Jag är lika tuff som Jesus

Enligt Bibeln så utsatte Djävulen Jesus för allehanda prövningar i öknen under 40 dagar. Under inledningen av 2011 har Satan upprepat sin utdragna tortyr med mig.

”Se där, Anjo. Ett aldrig slutande bord fyllda med pizzor. Bekänn dig till mig, så är de dina – utan betalning”, sa han 4 januari.

”Titta, Anjo. En livbåt med pommes frites som står redo att frakta dig över ett hav av dipsås”, försökte han med 14 januari.

”Cheez doodles, cheez doodles”, viskade han i mina öron 7, 12, 15, 21, 23-27 och 30 januari samt 1-9 februari.

Han knuffade ned mig i iskalla hål varje natt och sa att han kunde värma mig omedelbums om jag lät pommes chateau värmas med mig. Han byggde broar av kexchoklad till grönskande ängar fyllda av undersköna nymfer. Han sa att om jag bytte ut champinjonerna mot skumsvampar så skulle salladen bli nyttigare.

Idag gav han upp. Efter att ha vandrat i öknen i 40 dagar och frestats utan uppehåll stod jag där som en vinnare. Djävulen sjönk ihop likt tittarsiffrorna för en svensk komediserie på TV och jag kunde nöjt gå därifrån i vetskapen om att jag är lika tuff som Jesus.

Nu ska jag bara fixa resten av hans bedrifter. Första målet är att, innan jag fyller 40 om halvannat år, veta hur man utfordrar 5000 människor med några bröd och lite fisk samt att jag ska kunna förvandla vatten till vin. Herregud vilken prisvärd fest det ska bli. Måste fixa tolv lärjungar också – de får sköta serveringen.

Frågan är om jag ska bjuda Djävulen. Han kan behöva piggas upp lite. Vore rätt ironiskt att ha en ostbågetårta på kalaset …

 

 

Gud diggar inte snön i Göteborg

Det föll en bra dos snö över staden i natt. Barnen var glada och tindrade där de åkte omkring i kvarteret, sittandes i pulkor drogs de till nästa backe av sina föräldrar. Åtskilliga barn hade så rosiga kinder och själar att de lät föräldrarna stanna till och prata med andra vuxna i minst 20 sekunder innan de slet fram sina oxsvanspiskor och vrålade ”framåt”.

En som inte var glad var världens skapare. Han var för stunden i Göteborg och tittade bekymrat på sina lågskor samtidigt som han slog ett nummer på sin iPhone och lät högtalaren gå på.

”Välkommen till himlen, det är lördag och vi har stängt för …”, började en röst.

”Sila snacket, Sankte Per, det är jag.” Det blev tyst i luren i några sekunder. ”Öh, hej chefen. Jag trodde det var en sån där telefonsäljare.”

”Hör på, Per. Jag är i Göteborg och det har fallit en decimeter snö i natt.”

”Inte för att vara en besserwisser, men det är faktiskt 15 centimeter”, sa Sankte Per.

”Jag vill minnas att jag godkände 15 millimeter”, sa Gud. Konstaterandet ledde till en flämtning och ett febrilt knackande på en dator i andra änden av luren.

”Herregud, Herre Gud. Det har blivit fel”, sa Sankte Per.

”Det är fullständigt uppenbart. Mina skor är förstörda och Göteborg är för vitt. Det här ingick inte i mina planer. Jag vill att du rättar till felaktigheterna med att fixa till +3 och åtminstone 40 mm regn det närmaste dygnet.”

”Det kommer att skapa rejält kaos i kollektivtrafiken, chefen.”

”Per, jag är i Sverige. Landet Lagom, du vet. Här ska det vara mellan +19 och +21 grader, någonstans mellan lätt bris och bris, soligt utan att vara molnfritt och så vidare. Faller ett av de kraven, då blir det kaos. Då stannar tåg, bussar, spårvagnar utan någon egentlig anledning. Allt i samhället krackelerar så fort det avviker från lagom. Allt, med undantag av TV4:s evighetslånga reklamavbrott.”

”Men, jag har redan dealat med yr.no och SMHI och sålt in 4-6 mm regn.”

”Är du mest orolig för att få ett samtal från en statsanställd meteorolog i Norrköping och hans hurtiga kollegor i Oslo eller ett bistert utvecklingssamtal med mig?”

Det var tydligt att Sankte Per kände sig illa till mods, för det flämtade till i luren.

”Jag ska göra som du säger. Det ska regna rejält, jag lovar.”

”Bra”, sa Gud. ”Nu åker jag till den där avspänningskonferensen i Brisbane för att försöka få Djävulen att slappna av lite de närmaste åren. Jag har lovat honom sol, bra surfväder och paraplydrinkar på stranden.”

”Eh, du fick inte mejlet från mig i förra veckan, va?”

”Nix, har Djävulen ställt in?”

”Nej, men vi gjorde en liten felleverans till. Det är totalt regnkaos i Queensland. Delar av Brisbane ligger under vatten.”

