Jag tappar, förstör och blir mitt ansikte

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, en liten pojke. Sjuttiotalet när jag leker med harven på de värmländska fälten. När jag springer, fylld av fantasier om hur bävrarna dammar upp skogstjärnen. Ibland grubblande på om räven ska nå soppåsen på spiken. Alltid fyraårslycklig när jag härmar kassaapparaten i den lilla butiken i Svanskog.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, mina uppväxtår. När jag drömfyllt springer med reklam i svalarna i uppväxtens Björkekärr. Och smyger tyst i en port där den vackraste flickan bor, hon vars ilskna hund alltid blir förbannad när reklamen kommer.  Alla dessa småsvettiga påringningar på Stabbegatan 18 där min farmor bor, hon som rabblar sitt telefonnummer snabbast i världen på skånska och bjuder på saft varje tisdag.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, oskuldsfullt leende. Det jag bär när jag, berusat lycklig, springer på parkerade bilar sjungandes Rocky road to Dublin med bästa vännen. Det nyktra vägrandet att följa med Anna hem, för att hon är mer förälskad och förtjänar en bättre fyllning. En yrvaken sommargryning när jag väcks av en polis efter att ha somnat på en gräsmatta på väg från Halta Lottas krog.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, förälskad tjugo-någonting. Åren när jag blint hånglar på en refug i Gamlestan så att alla bilarna tutar av skratt. Den sorgfritt naiva sommaren då vi försöker på nytt på den kåtaste klippan Orust sett. Natten när jag målar giraffer till en söt skånska som inte kan älska men bjuder på vattenmeloner och en fantastisk stund ovanför Härlanda tjärn.

Jag tappar mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en trettioåring som mister allt. Aprilskämtet när vi sitter på vårt golv och gemensamt bryter med vårt goda. Den hopplösa våren när jag söker mig till, tömmer tomheten i, håller om och somnar med en lika förvirrad skärva i tron att vi är stjärnor. Den förkrossade sensommaren när hon slutligen kan stå själv så att jag tvingas söka andras hjälp för att sparka ned mig själv.

Jag förstör mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en balsamerad idiots tysta skrik. Det tillhör hösten när jag vanvettigt dyker in i sekten utan kondom. Början på det dryga (på alla sätt) året när dess svärta blir korpen som pickar bort de vackra linjer mitt ansikte haft så att jag kan ruttna inifrån och ut obehindrat. Blindhetens tid när jag tror att jag har ett bultande hjärta, men är ett omålat demonstrationsplakat i en inställd frihetsmarsch.

Jag vägrar se mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en vilsegången pojke med skygglappar. Alla knutna nävars år, som slutar med utslagna händer och ett suckande: det är kört, jag lägger mig på lit de parade i ekorrhjulet. Alla pysselstunder när jag målar mitt lik i grälla färger och dränker det i snabbköpsparfym. Stunderna när all träning jag får är tårfyllda hopp på väskan med det sunkiga bagaget så att jag kan trycka i de malätna gycklarmaskerna – de som skrämmer kärleken, men framförallt skrämmer mig till tystnad.

Du snuddar vid mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en i formalin förtvivlad och konserverad själ. Du rör det, du vars mjuka hud mina händer kupar sig runt i kinesiska gränder och vid Österlens rågfält. Du också, du och den fantastiska kärlek och mat som fyller mig en vacker tid. Du med, du som jag inte kan prata med under två år efter oss för att jag minns smaken av din nakna hud. Du inte minst, du som röker på balkongen och längtar till stjärnorna, men är lycklig när vi älskar oss ömma i din etta i Jönköping.

Jag finner mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, det som inte ska bo i skuggan. Det som släpper fram ett sjungande skratt som fåglarna avundas. Ett ansikte hos en man som vågar slita bort allt det fula för att visa det innersta istället för att ångra mig på det yttersta. Ett ansikte som ser skönhet och sagor i många band hos en glömd nallebjörn på en återvinningsstation.

