Jag hör inte, men jag hör …

Jag hör inte dina lugna andetag. De som fyller hela världen när jag vaknar, vänder mig om, ser dina obeskrivliga drag och fylls av intensiv frid när jag nästan kan röra vid dina tankar, dessa frivilliga fångar i en vacker dröm om vackrare dagar. Den lätta rynkan som formas mellan dina ögon. Är det en cliffhanger i drömmen? Är det oro är du känner nu? Nej, där spricker de mjuka läpparna i ett skratt. En drömresa jag vill få berättad när du vaknar fortsätter.

Jag hör inte det nästan ohörbara ljudet av dina nakna fötter. De som får mig att glömma det jag gör för att längta till nästa sekund när två mjuka armar sluter sig kring mig bakifrån. Den första antydan av din doft, ett försiktigt god morgon, en kyss på halsen (där jag är som mest lättledd) och fortsättning följer bortom bloggraderna. Den fantastiska tyngden av din haka precis bakom mitt nyckelben och den lätta lutningen mot mig som gör att jag känner mig stöttad av världens starkaste kraft.

Jag hör inte den märkliga symfonin som är mina lekande barn. De som är lika rogivande och oroväckande när de är för tysta och för högljudda. Deras märkligt logiska ologiska kullerbyttor och kringelikrokturer som ändå är det mest raka och ärliga den här märkliga planeten rymmer. På samma gång knäckande för en författare, då de går bortom alla fantasins gränser, som inspiratörer till att berätta ännu en saga, då varje barn är en saga i varje steg, skratt, tanke, skrik, trotsighet, tandvickande och krypande-nära-dig-för-att-känna-sig-trygg.

Jag hör inte det jag inte har i dag.

Jag hör skrivarens lyckliga suckar när den skickar ut ännu en manussida.

Jag hör det välbekanta rasslet när jag tar arken ur dess utmatningsfack.

Jag hör tangenternas beröm – där blandade du oss på ett bra sätt, Anjo – när jag fortsätter skriva.

Jag hör det artiga sörplandet, nästan helt ljudlöst, när jag för kaffemuggen till munnen, tar en klunk och läser vidare i manuset.

Jag hör krasandet när jag biter i min knäckemacka.

Jag hör den tysta landningen när några smulor luftlandsätts på mitt ark och snabbt föses undan av en av mina händer till en uppsamlingsplats i min andra handflata för vidare transport till slasken.

Jag hör pennans raspande mot pappret när jag noterar en ny kulör som jag just kommit på.

Jag hör Ben Howard sjunga i bakgrunden.

Jag hör hur allt blir mer sant, både boken jag skriver och drömmen om de tre första styckena som inleder den här texten.

Jag hör mig själv säga: Det här är en bra dag.

 

Uppväckt och ompysslad

Efter en otroligt seg fredag behövde jag sova ut och gjorde just det. Strax efter nio tyckte dock väckarklockan att ‘nu får det fan vara nog’ och började sjunga. Ja, väckarklockan var alltså en kör som sjöng a cappella.

Åh, Anjo, vakna fina du
Gnugga
bort sömnen nu
Det här är ju den där da’n
Som du ska skriva på din roman

Jag strök en av dem på huvudet för att få snooza lite. Usla, om än välmenande rim är lite som att vakna i en taggbuske. De höll tyst i nio minuter, spelade luffarschack på min tapet (jag ringer dig om det sen, Leif) och hummade tyst. Sen började det igen.

Fånga dagen, lille mästare
Vrid på de små kluriga orden
Idag är du ju ännu bästare
Kanske bästigast på jorden

Jag var inte helt imponerad av deras sliskiga försök att få upp mig, så jag tryckte till en av dem för att snooza lite till. De höll tyst i exakt nio minuter, spelade badminton i mitt vardagsrum (jag ringer om vitrinskåpet sen, Leif) och så började det igen.

Vi vill inte se tecken i skyn
Utan skrivna av dig som prosa
Sjönk inte ner i den slöa dyn
Du har ingen tid att losa

”Allvarligt”, sa jag och strök ännu av dem så att de tystnade. ”Det här är för uselt. Vänligt, men uselt. Prosa och losa? Jösses. Jag orkar inte mer. Jag går upp.”

Då blev kören som förvandlad. En av sångarna ledde mig till en fåtölj, satte fast en handduk, tvagade mig, målade mitt ansikte med raklödder och begynte att raka mig. Givetvis övergick kören till att sjunga barbershop, men det gick att stå ut med för samtidigt nåddes jag av doften från det nybryggda kaffet.

Slätrakad (och avlusad, lustigt nog) fördes jag till balkongen som hade byggts ut av kören. Den mätte nu 7×4 meter och hade glasgolv. Jag lade mig till bords. En av dem viftade med palmblad för att svalka mig. Till kaffet bjöds ambrosia och lyckokakor med lämpliga inledningar till romanen. Jag fastnade särskilt för en av dem:

Som så många gånger förr passerade han sin grav på väg till jobbet …

Jag åt upp maten, njöt av det perfekta kaffet och satte mig vid datorn. Here we go …

Ordinarie

Jag har inte en historia att berätta. Jag har flera. De är välsignelser och förbannelser. De fyller mina dagar och nätter. De förkortar mina promenader och försenar min rem-sömn. De gör mig kreativ, men också – har jag tyvärr insett – måste de göra mig till en kalenderjunkie.

Jag kan inte skriva lite på den där fantastiska barnboken, som redan har fyra uppföljare löst plottade i hjärnbarkbåten, om jag inte – usch vad jag hatar ordet som följer nu – strukturerar (hu) mig.

Den stora romanen blir ett evighetsprojekt om jag inte blir åtminstone något så när – here we go again – strukturerad i arbetet.

Den vackraste historian jag någonsin försökt att skriva lite lagom ostrukturerat – den måste bli av med sitt o.

Mitt svanhopp rätt ned i den stinkande gyttja som utgörs av usla kriminalromaner och deckare behöver struktur.

Herre, min skapare… Det här var väldigt insiktsfullt. Fast, om man använder olika färger i kalendern kan det ju ändå se lite poetiskt och kreativt ut när man egentligen bara skriver: 18-23: skriva bok.

I en perfekt värld kan man skriva böcker som simultanschack ungefär. Ett drag här, ett drag där.

Äh, strunt i det här. Solen lyser, himmelen är blå, vad det är skönt att strukturera då…

Älsklingar, inbjudan till releasefesten kommer snart, om en strukturering och några sidor till bara…