Jag måste säga adjö innan jag dör.

Jag måste säga adjö innan jag dör.

(Men, tänker nog vänta 40-50 år).

Jag vill inte vänta för länge däremot. Inte stanna kvar långt efter den jag är försvunnit eller kapslats in bakom en mur av sjukdom.

Men jag vill inte heller ha för bråttom. Inte bara försvinna i en krasch, bom, bang.

Jag vill säga adjö på mitt sätt och tänker mig så här:

Det är som en vanlig frukost en morgon som alla andra. Fast, ändå inte. Vi pratar minnen tills de rostade bröden sedan länge hunnit kallna. Istället för vad ska vi göra idag handlar allt om vad vi egentligen gjorde då.

När tiden sedan är inne reser jag mig och säger adjö. Jag tar min favoritjacka, bilderna av de finaste, och går till min bil. Och jag kör mot horisonten. Den här dagen väntar horisonten på mig. Den gömmer sig inte vid just horisonten, den låter mig komma fram och försvinna in i ljuset. Jag smiter in i den där skarven vi alla ser varje dag, men aldrig når fram till. Inte förrän den där dagen.

Å andra sidan. Kanske – om jag har tur – har de hunnit längre med rymdskepp än jag vågar tro. Kanske säger jag adjö och tar istället nycklarna till mitt rymdskepp. Jag lägger bilderna av de jag älskar bredvid mig och trycker på start. Sedan far jag mot den ständiga natten och slår inte av raketerna förrän det enorma som var mitt liv och min planet är en försvunnen fläck långt bakom mig. Väl där låter jag stjärnorna krama mig tills alltid tar slut.

Allt är svartvitt på morgonen

Döden är svartvit på morgonen.
Bara några spalter bred,
men mer vemodig än allt.
Oftast med korset som riktmärke,
ibland med en älskad symbol,
likt en leksak som följer med på färden.

Sorgen är svartvit på morgonen.
Kanske några rader från Setterlind,
eller ett barns sista farväl.
Tårar klädda i ord som viskar tack,
men samtidigt vrålar varför,
varför du, varför nu, varför någonsin du?

Livet är svartvitt på morgonen.
Bilder på små som inte vet,
som nyss börjat lite lätt.
Yrvakna, nyfödda hjältar och hjältinnor,
i sagor som bara är det var en gång
och ska pågå långt efter att bilderna bleknat.

Kärleken är svartvit på morgonen.
Ibland bara två namn,
en plats, ett datum och tron på oss.
Eller hon och han i vitt och svart.
Längtansfulla och övertygade,
med leenden som är oändliga och fullständiga.

Namnen är svartvita på morgonen.
Födda, döda, förlovade, gifta,
älskade, saknade och äntligen här.
Bara namn som inte säger något
när jag bläddrar i min morgontidning,
men är hela världen för de som kan läsa dem.

Senare …
Bortom Göteborgs-Postens sidor.
När kaffet bara är en eftersmak.

Jag går utmed kyrkogårdens mur
och ser stenarna, orörliga räknesnurror
som berättar hur länge en älskad varit tyst
Ibland, när det är flera namn,
förstår jag hur länge någon sörjde
en livskamrat … eller kanske ett barn?

Gosedjuren fryser där de vakar tappert
istället för att värma de som inte borde sova än.
Blommor lyser envist i den bleka vårvintern.
Här färgsätts den svartvita döden.
Dess slutgiltighet målas över
av en färgstark och evigt varm saknad.

Barnvagnen på gatan är fylld av stort liv,
fast kroppen är så liten än.
Forskande ögon tittar på två föräldrar.
De ler mot den lilla och hon ler i retur.
Ett ordlöst kretslopp och del två
i sagorna om svartvit kärlek och liv.

Jag går till ett fik på ett hörn.
Min väntande vän kramar mig.
Kanske svartvita i skrift,
men vi är tusen färger här och nu.
Vi skrattar med varandra
och färgar av oss lite till.

Min brorson i min famn.
Han avslöjar framtiden
och jag gläds med min familj.
Vi kan inte förklaras i svartvitt,
för vi spelar viktiga roller i en pjäs
där varken tårta eller kärlek tar slut.

Allt är svartvitt på morgonen.
Men, alltid annars … allt annat.

Döden bjöd ut mig på dejt, men …

Jag måste sluta gå på blindträffar, då det alltför ofta är blindgångare. Tidigare har jag träffat Fru Fortuna och Moder Svea i ett svep och kvällen med Jante slutade också lite surt, så varför tackade jag ja när jag fick det här vykortet?

Vill du ses på en blinddejt? *Hoppas* D.

Vad har jag att förlora, tänkte jag, och tackade ja. Uppklädd och nedtonad, om än med en inbjudande orkidé i knapphålet, håret vattenkammat och ett avväpnande leende som attackvapen, gick jag till fiket i Olskroken.

”Döden”, sa jag när min dejt reste sig ur fåtöljen och vinkade glatt. Med viss tvekan närmade jag mig bordet.

”Förlåt att jag inte lämnade hela mitt namn, men det brukar ställa till det för mig”, sa Döden när vi – i ärlighetens namn – kramat om varandra så där tafatt och osäkert som är lite kutym på obekväma dejter.

Jag beställde in kaffe. Döden beställde te och kärleksmums.

”Jag lever för kakor”, sa Döden.

”Jag med, men jag tror inte att det här är en bra idé.”

Döden såg besviken ut. ”Varför? Är det lien? Min slängkappa?”

”Äh, jag är nog lite kär i livet”, sa jag. ”Förlåt, jag borde inte ha kommit hit, det var fel av mig.”

