Lyckopromenaden

6 augusti var skönhet och lycka.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje, men S röst var redan fylld av dubbel glädje när jag ringde – hur mycket glädje blir det inte då? Kvadruppel? Jag är så glad för hennes skull och det satte tonen för en dag som bara fortsatte att vara glad, solig och vacker.

Lyckopromenaden började med kaffe på  Le Pain Francais. En svartvit bild på väggen, en glädjestrålande pojke springer gatan fram med en gigantisk baguette under armen. I kaféet, två urgamla tanter som testar ny kaffekultur. De var unga när kaffe på fat var trendigt. En av dem har en dramaten, båda är skönhet. Hade tomhetspojkarna som rycker väskor av gamla tanter sett dem och förstått hur sabla coola de är hade aldrig mer väskor ryckts.

I backen utanför, en flicka på sparkcykel. Hon har rosa solglasögon och en storebror. I gräset nedanför S:t Pauli kyrka kryper en liten. För honom är gräsmattan lika oändligt som universum. Kajorna som han kryper mot är avlägsna planeter.

En grävskopa på larvfötter bygger en minneslund. Jag hävdar att det här är anläggningsmaskinernas motsvarighet till gräsänder. Jag tror att de flyttar jorden mer poetiskt också.

En gammal tant rastar sin katt. Hon är dansk och lutar sig mot sin rollator. Vi byter några ord och jag minns två andra rollatorriddare. De satt på varsin sida av vägen och tittade på varandra. Det kunde nog bli duell i solnedgången, om inte Västnytt kom emellan.

Grusknastret i Skatås är den enda GPS du behöver. Här finns fler färger än i färgaffären och varje skugga är ett bevis på att solen finns. Stenarna är tidlösa, även om de är mossiga, och trädens knotiga grenar är både vägvisare och öppna famnar.

Varje sväng, varje vägkrök är ett äventyr större än något annat. Häftigare upplevelser än överexploaterade minnesmärken. Här finns inga guider, inga vykortssäljare som talar 40 språk. Det är bara jag, naturen och rätt många gräsänder.

På andra sidan Delsjön hör jag motorvägens brus, när jag vänder mig om ser jag bara skönhet. Det är en fantastisk kontrast och valet är så enkelt. Blir det någonsin krig mellan människa och natur – då är jag en femtekolonnare som står i första ledet i naturens armé.

Tillbaka mot staden, rötter bryter fram på grusvägen. Här och där har folk hittat sina avskilda klippor. Sen hör jag en livlig badplats. Barn tjuter och skrattar. De större spelar volleyboll. Grilldoft sicksackar sig fram mellan träden.

Jag ser en annan skönhet. Människors glädje och lyckan över att solen äntligen tittar fram.

Hemma. Fyra timmar. Kanske två mil till fots. Lycklig. 6 augusti var en bra dag, från första tanken till det sista längtansfulla leendet efter ännu en dag.

Snobbiga gräsänder och raksträckan utan slut

Vid Apslätten rastade en dam sin mor och hennes rullator. Så harmoniskt, bortsett från att den yngre förklarade en trafikincident med ett språk som en engelsk fotbollspublik hade klassat som ‘a bit nasty, love’. Ett och annat träd höll för öronen på mindre och yngre träd. Otrevligt.

För otroligt länge sedan brukade vi springa upp mot Studiegången och kicka boll. Då lirade jag i Qviding och hade under en period Nokia-skor. Redan då visste Nokia allt om ‘connecting people’. Det var där min fot kysste en annans skenben för första gången.

Nu stod en liten man vid backen. Han hade en liten hund med ett onödigt namn. Sen kom en stor man, uppenbarligen den lilles bror. Han hade en schäfer. Och bakom dem kom en kille som lätt var två meter. Han var tydligen ännu en bror och hade en grand danois. Var inte mina ögon stora nu så blev de det strax efteråt. Då kom den absolut största man jag sett – och han hade en elefant i ett koppel. Ansiktsdragen var tydliga, de här fyra männen var bröder. Ju större, desto större djur i kopplet.

– Ursäkta mig, sa den jättelike. Har ni möjligtvis sett vår storebror och hans sällskapsdjur?

– Det vill jag nog inte, svarade jag.

I samma ögonblick hördes det omisskännliga ljudet av någon som trampade på en ekstam så att den bröts av på mitten.

Jag sprang ända till Blacktjärn. Där latade sig gräsänderna. Tydligen hade jag inte vitt bröd i fickan och då blir det ingen modevisning av höstdräkten på duckwalken.

– Jag går inte ur redet för mindre än en dagsfärsk brödskiva bakad med vetemjöl special, förklarade en av pippifåglarna.

Jag drog vidare, in på raksträckan utan slut. Här skiljs vanligen agnarna från de som tror att jogging är kul. En trio sprang förbi. En av dem stannade när motlutet blev cirka två grader, skrek några ursäkter och gav sig sen iväg igen med en löpstil som nästintill garanterade att han snart skulle sparka omkull sig själv.

Plötsligt svängde jag fel. Istället för att gå till Bertilssons stuga, tog jag till vänster och hamnade i Narnia. Där stod Aslan och grät.

– Är häxan dum, sa jag.

– Nix, men jag har fått så många fästingar att jag börjar bli anemisk, sa lejonet.

– Borrelia och jag bondar inte, sa jag och backade tillbaka in i Skatås.

Jag gick förbi några kanotister som skojade om att paddla till Kuba, ett sött par som satt och drack termoskärlek på en sten och i svängen hade den malplacerade bajamajan ersatts av ett nybyggt utedass. Komplett med ett hjärtformat hål i dörren. Äntligen har stadsbyggnadskontoret gjort något bra i den här stan.

Mina ben dog plötsligt. Det fanns inget mer att göra. Jag fick slänga mig på marken och leka sån där electric boogie-orm hela vägen hem. Hiphopdans är ingen grussport, det är härmed bevisat.