Balsam istället för att balsamera

Jag kasserade mitt första stora projekt när jag var tio-elva år. Då var det förstås av misstag och jag grämde mig i flera år efteråt – även om min tecknade serie om tuppen Tuppo knappast höll Disneyklass om jag ska vara ärlig.

Under många år närde jag en dröm om att bli en framgångsrik författare. Nej, förresten. Stryk framgångsrik och ersätt det med snuskigt jävla rik. Jag blev copywriter och började tjäna okej pengar på skrivandet. Det var och är fortfarande lätt att skapa där. Det är en bekväm zon att vandra i för mig. Och jag vet när något är bra – även om kunden kan tycka annorlunda. Mitt självförtroende dör inte av korr, jag känner mig inte överkörd när de tycker annorlunda.

Men, det är mitt (förvisso älskade) jobb. Mitt skrivande då? Mina böcker?

Låt oss säga att jag har ett pärlband av haverier. Jag kommer en bit och så bara – krasch!

Det började under åren i sekten.

Jag närde ett förakt mot framgångsrika deckarförfattare, tror jag. Inte avundsjuka, men ett förakt. Jag såg ned på dem och tänkte kort: det där kan jag göra bättre – och sen virade jag in det i högtravande drygheter om att jag ska skippa de vanliga schablonerna och skriva en deckare som verkligen skakar om. Hejdå, medelålders snutar som ligger med unga journalister med stora, fasta bröst och ger henne multipla orgasmer. Istället för att hitta min sång, dissekerade jag andras. Fan, vad meningslöst.

Ljög jag om mitt skrivande? Nej, jag har skrivit varje dag sedan 2004. Ibland ordnat, ibland bara i skallen. Är det deckare? Bara stötvis. I datorn finns massor bra, men ofärdigt – precis som jag var ofärdig.

Men, framförallt var skrivandet alldeles för ofta obalanserat. Min kärlek till berättandet drunknade bakom agendor som vi inte behöver gå in på, men de förstörde förr eller senare – och så bloggade jag istället, eller bara drömde mig bort. Jag ville för mycket, gjorde för lite.

Jag var inne på det i förra veckan; jag har en historia att berätta – och den handlar om mig. Båda huvudpersonerna är mina spegelbilder. Det är en bok jag förtvivlat försökt hitta rytmen i under flera år. Jag börjar, kommer en bit och så når jag en fas när jag börjar att darra.

All sorg över att aldrig vara hennes val. Ilskan över att en sån jävla bra kille som jag lever själv. Uppgivenheten över utsikterna att förvandla drömbilden av mig lekande med vårt barn på gräsmattan när modern sitter och läser under körsbärsträdet till en realitet. Allt det där drabbade mig gång på gång. Och jag stannade, pausade, redigerade, skrev om och kom tillbaka till samma punkt varenda förbannade gång.

Så, jag började med andra projekt. Skrev mer och mer i den här bloggen. Ytterst innerligt när augusti dog och kärleken försvann, men något hände (vet inte exakt när). Det blev en slags underhållning där jag ibland kände att jag inte fanns i orden. För många påhopp på samma saker. Kejsarens nya kläder. Hack i skivan. Längtan efter igår, när jag borde längta imorgon? Fast, plötsligt glimtar av mitt sanna jag. Och, så tillbaka in i förnekelse och försenande. Det blev ett måste att blogga – och det blev sämre.

Jag började min berättelse igen. Fastnade. Började dejta. Började skriva. Dejtandet sket sig kapitalt. Boken imploderade igen.

Och jag laddade hem iPhonespel och spelade tills händerna domnade. Jag lade helger på att planera samma handling som redan var skriven, eller om jag kanske sket i allt och cyklade i en meningslös triangel: Facebook – twitter – mejlen – facebook – twitter – mejlen (ja, ni fattar).

Nya projekt tog ändå fart, men jag saknade något. Började på deckaren igen, den utan fasta bröst och sex. Funderade på att jag lovat mig att aldrig involvera sex i mina böcker, för att det är så jävla uttjatat. Insåg sen att jag gång efter gång, om än poetiskt, pratat om cunnilingus i den här bloggen. Lusten att smeka henne med tungan. En namngiven längtan.

Och jag funderade på vilka fler betongselmor jag byggde upp för att förhindra min väg framåt, bortsett från sex.

Sen spydde jag på en fest, avslöjade min skuggestalt i den bästa bloggpost jag skrivit, följde upp den med riktigt bra saker (kommentarerna talar sitt tydliga språk) och insåg att den här bloggen blivit en avbild av mitt skrivande i stort: Läsvärt, men distanserat från och till. Jag insåg att det var när mitt hjärta brann och blödde som jag strålade.