En viss tystnad vidtog. ”Jag är inte så hemsk som mitt rykte säger, du skulle testa mina scones”, sa Döden till slut. ”Och, dödsriket är inte så pjåkigt, det påminner om en halvtaskigt planerad storstad med vissa problem med en korrupt ledning, inte helt olikt den här staden.”

Min blick var fäst vid skummet i min latte och jag skakade på huvudet. ”Du kallas för Liemannen, jag är heterosexuell.”

”Vem säger att döden är en man? Jag kan väl lika gärna vara en kvinna”, sa Döden.

”Förlåt, du låter uppbragt, min kommentar var dum, jag vet inte vad du har för kön.”

”Jag är rätt bra i sängen”, sa Döden. ”Även om alla säger att jag alltid kommer för tidigt.”

När jag tittade upp, skrattade Döden och tog en rejäl tugga av sin kärleksmums. ”Det var ett skämt, okej?”

Vi skrattade båda två. Men, vi visste båda två. Döden hade lagt undan lien, fällt ned sin huva och tittade på mig med försiktiga ögon, kinderna var fräkniga och håret drog åt rött. Ett milt leende dominerade ansiktet, men jag kunde ändå ana att det röda ibland blev rasande och konsumerade allt i sin närhet. Det fanns inget ont i Dödens uppsyn, men jag kunde inte se dess skönhet. Jag kunde inte känna någon som helst längtan efter att komma närmare.

”Pirret finns inte”, sa jag. ”Jag är ledsen.”

”Sånt är livet”, sa Döden och försökte dölja sin besvikelse. ”Jag dör inte av att nobbas, min tid kommer.” Och så skrattade vi lite till, även om jag kanske inte var lika road av det sistnämnda.

Sen gick vi åt olika håll. Jag fortsatte mot frågetecknet som är i morgon och Döden satte tyvärr, efter att ha kollat sina mejl, högsta fart mot Libyen.

 

Stillhet

Jag är med dig käre svåger
Kära syster
Kära syskonbarn
Mitt hjärta blöder med er

Jag är med dig min vän
Min dörr är öppen
Jag har alltid tid
Mitt hjärta blöder för dig

Jag är med dig, min digitala vän
Ta hand om din dotter
Nu när ni leker i himmelen

Tre gånger döden
På några dystra dagar
Och jag sitter still
Förbryllad
Bedrövad
Tyst

Till dig, min vän
Du är en älskad vän
Jag önskar din mamma levde

Till er, min familj
Jag älskar er
Jag önskar att K:s pappa levde

Till dig, Tea
Du som tyckte om mina ord
Jag önskar du och din dotter
Levde

Döden är inte ond
Den är bara novembermörker
Den hämtar de som lidit
Den tar de som knappt hunnit leva
Den stjäl de gamla, de kära och de små
Den besöker sjukhusbädden
Den reser längs norrländska vägar
Döden är inte ond
Bara obarmhärtig

Stillhet
Tankarna är långt borta
Jag önskar döden var längre bort

Punkt

En av mina fina
Satt med sin mor
I helgen som gick
Ett tryck
Ett ord
Farväl
Punkt

Och jag tänker
Jag vill aldrig förlora er
Var med mig för alltid
Gå vår väg tillsammans

Men om ni ska gå
Någon annanstans
I förväg utan mig
Låt mig då
Trycka er hand
Och betala biljetten
Till himmelens land

För jag älskar er
Stora som små
I går, i dag och om hundra år

Jag vet
Även om jag är en drömmare
Att vi alla är maskrosor
En dag ska vi blåsas ut
Färdas över sommarängarna

Inte i morgon
Inte om tusen i morgon
Snälla
Låt det gå mycket längre än så

Men när den dagen kommer
Låt mig då säga farväl
Låt mig stryka era pannor
Viska det sista vackra
Torka bort tårarna
Som förblindar er på vägen
Till Elysion

Och låt mig blåsa varje maskros
Låt mig blåsa den
Rätt in i solens trygga ljus

När det är tid
Låt oss sätta punkt
Som vi levde
Tillsammans

Om ändå…

Jag önskar att jag hade en liten karta just nu. I så fall skulle jag låna den till dig.

Den skulle visa en genväg genom smärtan, bort från det som gör ont. Den skulle leda dig förbi den sorgsna dalen till den ljusa bergstoppen. Platsen där du bara kunde vända dig om och se ända till dagarna då du och den du älskade var lyckliga. Du skulle inte ens kunna se törnetaggarna och snåren nedanför, din blick skulle vara fäst vid det som var, all den glädje som fanns innan …

Jag har ingen sån karta nu, men jag önskar jag hade det. I julas behövde E den, idag var det din tur. De tröstande orden staplas, min värme lånas ut, men jag har ingen karta, ingen genväg att erbjuda.

Det är flera år sedan döden knackade på min dörr. Då kunde vi sparka bort den, men den kommer tillbaka någon gång. Jag hinner kanske rita den där kartan till dess. Så fort jag är klar ska jag kopiera den i min stencileringsapparat, flyga upp i min varmluftsballong och kasta ut den i tusentals kopior över byar och städer.

Jag diskuterar ibland det här med folk, vad händer när livet slutar? Jag har aldrig trott att det slutar. Inget universum kan vara så tragiskt att bra själar bara blir till jord. Men, vad som händer? Tja, det finns någon form av himmel, någon slags Elysion. Ett Nangijala eller kanske ett land byggt av polkagrisar och fluffig choklad? Något – det räcker så.

Det är en tanke och en övertygelse som ger min karta dess första streck. Förmågan att minnas de fina vi har, förlorar och någon gång återser fyller ut kartan. Men, de sista strecken fattas – jag önskar att alla slapp att lida när någon vi älskar pausar vår gemensamma film och smiter i förväg. Jag ber att få återkomma, när jag löst den frågan och kan rita färdigt.

Till dess: jag beklagar verkligen…