På en av mina alltför rara morgonpromenader nådde jag spårvagnsstallarna i Gårda strax innan klockan fem i morse. Där fanns ett enormt myller av folk i alla åldrar; svenskar och invandrare, män och kvinnor, folk med ryggsäckar, några med permobiler och så vidare. Plötsligt hoppade en förman i Västtrafikuniform upp på en låda och tog till orda i en megafon:

”Okej, vi behöver sex vagnslaster med dagverkare. Låt mig se …”

Han funderade lite och började sen peka ut människor. Alla som blev utpekade klev ombord på en spårvagn och slog sig ned på sina platser. När den var nästan full började den rulla och mannen med megafonen vrålade några sista instruktioner: ”Kom ihåg att se uppåt ut. Lägg tillbaka Metro och småsjung ljudligt då och då under dagen. Ni är våra propagandatrupper.”

Han fortsatte tills alla vagnarna var fulla. De icke-utvalda slokade och gick därifrån. Jag tog tag i en av dem och frågade vad som pågick. Den unga kvinnan förklarade att Västtrafik anställde arbetslösa för att fylla vagnarna som gick i rusningstrafik.

”På så sätt tror man att folk kommer att åka ännu mer, för att det är så väldans populärt.” Hon ryckte på axlarna. ”Det är väl bara att promenera hem till Sannaplan igen och hoppas på bättre tur i morgon.”

”Kan du inte åtminstone åka med vagnen härifrån, även om du inte får jobb?”

Hon skakade på huvudet. ”Det räknas som lönedumpning och den som gör det får med facket att göra”.

Hennes högerhand pekade darrande på ett gäng råbarkade typer med elpistoler i händerna. ”Åker vi med gratis kanske Västtrafik lägger ned hela projektet och då måste de där heltidsanställda jag-tar-tillvara-på-den-lille-mannen-typerna faktiskt jobba själva. Det kommer de aldrig att tillåta.”

Just då försökte en arbetslös hoppa ombord en av de avgående vagnarna, men blev brutalt nedskjuten och låg snart och skakade i snöblasket. ”Svartfot”, muttrade fackkillarna och gav honom lite extra byggstryk.

”Jag hoppas du hittar ett bättre jobb snart”, sa jag till tjejen och gav henne taxipengar till Sannaplan.

När jag nådde Ullevi hade de sex vagnarna tvärbromsat där och förmannen på Västtrafik hade fullt sjå med att freda sig mot alla dagverkarna som han just avskedat på grund av arbetsbrist.

”Force majeure, det är snökaos”, ropade förmannen och gömde sig bakom en skyddande mur av tungt beväpnade biljettkontrollanter.

”Det har snöat en millimeter, hur fan kan det stoppa allt? Jag vill ha mina pengar”, ropade en av de ofrivilligt friställda.

”Tillbaka”, frustade biljettkontrollanterna och osäkrade sina maskingevär.

”Var är facket när vi behöver dem”, ropade en arbetare.

”De har åkt på konferens”, ropade en annan.

”Den som inte backar blir skjuten OCH får böter för fuskåkning”, skrek kontrollanterna.

Allt var som vanligt i kollektiv-kollaps-trafiken, med andra ord.