”Aj då”, sa Gud. ”Styr om Djävulen till Maldiverna illa kvickt.”

”Det är nog lite för sent för det, Gud. Han åkte till Australien lite tidigare, blev förbannad och nu ringlar det giftormar lite överallt i staden. Han lämnade ett meddelande via sms igår att du, Jesus, himmelen och i stort alla andra kunde dra vart som helst utom åt helvete, han vill nämligen inte träffa dig alls. Han är superarg.”

”Superarg? Skit, det har han inte varit sedan vi skulle äta picknick i Schwarzwaldskogen 1347 och jag glömde att ta med dessert.”

”Var det då han släppte loss digerdöden i Europa?”

”Ja”, sa Gud.

”Åh, jösses”, sa Per i luren. ”Det här kan bli allvarligt. Kan det bli ännu värre när han hämnas den här gången?”

”Det har redan börjat”, sa Gud och lade på luren. Han tittade med tom blick mot en reklamtavla på andra sidan vägen. Med tyst, tyst röst suckade han än en gång ”det har redan börjat”.

Jag följde hans röst och flämtade till av skräck när jag såg innehållet på tavlan. Postkodlotteriet var tillbaka – större än någonsin.

 

Grillosis

Olskrokens årliga grillafton inföll idag, fast mitt på dagen. Jag tog en förlängd lunch och begav mig till Norra Gubberogatan. Den var avstängd för biltrafik och istället hade det dukats upp långbord.

Det sträckte sig ända från restaurangen som gått i konkurs och bytt namn fyra gånger på ett år till thairestaurangen som haft samma dagens överraskning på menyn så länge jag kan minnas.

Jag grabbade tag i en tallrik och gick till första stationen. Det är nämligen så att Olskrokens årliga grillafton är en grilltävling där kockar från när och fjärran tävlar i grillandets ädla konst.

Först ut var The Spanish Inquistion BBQ Team. Tre små och illvilliga katoliker blängde på mig.

”Baconlindad protestantfläskfilé, vad är det för kött egentligen?”

”Det är svin”

”Det är ett orent svin”

”Det är hugenottsvin”

Jag lyfte upp händerna till försvar. ”Wooooooh, är det människa det där? Jag är inte kannibal.” De skakade på huvudet, men såg inte helt övertygande ut. ”Jag tror jag avstår, dessutom är det ju synd att säga att ni grillar köttet, ni bränner det ju på bål.”

Vid nästa station stod Hin Håle och grillade kyckling. ”Chilikryddad och marinerad i en helvetiskt god mix”, sa Djävulen på ett mycket jovialiskt och säljande sätt.

”Jag testar”, sa jag. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Efter 40 minuter frågade jag om det inte möjligen var så att kycklingen faktiskt var klar. ”Kanske”, sa Djävulen, ”men har jag väl fått något att elda, så eldar jag fan det i all evighet, det är en svaghet jag har.”

Nästa station sköttes av en mimare. Han grillade grönsaksspett, men när de var klara låtsades han som om han var instängd bakom en glasruta och såg så ledsen ut när han förgäves försökte ge mig maten.

Nu var jag rätt hungrig, och sur, och lunkade vidare. Nästa grillkock var en luftgrillare. Han låtsades som om han hade en saftig oxfilé på sin imaginära grill och serverade underbart goda fantasibiffar på ett litet kick.

Vid slutet av gatan stod Hasse Alfredson och sålde blommiga falukorvar, som han grillade och skvätte senap på. Men, det var blåsippor på korvarna och plötsligt kom polisen och grep honom för att ha sålt fridlysta blommor i syfte att tjäna pengar på dem som föda alternativt kapande av fridlysta blommor alternativt för att han helt enkelt var från Skåne (Olskrokens konstaplar och åklagare gillar att helgardera sig själva när det gäller grova brottslingar).

Så stod jag där, i slutet av gatan, med en tom tallrik. Jag tog vagnen till stan igen, blev avslängd för att min mage kurrade för mycket (tack ska ni ha, Västtrafik) och svimmade av utmattning. Det sista jag hörde var att Göteborgs turisttåg (det där lilla röda skrället) blåste förbi och hur guiden sa:

”Där på trottoaren ligger Anjo. Ta gärna en bild eller två.”

Hungrig!!!!

KB Tomten, Gud å Satan

Jag gick förbi ett ruckel i Gårda förut: Kommanditbolaget Tomten, Gud å Satan stod det på en handtextad skylt.

Tomten satt utanför med sin röda rock uppknäppt. Han gottade sig i vintervårsolen och drack pulverkaffe som var bryggt med hjälp av smältvatten och spritkök.

”Gud har varit arbetslös sedan den sjunde dagen. Jag jobbar bara den 24 december och Satan behövde ett miljöombyte”, besvarade Tomten min fråga redan innan jag ställde den. ”Vi kände att att vi kunde få till något ihop. Jag har alltid beundrat Guds påhittighet och Satan har alltid velat veta hur man blir poppis bland ungar. Tja, vi har väl lite att lära av varandra, antar jag.”