Jag återskapar mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, det som är sant för att det levt lögnen. Ansiktet som skakar på sig, så att alla orätta händer, ivriga att stöpa mig i formen de vill ligga med, ej får fäste. Ett ansikte, vars öron hör alla förutom de som aldrig svarar. Ögon som ser sina egna bjälkar och ber mina händer ta bort andras flisor så att allt kan användas i en värmande eld när natten är elak.

Jag är mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, född på nytt. Ibland löper fåror under ögonen som spår i en åker harvad för länge innan vårsådden – fast de är lika ofta skrattrynkor. Jag ser framtiden, jag minns alla år när jag fortfarande hade mitt ansikte kvar, det jag bär nu och för alltid – jag behöver glasögon för att förnimma mörkrets tid, men krossar dem hellre än ser detaljerna i det totalt svarta. Mina ögon är, förlåt klyschan, själens spegel och läpparna porten till kroppens längtande löfte. Leendet säger samma sak om och om igen utan att låta som en hackande vinylskiva: Jag har inte berättat det bästa än, jag har inte berättat det bästa än …

 

Snabbspolning genom mörkret

Det börjar så oskyldigt. Kakor och kaffe. Hej och leenden. Trevligt. Berikande. Upplyftande. Jag darrar. Och så möter jag henne. Ledsagaren.

”Kom ihåg något”, säger hon. Jag minns och något lossnar. Hon ler. Jag ler. Hon är vacker. Jag blir nästan förälskad där och då.

En vecka går. Ett nytt försök. En ny fråga. En ny uppenbarelse. Hon ler stort. Jag ler stort. Mitt ansikte blossar när jag går därifrån. Alla som möter mig ler. De vill dela min glädje. Trodde jag …

Fler möten på tu man hand. Hon. Jag. En fråga. Mitt babbel. Och så förstår jag. Drabbas av insikten och allt släpper. Det är fantastiskt. Jag har aldrig mått bättre. Trodde jag …

”Du är så jävla märklig”, säger en vän från förr. Jag får, när jag berättar om det, förklarat att den vännen nog inte är en riktig vän. Jag tror på det jag hör, slickar i mig skiten som kräks upp och tror att det är chokladpudding med vispgrädde. Fler vänner gås igenom. Frågor ställs. Ska du verkligen umgås med dem? Vad tillför de? Ska du inte klippa? Det låter vettigt, och jag ifrågasätter 10-12 års vänskap när en floskelbabblande främling säger något. Då naturligt, nu – skamligt.

Jag vacklar, men är inte redo att släppa fotbollen. Däremot slutar jag dricka öl exakt kl. 18.00 dagen innan besöken. Jag måste vänta 24 timmar innan jag kan besöka dem och jag vill inte missa en sekund, inte missa en enda möjlighet.

Och så slutar året helt vansinnigt. Vänner slåss mot vänner på Ullevi. Soptunnor kastas mellan Blåvita. Jag fattar ingenting och ringer på hjälp. Hon möter mig i morgonrock, bjuder på te och berättar, förklarar, förstår, frågar, förmanar … och förleder. Det är ren tur att jag inte ligger med henne den kvällen.

Höst blir vinter blir vår blir sommar, fast årstider är ointressanta nu. En intensiv period följer under semestern. Vi träffas varje dag, allihop. Hela dagarna. Härlig energi. Alla får sina filosofiska fixar och drar åt sig de andras … som hyenor, ja – vi är hyenor. Fast, vi fattar inte det då. Allra minst jag. Då var vi lamm. Förblindad glider jag djupare och djupare in i lögnen.

Jag klipper mina kreditkort och går omvägar kringa min vedertagna verklighet. Rätt in i filosofin så fort jag kan. Tre kvällar i veckan, fan om något kommer i vägen.

Vänner undrar vad som är fel och jag är nästan redo att sätta dem inom citationstecken, redo att ge upp. De är tydligt oupplysta, inte värda min tid, tänker jag – och agerar nästan på det.

