Ensamjobbarens vedermödor

Egentligen hade jag tänkt att döpa den här posten till Konsten att tröttna på sig själv på mindre än två dygn, men det hade varit lite löjligt och fånigt självutplånande – och en direkt lögn. Däremot har jag tröttnat på att jobba på distans.

Jag har, av hälsoskäl, plitat hemifrån. Det har varit produktivt, men herregud vad trist! Okej, att kunna hälla whiskey i teet utan att behöva oroa sig för tissel på kontoret om att ‘nu har Anjo trillat dit’ är förstås en förmån, men när inte ens rösterna i mitt huvud svarar – då är det för bedrövligt.

Igår bestod underhållningen under lunchen av att jag kollade på TV-shop och insåg att jag i mitt reklamskrivande är väldigt fin jämfört med amerikansk dynga. Sen räknade jag stav-, skriv-, syftnings- och särskrivningsfel i Onoffs senaste reklamutskick, vilket fick mig att gråta blod.

Idag inföll dagens höjdpunkt när jag skalade palsternackor till rotfruktspannan. Palsternackorna var rätt tunna, så skalbitarna flög iväg som små akrobater och landade lite överallt på diskbänken. Ja, så kul hade jag det.

Det enda plustecknet, utöver att jag gjort en del bra saker, är väl att jag lagat nyttig mat och fått mig en tankeställare om hur jag använt mitt dygn den senaste tiden. Kycklingpannan igår var fin, den franska grönsakssoppan med saffran gjorde sitt idag och nu känner jag doften av rotfrukter … Matlagning är kul, vilket ska drabba bästa E snart.

Bortsett från bra jobb och kloka insikter var dock ensamjobbandet blä … När jag blir världsberömd författare ska jag anställa ett kontor fullt med folk. De får göra vad de vill, bara de är nära mig.

Imorgon är det jag som dundrar in på Valentin&Byhr igen. Jag saknar alla på den här bilden. Och så ska jag och Peder käka kakor i vårt hörn, bara en sån sak.