”Vad gör ni”, frågade jag.

”Vi är en tillverkningsverkstad. Gud gör gräsänder just nu”, sa Tomten och bjöd in mig på en rundtur. Mycket riktigt stod också Gud och snidade små simmande fåglar. Han slängde upp handen till hälsning och tog samtidigt fram rubanken för att hyvla till grunden på en ny hane.

”Satan skruvar ihop biljettkontrollanter till Västtrafik”, sa Tomten och nog stod Hin Håle själv, med läsglasögonen på nästippen, och finjusterade några kontrollantkloner. De som var klara marscherade redan omkring och talade i kör: ”Ditt färdbevis är ogiltigt. Det blir 1200 kronor.”

Tomten tittade på några av dem som viftade väl ivrigt med högernävarna. Han tecknade åt Satan: ”Den där Wehrmachtmuttern får du nog skruva om. Jag tror inte att kunden riktigt fixar det där.”

Djävulen, som var på sitt allra soligaste humör, nickade och skred till verket.

Jag och tomten gick ut på gården igen. Där hade Gud övergått till att blåsa upp privatanställda parkeringsvakter. Några stöddiga ballonggubbar stod redan  och skrockade: ”Maximera intäkterna. Skit i datumzoner och snödrivor. Här ska lappas, hahahaha.”

”Du borde nog ta det lite …”, sa Tomten. I samma ögonblick exploderade de uppblåsta ballongerna. Gud såg något förvånad ut.

Tomten ryckte på axlarna: ”Jag sa ju att inte ens p-vakter kan vara hur uppblåsta som helst. Där rök vårt fina TB.”

Vi fortsatte att gå och jag tittade på deras skylt igen.

”Hur kommer det sig att du står före Gud i företagsnamnet?”

”Fler människor tror på mig”, sa Tomten.

”Det var aldrig aktuellt att ha Satan först?”

Tomten skakade på huvudet. ”Det hade varit en PR-mardröm. Möjligen hade det funkat om vi startade en advokatfirma.”

Jag tittade in i verkstaden där Gud och Satan tog en fikapaus.

”Kommer de överens?”

Tomten slog ut med händerna. ”So far so good. Och jag hoppas verkligen att det fortsätter så.”

”Vad händer annars? Konkurs?”

”Armageddon snarare”, sa Tomten och sträckte sig efter sin kaffekopp.

Jag gick därifrån samtidigt som Skatteverket anlände för att, som byråkraten sa strax innan en kille förberedde sig för att skicka en blixt i huvudet på honom och en annan åkallade en miljon spyflugor:

”Jo, vi skulle vilja diskutera era reseavdrag. Nordpolen kan vi möjligen gå med på, men Himmelen och Helvetet tur och retur varje dag. Nej, där tror vi att något är fel.”

Det var en helt vanlig dag i Gårda.

Spinning och brännvinsadvokater

Jag tog med mig tre advokater till dagens spinningpass. Jim gnällde lite om platsbrist, men jag förklarade att de skulle hålla sig ur vägen. Passet – tre timmar långt, mind you – drog igång. En sal full av taggade cyklister samt tre advokater i kritstrecksrandigt stående vid en vägg.

– Är ni inte med på mina frågor börjar vi om från början, sa Jim. Då skred mina lagvrängare till verket och förklarade att kollektiv bestraffning är olaglig.

– Bra jobbat, Andreas, ropade Jim senare. Då förklarade en av advokaterna att ironiska och sarkastiska påhopp gränsar till förtal. Om en person ser ut att snart kola och får positiva tillrop om att fortsätta i samma stil kan det dessutom uppfattas som mordförsök, vilket inte är helt kosher i lagen.

Efter en timme bröt vi för lite blåbärssoppa och banan. Min tredje advokat öppnade portföljen och smög åt mig en flaska seglarvatten som jag spetsade drycken med.

Andra etappen gick mycket bättre och jag såg cykelturen i mycket roligare färger. Jag kunde till slut fnissa åt allt och samtidigt lämnade advokaterna in ett knippe stämningar till Jim. Bland annat anfördes att Mr. Vain är förbjuden att spela enligt Genevekonventionen och att Jim, genom att vara inspirerande och glad, diskriminerar alla som, likt Andreas Johansson, ser spinning som en prövning à la Dantes inferno.

Efter tre timmar var allt över. Jag stretchade ut musklerna (hahahaha) och gick till bastun med advokaterna. De satt fortfarande i sina kostymer och svettades inte alls, ett tydligt bevis för att advokater inte är människor. Själv luktade jag fläskfilé, vilket var ett fall framåt från min mest otränade status – bacon och sidfläsk.

Plötsligt smälte en av advokaternas kläder och avslöjade att han hade svans och bockfot.

– Djävulen, sa jag.

Djävulen skylde sina genitalier och nickade.

– Vi måste diskutera vårt arvode, sa han. 30% av allt du får i skadestånd, men något garantibelopp dessutom.

– Min själ, frågade jag

– Jag jobbar inte gratis, sa djävulen.

Det blev tyst i bastun.