Och plötsligt såg jag min bok i ett annat ljus. Ett måsteberättande. Inte för att alla ska köpa den, utan för att jag måste skriva den. Inget sex i den dock, bara i ytterst längtansfylld form när en man inte kan sova där han ligger och fryser trots att lägerelden gör vad den kan … Och, JA – det är jag som fantiserar där. Samtidigt är jag pojken som sover på andra sidan lägerelden och drömmer om fjärilar.

Kommer jag att skriva en deckare? Kanske, men jag har lust att vrida det absurt och samtidigt ironisera kraftigt över min jävla stad i så fall. Klart är att jag måste skriva en barnbok, för jag är åtta år ibland och behöver skriva den memoaren också.

Poesi? Ja, det går inte att komma ifrån det. Jag älskar poesi. Men, istället för att plöja igenom långa böcker om versmått skriver jag nog som faller mig in framöver. Ni kan älska min rytm eller läsa någon annanstans.

Klart är dock att jag inte kan försena mig själv mer. Jag har, ytterst effektivt, använt skrivandet som en balsamering av mitt skuggleverne i flera år. Vad du än gör, släpp aldrig fram jaget var parollen.

Det är dags att skrivandet blir balsam istället.

Allvarligt, men roligt. Vansinnigt, men genomtänkt.

Jag vill skriva tills jag dör. Inte för att sälja mängder av böcker (även om jag har goda förhoppningar om en bra gäng läsare), utan för att jag måste skriva. Det är sån jag är – och jag gillar det.

… fast, det blir inte bara Katarsis och herregud vad fint jag mår blandat med tungt allvar. Det kommer att dyka upp talande spårvagnar även i fortsättningen. Världen är inte mindre märklig bara för att jag blivit förnyad eller möjligen återställd.

God natt, kosmonauter och alla som äntligen sa till mig på skarpen om mitt skrivande.

Maskerade författare

När jag kom hem från jobbet stod ett gäng maskerade deckarförfattare i min svale. Jag kunde inte identifiera dem, men jag misstänker att de flesta av de ledande var där – såväl kvinnliga som manliga.

”Vi vill diskutera dina deckare”, sa en kvinna och gruppen nickade, varpå de tog ett par hotfulla steg mot mig.

”Vad fan menar du med att huvudpersonen inte har alkoholproblem”, väste en av dem och han stank av såväl rödvin som skrivmaskinsbläck när han tog strupgrepp på mig.

”Och vad är det här för jävla skit med att han inte vill ligga med mycket yngre kvinnor med perfekta bröst”, väste en annan manlig författare. ”Det måste en snut, och sen ska han lyssna på Brahms, din hjälte diggar ju Suede, My Morning Jacket och Woven Hand, ingen snut är sån.”

”Ditt usla försök att skriva en vettig historia istället för att smeta ned boken med familjetjafs kommer ju att förstöra genren”, sa en kvinna

”Och hur kan du med att skriva en bok där hjälten beter sig logiskt och inte plötsligt tar sig an 48 vanligtvis pricksäkra, men plötsligt inepta, prickskyttar i ett magasin och kommer ut oskadd”, sa en annan kvinna.

”Sen förstår jag inte vad du menar med att ha ett driv i det hela och ständigt föra berättelsen framåt. Fattar du inte vad vi byggt upp med våra stillastående dussinberättelser”, sa en gnällig mansröst.

”Och, du förlägger det till Göteborg? Kom med något nytt, där har det redan skett mord i litteraturhistorien”, sa en äldre kvinna, fast det kan ha varit en förställd mansröst.

Jag log och började skriva luftdator. Med hög röst förkunnade jag ett helt nytt spår i svenskt deckarförfattande och mina antagonister vek undan samtidigt som de utstötte förbannelser och hotade med att jag skulle svärtas ned.

Visslande lunkade jag upp till min våning. Där satt fyra barn – maskerade.

”Vi vill diskutera dina tankar på barnböcker”, sa den av dem som hade en Björnliganmask.

”Herregud”, sa jag.

”Vi vill bara försäkra oss om att de inte är politiskt korrekta”, sa flickan i Darth Vader-mask.

”De måste vara roliga, annorlunda och inte några skitkopior av annat”, sa en tjej i Marilyn Monroe-mask.

”Fatta’ru, Anjo. Tvinga oss inte att komma hit och ställa dig till svars”, sa den siste, en pojke i Göran Persson-mask.

”Word”, sa jag och det verkade lugna dem. De avvek och jag öppnade dörren och hittade ett brev på hallmattan. Det var ett meddelande skrivet med utklippta tidningsbokstäver:

Sätt inte din tid hos oss på pränt. Då blir det inte kul att träffa oss på stan.

Jag knycklade ihop det patetiska hotet och gick ut på balkongen. En vit duva satt på räcket.

”Berätta min historia i de rätta färgerna”, sa den och flög iväg.

Jag har inte underskott på uppslag, tänkte jag och återvände till pulpeten och gåspennan. Så lite tid, så många böcker.