När skämskudden brann

Hur jag än vred och vände på den var inte skämskudden bekväm. Jag vet inte om jag använt den fel, för mycket eller om det bara var ett dåligt köp, men jag var tvungen att göra mig av med den.

Jag reste mig ur soffan och trampade på något, böjde mig ned och hittade en tanke som helt i onödan hade hamnat utanför boxen. Med en suck plockade jag upp den, ytterligare för många liknande grejer och en massa röda trådar som inte ledde någonstans.

Det var lika bra att städa rejält, tänkte jag och proppade ned allt i skämskuddens örngott. Där hamnade också en del idéer som inte brydde sig om de gick att utföras och plötsligt insåg jag att det var dags att kasta alla buzzwords som jag skrivit med mina kylskåpsmagneter. Klockrena koncept som var unika, benchmark och det nya svarta åkte också ned i örngottet utan snack.

Sen tittade jag på alla inbjudningar till allt mellan himmel och protest mot elpriserna, insåg att jag sagt nej tack till allihop och kastade ned dem. Samma väg gick alla statusar jag aldrig läst, oavsett om någon tyckte att mitt beslut var värt att gilla eller ej. Plötsligt stack jag mig på en av de där taggarna av mig som jag pillat bort från skitfåniga bilder. Hejdå med taggarna.

Hashtaggar utan affektionsvärde, vad ska man med sådana till? Ingen aning, örngottet nästa. Handboken i nettikett rönte samma öde. Synd att slänga en oläst bok – men för en gångs skull så var det jag som vände ryggen åt en bok och inte tvärtom och då finns det ingen vettig fortsättning på relationen.

Klådan i håret dök upp utan förvarning och jag slet fram avföljningskammen, fick bort lite irriterande löss samt några kvarglömda megafoner och lät allt hamna i örngottet som oansenliga flagor.

De där goda råden från coacher och vet-bättre-människor som jag använt som dörrmatta såg rätt anfrätta ut. Vid en närmare titt på dem insåg jag att kvaliteten var lika tveksam och dunkel, oavsett om de var inhämtade från fina gatan eller ett provisoriskt coffice. Äh, ned bland allt annat skräp med dem också.

Jag klippte av kopplingarna till kontakter jag inte använde, visste varför de fanns eller förstod mig på och slängde renset i örngottet.

Och ett gäng egensnickrade, men aldrig publicerade tweets överlevde inte heller rensningen (Varför? De hade dock-kläder, ju).

Till slut hällde jag på ett gäng rätt tradiga, introverta och enkelriktade flöden från min RSS-läsare som fyllning i örngottet. De stelnade snabbt och hindrade allt annat från att nå ut. Så knöt jag ihop paketet och drog till skogs.

Jag kopplade ned och av, dränkte skämskudden och allt runt den i tändvätska och fjuttade på brasan. En del av de som hamnat där var lite explosiva, men när jag vände ryggen till så var det som om deras veke slaknade och det blev bara några små och ilskna småpuffar som först fortplantade sig, men snart självdog.

Brasan brann kraftigt och värmen spred sig. Jag tvingades ta av mig dagens outfit och tänkte: ”vad fan det är gissningsvis vår”. Därefter hamnade outfitten i elden.

Utan skydd stod jag där, men sträckte mig ivrigt mot elden som förtärde, men på så sätt gjorde plats för nytt och egensinnigt liv.

Jag lät värmen tina mig och kände allt annat än … ja, ni vet – den känslan. Mina visslingar blandades med brasans sprakande och motverkade effektivt den där tystnaden som uppstår alldeles för ofta. Allt kändes helt normalt. Med det menar jag att jag visste att det skulle hända en massa konstigheter som aldrig på det där tröttsamma sättet skulle konstateras vara raka motsatsen.

Jag log, lämnade askan att tyna bort och gick rätt in i en ny historia fylld med exakt vad jag ville.

Överfallen av den nya tiden

”Har’u en blogg, det har vi”, frågade en av de fyra tonårsflickorna.

”Javisst”, sa jag (inte så lite stolt över att ha så unga fans).