Djupare, djupare, djupare … mörkare, märkligare. Jag älskar det, men vem är det som slår på mig inifrån? Vem sliter i det här perfekta? Jag frågar och får inga svar, men rådet att besöka stället oftare.

”Du borde bli en som hjälper nykomlingar”, säger ledaren. ”Och du borde bli ihop med henne.” Hon pekar på flickan jag ville ligga med, men lät bli. Jag vill det fortfarande, men något säger nej. Något drar mig tillbaka. Kanske är det för många i gänget som är ihop med varandra. Jag fattar ingenting, men försöker locka fram någon skit ur det förflutna som förklarar varför jag inte bara faller för henne.

Det går inte. Men, jag minns saker som aldrig hänt och berättar sagor om mig som jag tror är sanna. Min ledsagare ler lika stort. Jag med. Fast, bara på utsidan. På insidan har ett krig startat. Och, jag berättar inte allt plötsligt.

Något slår slint. Jag ser upplysta människor som är småaktiga och vill sätta åt de som lämnat kretsen. Jag hör hur de blundar för en flicka som är döende i cancer och skiter i en medlem som tidigare haft drogproblem och nu inte kommer tillbaka mer. Den första är visst färdig, den andra var nog inte redo. Som förbrukningsmaterial är de, de som inte står kvar.

Rundabordssamtalen är inte som förr nu. Jag sväljer inte retoriken. Utmanar flosklerna. Och ler på riktigt. De ler ansträngt.

Jag svarar på frågor som förr, men har samma svar. Svaret gläder mig. Jag ser fågel Fenix, liv och lust. Min ledsagare ler knappt. Hon verkar inte vilja stanna i rummet ens. Ingen tycker att mina fixar är värda att dela. Jag är förbryllad. Inom mig – världskrig.

Mamma får stroke. Jag står på sjukhuset och vill veta, vill se en bild, en förklaring, nå en insikt. Jag ser bara mamma, slangar, en chockad familj.

Dagen efter sitter jag på golvet och gråter samtidigt som Eva Cassidy sjunger Songbird. Allt känns absurt, men de har nog svaren, tänker jag.

Jag återvänder, men vägen är annorlunda. Den går alltid via mamma. Besök efter besök på rehab är min första prioritet. Sorgen när jag lämnar henne ensam i en sal på lasarettet är tung. Fler insikter nås hos dem, men de kan inte skugga minnet av mammas kamp. Och när ledaren tycker att det nog är tid för min mamma att dö fattar jag vem det är som slitit i mig inifrån.

Det är jag. Det är min jävla själ som tagit sig ut ur spindelnätet och rusar ut. Jag fylls av jag och går därifrån. Kvar finns bara ett lätt avtryck i soffan där jag satt och kylan från ett dött skal som flummat i nästan två år.

Vi ses bara en gång till, jag och gänget. Det är när hon jag ville ligga med och ledsagaren försöker spela tuffa. Det gick inget vidare och jag bara skrattade åt eländet.

Sen vek jag med blicken i sju år. Tittade ned i marken och när ämnet berördes fäste jag en bungylina och bara rusade iväg, tills jag sträckte ut linan och slungades ut i tomma intet där ingen kunde pressa mig.

Tills förra veckan. Plötsligt skär jag av linan och rusar framåt utan att kunna stoppa. Snubblar, faller, gråter, snurrar, reser mig och kan fortfarande inte stanna.

Solfångarna står i min väg, men det är onda solfångare, såna som kväver ljuset. Jag kan inte stanna, rusar rätt in i dem, krossar dem, skär upp mig fullständigt på skärvorna, men det är inga fula sår – det är nödvändiga sår, sår som inte varar, sår som läker. Jag rusar framåt och faller slutligen … rätt in i en famn av kärlek; mängder av människor plåstrar om, tröstar, förstår, förlåter och lyssnar.

Jag andas ut.

Fortsättning följer … i en eller annan form.