu.”

”Jag tror att barnen bryr sig mer om mjölkersättning än färg på lådan.”

”Men, herregud. Är du kommunist eller? Tänk utanför lådan. Tänk bort lådan. Lådan finns inte. Och utan pay-off är det bara en dryck. Vi vill ge dem en totalupplevelse. De ska inte bli mätta, de ska förstå värdet och lockas att köpa mer dryck, det förstår du väl?”

”Men, de har ju inga pengar, det är därför de behöver mat och så vidare.”

Gruppen tystnade.

”Ni har inte alls tänkt att skänka pengar och mat till dem, eller hur?

Huvudskakningar följdes av ett erkännande att de lagt alla pengar på att inreda sitt kontor.

”Är ni inte kloka? Folk dör och ni köper onödiga möbler för mina pengar.”

”Vet du hur många reklamare det krävs bara för att byta en glödlampa”, sa en av dem.

Nu var det min tur att skaka på huvudet.

”Nio. En strategisk projektledare för att besluta om det, en planner för att undersöka glödlampebranschen, en operativ projektledare för att välja inköpsställe, en produktionsledare för att köpa lampan, en copywriter för att skriva inköpslistan, en art director för att välja lampa, en ad-assistent för att se till så att sockeln är rätt,  en originalare för att skruva upp den och en creative director som står under lampan när den tänds så att det ser ut som om han fick idén.”

”Det var inte roligt”, sa jag.

”Det förklarar våra administrativa kostnader”, sa en av dem.

”Jag vill att mina pengar används på rätt sätt”, sa jag och gick ut ur rummet för att strax efteråt komma tillbaka med en röd tråd i handen. ”Följ den här så hittar ni en påse pengar till, använd dem på optimalt sätt.”

De log charlatanskt mellan sig, tog tag i tråden och följde den tills de nådde Maslows behovstrappa där de som vanligt fick panikångest strax innan de nådde den verkligt kreativa nivån och stannade i ingenting.

Jag pustade ut, sen fyllde jag i en blankett och gick till närmaste brevlåda, postade ett brev och vände sen hem med ett leende. Jag hade just dubblat mitt stöd till Cancerfonden.

Voila, så ser en arbetsgrupp ut i reklamvärlden

Jaha, idag var det dags igen – nya kollegor gjorde entré på Valentin. En hel arbetsgrupp har rekryterats och ställde naturligtvis glatt upp på ett gruppfoto.

Papegojan längst till vänster är en projektledare. När vi kreatörer flummar, ritar och kladdar sitter den och säger bara: Polly vill ha faktureringsbar tid … och ett kex. När vi i kundmöten säger ”hade vi fått bestämma så hade vi bjudit på det här” och sen sticker iväg, då är det papegojan som får upprepa ordet byråarvode tills han/hon får ett kex (och en accept på offerten).

Påfågeln är – vad trodde ni – art director. Ni vet, en sån där typ som fanns i alla dagiskullar, killen som prompt skulle ha alla färgkritor själv och bet en i arslet om man snodde en enda och som under grundskoletiden fick en blick som påminde om Freddy Kruegers när någon ritade bättre än honom.

Den lilla räven är originalaren som måste vara smart och klurig för att ta hand om art directorns märkliga nycker och omvandla dem till uppvisningsbara former och som i hemlighet vill äta upp alla andra i gruppen eftersom de alltid sätter räven i tidsfällan.

Svanarna är förstås copywriters. Måhända är de fula ankungar när de är små, retas för att de hellre skriver poesi än rånar gamlingar, men så växer de upp och blir reklamvärldens finaste varelser.

Jag säger välkommen till mina nya kollegor. Ni kommer att passa in perfekt här.

Stockholmsnatt

Jag älskar att flyga. Att titta ut genom fönstren och se de mikroskopiska husen som är större än livet när man är på marknivå. Vi åker från ett kallt Göteborg och leds in mot Bromma av en trotsig skorsten som tränger igenom de lågt hängande molnen och spyr ut varm rök i tomma intet.

Det är ännu kallare här. Sen slår vädret om. Vi äter lunch på en opersonlig och dyr italienare där servitören har svindyra glasögonbågar och värdelös attityd. Visst, min kollega får tryffel riven över sin risotto, men jag hade bytt de vita handskarnas insats mot ett leende och en slabbig carbonara åtta dagar i veckan.

Det är blidväder när vi, som de jävla turister vi är, tar trapporna upp och sen en isig kullerstensbacke ner mot Birger Jarlsgatan. Vi går där med tio flaskor rödvin i våra kassar (kvällens present) och inser först på toppen, tack vare en lokal tant, att det finns en tunnel som hade fört oss ända till hotellet utan stigningar och potentiella halkningsbackar. Vi är som två elefanter i en porslinsbutik där vi trippar omkring, jag och kollegan.

En dusch och lite taxi senare är vi på Ringvägen hos G och S. Snackar, skrattar och drar till Griffins Steakhouse Extraordinaire. Maten är extraordinär. Servicen? Stryk extra, tyvärr. Men, det är fantastiskt bra ändå. Mittemot mig sitter två kära och sköna människor. Vad kan vara bättre?

Nu. En stunds andhämtning. Långt borta ifrån alla svåra beslut som krigar med dammråttorna om platsen i mitt hem. Jag hade behövt några goda råd, inser jag. Veckans bästa kom från Uppsalatrakten …

Jag måste, snart, säga vad jag måste säga. Det får bli en morgon i Göteborg. Nu är det Stockholmsnatt. Jag är trött. Nöjd med fina kvällen, förväntansfull inför morgondagen och peppad att åka hem och jobba med allt roligt vi fått med oss. Men, mest av allt är jag trött, vilsen och rätt så less.