”Va’ skrive’ru om då? Kär lek, krog kvällar, skön hets operationer och mode statements”, sa en annan och plutade med en mun som såg ut som om jag tittade igenom ett förstoringsglas.

”Herregud, ni pratar till och med särskrivet”, sa jag. ”Min blogg handlar om sökandet efter sann kärlek, fria fantasier, saker som händer i min vardag och gräsänder.”

”Euuuh, gräsänder. Du är ju sicko ett per verso monster”, sa en av dem och blev så upprörd att brunkrämen började rinna av henne och avslöjade att hon var av europeisk härkomst.

”Sluta särprata för fan”, skrek jag.

”Gubb jävel, pedo fil, dagens outfit är girl power”, sa de med en röst, plockade ut sina gigantiska tuggummin lika synkroniserat som hårddrillade östeuropeiska konstsimmare, och korsfäste mig genom att fästa mina armar och ben mot en vägg.

”Guud va jobbigt, nu måste jag spray tana mig”, sa alla med en och samma röst och försvann.

I ärligheten kom polisen ganska snabbt. Det tog nog bara 4-5 minuter (eller 14650 sidvisningar på tjejernas bloggar) och jag befriades. Min beskrivning av gärningsbarnen fick polisen att sucka.

”Enligt några manliga bloggare som inte är så heta längre har du just beskrivit 80 % av bloggvärlden”, sa konstapel 1.

”Ärendet avskrivs, spaningsuppslag saknas”, sa konstapel 2 och åt upp lappen han nyss skrivit ned min anmälan på. ”Gå hem medborgare.”

Jag vandrade hemåt och mötte två brillförsedda småkillar. En av dem tog fram en jäkligt stor pistol. ”Hit med stålarna”, skrek han och jag sträckte fram mina fyra skrynkliga tjugor.

De tittade på sedlarna och sedan på mig. ”Vad fan är det här?”

”Jag har inte mer”, sa jag.

”Nej, vi menar – vad fan är det här?”

”Det är kontanter”, sa jag. ”Man betalar varor i affären med dem.”

”Hallå, tyrannosaurus, det är 2011. Plastkorten.”

Jag sträckte över mitt kontokort och förklarade att det var spärrat mot internetköp. Rånarna skakade på huvudena och beordrade mig att räcka över min iPad.

”Jag har ingen, det är en MacBook Pro, den är rätt ny, från 2009.”

”Tror du att vår hälare vill ha en Vic-20 också, idiot. Ge oss din iPhone.”

När jag slet fram den höll de på att explodera. ”Det är ingen iPhone 4 ju, vad är du för luffare?”

”Vi snor hans teve i alla fall”, sa den ene rånaren och med pistolen i ryggen marscherades jag till lyan där de förfärat insåg att jag hade en tjock-teve.

”Du är för fan pank, helt jävla ouppdaterad.

Med stigande irritation rotade de igenom stället, svor åt min dvd med hemmabio, min lilla kamera med 7,2 megapixlar, undrade vad i helvete den där diskmaskinen gjorde i mitt sovrum och bara gapade när jag förklarade att det var en CD-växlare.

”Vi borde avliva dig, din teknikfientliga alien”, sa en av dem.

”Jag hänger med”, sa jag. ”Men, jag försöker kombinera det med att motverka slänga utan att slita. Jag har en blogg.”

”En död uttrycksform”, sa den ene rånaren.

”Jag twittrar”, sa jag.

”SMS-chatt för medelålders som önskar att de hade tonårsfinnar.”

”Jag finns på Facebook.”

”Toaklotter med taskigt gränssnitt.”

”Linked-IN”

”En CV-soptipp för akademiker.”

Jag tystnade, men så kom jag på det. ”Jag har en Jolt Cola i kylen.”

De släppte pistolen och när de väl fattade att glasen de sedermera fick var fyllda med Coca-Cola, med ett recept från 1800-talet, då var det redan kört för dem. Pistolen sparkades in under soffan och jag tittade dem i ögonen samtidigt som jag knöt nävarna.

”Nu kör vi analogt.”

”Kom ihåg allt vi lärt oss om taktik i World of Warcraft”, sa den ene rånaren till den andre.

Jag log …