Min själ har haft en blytung vecka. Jag skrattar, viftar bort det, vill inte prata sönder kvällarna och dagarna om det, men när natten kryper så kommer allt tillbaka.

Stockholmsnatt.

Jag längtar till min morgon. Och sällskap på den andra kudden.

TV-tragik

Som första blogg kan Word up, Anjo avslöja delar ur alla tablåer som väntar i vår. Here we go, de största nyheterna:

Ensam eremit söker inte (TV4): Ett helt nytt dejtingkoncept. Fyra eremiter avsäger sig alla inviter och i åtta program följer vi deras totala inaktivitet, hur de inte besvarar brev och hur de inte tittar på foton på potentiella uppvaktare.

Stureplan (Kanal 5): Först såg vi hur de reste med Färjan. Sen mötte vi dem i Ullared när de handlade. Nu kommer den tredje och avslutande delen i Femmans antropologiska studie om stockholmare: åtta avsnitt om folk som kallar sig stekare och oftast dricker en stor stark.

B-stjärnorna på pensionatet (SVT1): På grund av sänkt budget flyttar Stjärnorna på slottet till en mer modest miljö, ett pensionat i Lessebo. De fem som deltar är Anna Anka, Elisabet Höglund, Malou von Siewers, Tomas Ledin och Marcus Birro. Enligt obekräftade rykten använder Birro sin dag till högläsning av Proust och Strindberg varpå Anka säger att han suger mer än hon menar att kvinnor bör göra i äktenskap. Birro ska då bli mållös, varpå Ledin vill lösa allt med en krama-varandra-låt med Malou och Bettan som doa-kör.

På Spårvagnsspåret (SVT2): Chockåterkomst för Oldsberg i en lågbudgetvariant av hans succé. Nu åker vi spårvagn i naturlig hastighet, varför varje resa tar hur lång tid som helst. De fyra tävlande lagen består av: 1. återförenade Triple&Touch; 2. Göran Johansson, Siewert Öholm och Viveca Lärn; 3. Lasse Brandeby, Claes Malmberg och Frank Gunnarsson; 4. Allgott, Villgott och Conny Ray. Kapellmästare: Janne Lucas. Sångare: John Ballard. Domare: Leif Loket Olsson (i handbollsdomardräkt förstås). Sidekicks till Oldsbergs fantastiska humorinslag: Fredrik Belfrage och Janne Jingryd.

Big Brother Reklam (TV3): Tjugo klart sämre än genomsnittliga reklamare som gått på reklamskola och numera mest använder sin tid till att racka ned på branschkollegor anonymt på nätet stängs in i ett hus där de ska kommunicera på riktigt. Här ska stockholmare lära sig att folk från spenaten är bra och alla utanför tullarna ska försöka förstå att de innanför tullarna faktiskt är mänskliga när de är sig själva. Komik, tragik och mängder av patetiska korrekturfel utlovas när färgblinda ADs och dyslektiska copywriters blandas med dysfunktionella projektledare och oplanerade planners. Alla speglar i huset är från lustiga huset på Liseberg och får folk att tro att de är större än de är. Istället för gupp under täcket kan det bli en hel del buzzwords, tvärsäkra uttalanden om saker man inte vet ett skvatt om och självgoda plattityder – och det redan i första avsnittet. Otroligt. Förväntat allmänintresse: noll. Förväntat antal kommentarer i branschpress och på twitter, vilket kan få en att tro att det här är jätteviktigt: 245675.

Den riktiga fotbollskanalen (SVT24): Ett fotbollsprogram som är helt nyskapande. De har insett att italiensk fotboll inte behöver Birro, att Ranelid måhända är solbränd men tillför noll och intet i fotbollssnack, att Djordic är en sönderspelad singel och att oavsett vilka skitbilder man visar, så är avsaknaden av dessa tre ett totalt genidrag.

Redigerarna (TV8): Nytt lekprogram. Ett gäng kvällstidningsjournalister får såna där fantastiska kylskåpsmagneter som man kan bygga små meningar av. Självklart finns inte orden chock, kaos, katastrof, döds, vålds, mord, extra och andra smaskigheter med. Därefter får de beskrivet ett scenario och ska bygga löpsedlar utifrån det. Alla tävlande har elektroder så att vi kan följa deras EEG-inaktivitet. Programledare: Peppe Eng.

Måsarna (Animal Planet): Dramadokumentär där vi följer skrikmåsar från deras naturliga häckningsplatser i Stockholmstrakten till deras parningsplatser på Gotland och i Båstad. Fantastiska naturbilder där uppblåsta hannar utför parningsritualer på alla fyra, stöter upp sin mat, slåss om honornas gunst och förgäves försöker förstå hur man dricker ur flaskor. Berättarröst: David Attenborough.

Slipsen mot strupen (TV3): Etikettsdrottningen Magdalena Ribbing drar åt slipsen på den extremt ohyfsade Alexander Nilsson och lär honom att veta hut. Alexander är den ointressante kocken i Kniven mot strupen som skriker åt folk på syltor och verkar vara tuff, men egentligen är en blek kopia på den arge kocken, som i sin tur var en extremt blek kopia av originalet – Gordon Ramsay.

Beck vs. Wallander (TV4, TV4+): Äntligen gör fyran slag i saken och skapar en filmserie med både Beck och Wallander. Kan det bli bättre? I alla huvudroller: Rolf Lassgård. Det är en samproduktion med Tyskland, alla äter Riesen, säger att det ordnar sig med taskigt läppsynk och under alla biljakter spelas Michael Cretus Samurai. Filmerna, man spelar in 94 stycken på två veckor, sänds varje söndag i båda kanalerna.

Mycket nöje, gott folk.